Nacke

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Sminkad nacke på en geisha i Kyoto. I traditionell japansk kultur var nacken (på japanska kallad unaji) en av de få kroppsdelar som inte kvinnan dolde. Många japanska män upplever därför kvinnans nacke som mycket attraktiv, något som också kan ses i sminkningen hos en geisha.

Nacke (latin: nucha) eller halsrygg kallas halsens baksida. I nacken sker en stor del av huvudets och ryggradens rörelser. Dessa rörelser sker i lederna mellan halskotorna.

Skelett

Dorsal vy av nacklederna. De bakre membranen och ligamenten fyller ut mellanrummen mellan halskotornas bakre bågar och nackbenet.
Illustration: Gray's Anatomy, 1918. (PD)

Ben

Huvudartikel: Halskota

Nacken utgör ryggradens (columna vertebralis) övre del. Ryggkotorna (vertebrae) där kallas halskotor (vertebrae cervicales). De är de minsta kotorna i ryggraden. De två översta kotorna, ringkotan (Atlas) och tappkotan (axis), bildar tillsammans med nackbenet (os occipitale) den sammansatta nackleden.

Leder

Huvudartiklar: Övre nackleden, Nedre nackleden

Tillsammans ger nackens två leder tre frihetsgrader och fungerar funktionellt som en kulled. Flexion-extension (böjning framåt-bakåt) och lateralflexion (böjning i sidled) sker i övre nackleden, (atlantooccipitalleden, art. atlantooccipitalis) mellan ringkotan (atlas, den översta ryggkotan) och nackbenet (os occipitale). Rotation av huvudet (i horisontalplanet) sker i nedre nackleden (atlantoaxialleden, art. atlantoaxialis) mellan ringkotan och tappkotan (axis, den näst översta ryggkotan).

Ligament

Flera ligament omger nacklederna och begränsar kraniets rörelser så att förlängda märgen (medulla oblongata) och ryggmärgen (medulla spinalis) inte skadas. Ett komplicerat system av ligament ser till att tappkotans vertikala utskott ("tappen") inte böjs in mot ryggmärgen vid till exempel trafikolyckor.

Nackligamentet (lig. nuchae) är ett trekantigt ligament som skiljer vänster och höger nackmuskulatur åt och spänner mellan crista occipitalis externa på nackbenet och halskotornas dorsala utskott. Hos människan ligger den förtjockade bakre kanten ytligt under huden och kan lätt palperas vid flexion. Hos många fyrfotade däggdjur är ligamentet mycket tjockt och bär huvudets vikt.

Muskler

Ett tvärsnitt genom halsen i höjd med sjätte cervikalkotan visar bland annat relationen mellan halsens djupa muskler och halsfascians tre lager.
Illustration: Gray's Anatomy, 1918. (PD)

Huvudartiklar: Ryggmuskler, halsmuskler

Nackmusklerna räknas normalt antingen till halsens muskler eller till ryggens. De tillhör de muskelgrupper som håller antingen ryggraden till huvudet upprest. Vissa muskler räknas till övre extremiteten (se till exempel Skuldergördelns muskler).

I nacken sträcker sig septum av bindvävnad ned till muskelfascian och huden är tjock och fast förankrad.

• m. levator scapulae
• m. trapezius
• m. rhomboideus minor
• m. rhomboideus major
• m. sternocleidomastoideus
• m. semispinalis capitis
• m. semispinalis cervicis
• m. longissmus capitis
• m. longissmus cervicis
• m. rectus capitis posterior major
• m. rectus capitis posterior minor
• m. obliquus capitis superior
• m. obliquus capitis inferior
• m. splenius cervicis
• m. splenius capitis

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Nerver och kärl

Posterior primary divisions of the upper three cervical nerves.
Illustration: Gray's Anatomy, 1918. (PD)

• förlängda märgen (medulla oblongata)
• ryggmärgen (medulla spinalis)

• plexus brachialis

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Skador

Många människor sitter en stor del av sin aktiva tid och utför montona arbetsuppgifter, till exempel framför en dator. Det är därör vanligt med belastningsskador i nacke och rygg vilket kan leda till smärta i huvud, ögon, axlar och många andra delar av kroppen. Detta motverkas lätt genom att arbetsställningar varieras, genom regelbunden motion och genom massage.

• pisksnärtskada (whiplash), musarm, nackspärr, ...
• nackskott

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Djur

En tinkerponny med lång man.

Hos många djur som katt och hund utgör nacken ett okänsligt område som gör att honor kan bära sina ungar genom att hålla dem i nacken med munnen.

På hästens nacke växer en man. Manens främsta funktioner tros vara att leda bort regnvatten och att hålla flugor borta. På tamhästar används ofta manen till vackra flätningar.

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Referenser

• Rörelseapparatens anatomi, Finn Bojsen-Møller, Liber, ISBN 91-47-04884-0, 92-93, 100-104, 113-119

Se även

• Människans anatomi

 Denna anatomirelaterade artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.