Tsar Bomba
Från Rilpedia
Tsar Bomba (ryska Царь-бомба) är namnet på det hittills största kärnvapen som har byggts och testats (detonerats) i mänsklighetens historia. Utvecklad och byggd av Sovjetunionen med kodnamnet Ivan (ryska: Иван). Laddningen hade en sprängverkan av cirka 50 megaton trotyl (TNT) som ändå bara var hälften av den potentiella sprängverkan av konstruktionen. Den testades den 30 oktober 1961 på ön Novaja Zemlja i Norra Ishavet.
Innehåll |
Historik
Projektet startades den 10 juli, 1961, av dåvarande premiärminister Nikita Chrusjtjov. Han krävde att bomben skulle byggas och vara klar för test i slutet av oktober då den 22:a partikongressen skulle hållas.
Namnet "Tsar Bomba" kom sig av det tsarryska och sedermera sovjetiska bruket att som maktdemonstration konstruera saker i gigantiskt format, oavsett om det egentligen gagnade det byggda tingets funktion, till exempel Tsar Kolokol (världens största kyrkklocka), Tsar Pusjka (världens största kanon) och den klumpiga Tsar Tank (världens dittills största stridsvagn). Namnet kom emellertid från västvärlden då det strikt anti-monarkistiska Sovjetunionen inte skulle ha gett denna symbol för landets ära ett namn som associerades med det förflutna. Namnet används dock allmänt i Ryssland idag.
Tsar Bomba var aldrig avsedd för användning i krig utan sågs som vapenskrammel mellan Sovjetunionen och USA i det kalla krigets era. Chrusjtjov gav klartecken för byggandet vid en kritisk tidpunkt då den första muren i Berlin kom till i augusti 1961. Sovjet hade dessutom nyligen avbrutit det de facto-uppehåll som fanns för tester av kärnvapen, ett uppehåll som endast varade i tre år. Sovjetunionen skulle också snart förlägga atomvapen-missiler till Kuba, det som senare ledde till Kubakrisen.
Konstruktion
Tsar Bomba var en flerstegs vätebomb med en sprängverkan av cirka 50 megaton trotyl. Den ursprungliga trestegs-designen (fission-fusion-fission) hade en teoretisk maximal sprängverkan på 100 megaton trotyl men skulle då orsaka mycket mera radioaktivt nedfall. För att minimera nedfallet ersattes det tredje stegets uran med bly. Detta förhindrade det stredje stegets snabba fission av neutroner från det andra steget. Detta resulterade i att bombens andra steg (fusions-steget) utgjorde uppskattningsvis 97% av den totala energin. Den konstruktion som slutligen testades var ironiskt nog den renaste kärnvapenladdning som någonsin byggts. Det fanns starka incitament för denna begränsning då nedfallet till största delen skulle falla över sovjetiskt territorium.
Komponenterna byggdes av en grupp fysiker, ledda av akademikern Julij Borisovitj Chariton. Gruppen utgjordes av Andrej Sacharov, Viktor Adamskij, Jurij Babajev, Jurij Smirnov och Jurij Trutnev. Kort efter att Tsar Bomba detonerats började Sacharov propagera mot användandet av kärnvapen vilket till slut ledde till att han helt och hållet ställde sig i opposition till sovjetmakten.
Provsprängningen
Bomben flögs till testområdet av en för ändamålet modifierad Tupolev Tu-95. Bombplanet lyfte från ett flygfält på Kolahalvön med major Andrej E. Durnovtsev som pilot. Bombplanet följdes av ett observationsplan, en Tupolev Tu-16, som tog luftprover och filmade testet. Båda flygplanen var målade med en speciell reflektiv vit färg för att begränsa värmeskador.
Bomben med en vikt på 26 ton var så stor (8 meter lång och 2 meter i diameter) att man var tvungen att ta bort bombdörrarna och bränsletankar från vingarna. Bomben var fäst vid en 800 kg bromsande fallskärm vilket gav bombplanet och observationsplanet tid nog att flyga 45 km från ground zero. Utan en sådan inbromsning skulle bomben ha nått sin detonations-höjd så snabbt att uppdraget skulle ha blivit ett självmordsuppdrag. Bomben kunde även ha kraschat in i marken med oklara påföljder. Även USA har utrustat några av sina kärnvapenladdningar med en sådan fallskärm av samma skäl. En vag historia talar om hur fallskärmen krävde så mycket nylon att sovjets industri för tillverkning av nylonstrumpor blev märkbart påverkad.
Bomben släpptes från 10 500 meters höjd och var satt att detonera vid 4 000 meters höjd (4 200 meter över havsytan) av barometriska instrument. Bomben detonerade 188 sekunder efter att den släppts, klockan 08:33 lokal tid, över koordinaterna 73.85° N 54.50° E, norr om polcirkeln på ön Novaja Zemlja i Norra Ishavet. [1]
Den första beräknade sprängverkan från USA var 57 megaton men sedan 1991 har alla ryska källor angivit dess sprängverkan som "endast" 50 megaton. Eldklotet berörde marken och nådde nästan samma höjd som bombplanet, det sågs 1 000 km bort. Hettan kunde orsaka tredje gradens brännskador upp till 100 km bort. Svampmolnet som bildades efter detonationen var ungefär 60 km högt och 30-40 km brett. Detonationen kändes och sågs i Finland och fönster krossades även där och till och med i Sverige [källa behövs]. De seismiska vågor som bildades var mätbara till och med på dess tredje passage runt jordklotet.
Eftersom 50 megaton TNT motsvarar energin 2,1×1017 joule motsvarade effekten från hela fission-fusions-processen, vilket tog cirka 3,9×10-8 sekunder eller 39 nanosekunder, ungefär 5,3×1024 watt eller 5,3 yottawatt. Detta motsvarar ungefär 1% av solens energiutstrålning under samma tidsrymd. Detta gör explosionen av Tsar Bomba till den kraftigaste konstruktionen hittills i mänsklighetens historia. Jämförelsevis så var det största vapen någonsin producerat av USA den nu ur tjänst tagna B41 med en maximal sprängverkan på 25 megaton. Den största kärnvapenladdning som har testats av USA (Castle Bravo) hade en sprängverkan på 15 megaton. Nyligen har Tsar Bomba jämförts med de asteroidnedslag som orsakade Chicxulubkratern och Wilkes land-kratern som båda är större händelser där den utvecklade energin var upp till en miljon gånger större.
Källor
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Tsar Bomba
