Junilistan

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Junilistan är ett tvärpolitiskt svenskt parti, bildat 2004. Junilistan samlar Sveriges EU-kritiker och leds av Sören Wibe. Partinamnet kommer av att det grundades inför valet till Europaparlamentet i juni 2004. Junilistan har två mandat i Europaparlamentet och blev Sveriges tredje största parti vid EU-valet i juni 2004 med 14,5 procent av rösterna.

Junilistan kommer på nytt att ställa upp i valet till Europaparlamentet 2009. Efter partiets nomineringsval kunde Junilistan fredagen den 23 januari presentera listan över de personer som kandiderar till Europaparlamentet. Efter Junilistan har ambitionen att vara ett tvärpolitiskt alternativ är kandidaternas tidigare hemvist i enligt den traditionella höger/vänster-skalan jämnt fördelad.

I Sifos partisympatiundersökning den 25 januari 2009 uppgav 2 procent att de skulle rösta på Junilistan om det var val idag. "Starkt av Junilistan att ligga på 2 procent när det inte är någon som har hört talas om dem på länge" var statsvetaren Henrik Oscarssons kommentar när nyheten presenterades i Svenska Dagbladet.^[1] Avsaknaden av formell förkortning på partiet har gjort att (Juni), (J) och (JL) kommit att användas.

Politik

Första gången som Junilistan presenterade sin politik var inför Europaparlamentsvalet 2004 på DN Debatt i februari 2004.^[2] Partiet vill motarbeta en förskjutning av den politiska makten från Sverige till EU. Junilistans vision är ett EU byggt på principerna om subsidiaritet, där de politiska besluten läggs på lägsta möjliga nivå. EU skall begränsas ”till att administrera och upprätthålla den inre marknaden och till att hantera gränsöverskridande frågor inom miljö, kemikalieanvändning och dylikt.”^[3] Junilistan vill också ha en ”flexibel integration” där länder med gemensamma intressen på ett område skapar en organisation för just den uppgiften, utan att ”pressa in alla möjliga frågor i EU:s ramverk”. EU:s huvuduppgift är att ”säkerställa en fri inre marknad för ett demokratiskt Europa på marknadsekonomins grund.”^[4]

Inför Europaparlamentsvalet 2004 formulerade Junilistan parollerna: "Europa ja - EU-stat nej", "Ja till EU-medlemskap" men "Nej till Europas Förenta Stater", "Ja till EU:s inre marknad", "Nej till grundlagsförslaget" samt "Ja till folkomröstning". I riksdagsvalet 2006 utformade partiet tre pelare som utgångspunkt för sin kampanj: "Ja till Europa - nej till EU-stat", "Makten ut i landet" och "Riktiga jobb åt alla". Partiet fortsatte även att driva krav på folkomröstningar om EU-konstitutionen.

Enligt Junilistans senaste idéprogram^[5] säger man nej till Lissabonfördraget och kräver en folkomröstning om författningsförslaget med anledning av fördraget. Partiet vill också att riksdagen ska göra en subsidiaritetsprövning för alla förslag från EU, vilket innebär att arbetsrätten och bistånds-, skogs-, bostads-, jakt-, och energipolitiska frågor skall bestämmas i Sverige samt att offentlighetsprincipen och allemansrätten bevaras.

Ställningstaganden

• Samarbete i försvars-, säkerhets- och valutafrågor bara skall engagera de länder som vill delta.

• Sverige skall få ett formellt undantag vad gäller euron.

• EU:s makt i jordbruks- och regionalpolitiska frågor minskas.

• EU:s institutioner utsätts för kostnadskontroll och nedskärningar.

• EU:s biståndspolitik avskaffas och EU:s tullar på jordbruks- och tekoprodukter avvecklas.

^[6]

Organisation

Från första början utgjordes Junilistan endast av medlemmarna i styrelsen. De som stödde och kampanjade för Junilistan runt om i landet benämndes istället för sympatisörer. Erfarenheter från Ny demokratis tid i svensk politik visade att ett parti snabbt kunde tas över av krafter som inte hade samma intentioner som de ursprungliga skaparna. Junilistan sökte andra vägar än de etablerade partierna och ”ville inte låsa upp sympatisörerna, låta partipiskan vina och kräva medlemsbok och total lojalitet mot ett heltäckande politiskt program.”^[7]

Under våren 2006 bildades lokalföreningar och nomineringskommittéer nominerade riksdagskandidater. Den 23 april 2006 meddelade Junilistans styrelse vilka kandidater de utsett.

Junilistan har ingen partisekreterare, men en kanslichef stationerad i Stockholm. Nuvarande kanslichef är KG Svenson^[8] som efterträdde Nils Lundgrens fru Eva Nisser på positionen.^[9]

Junilistan har idag ett ”sympatisörnätverk” med lokalföreningar i Sveriges samtliga 29 valkretsar ^[10] som utser ombud till Junimötet där partiets idéprogram fastställs. Partiet uppger sig ha cirka 3000 sympatisörer.^[11]

Historia

Initiativet till Junilistan togs av nationalekonomen Nils Lundgren, f.d. chefen för Sveriges Riksbank Lars Wohlin, nationalekonomen och PR-konsulten Jesper Katz, Jan Å Johansson och Eva Nisser.^[12]

Junilistan skapades efter Sveriges nej i folkomröstningen om euron i september 2003 då som ett tvärpolitiskt alternativ för EU-skeptiker som tyckte ”att Sverige skall vara medlem i EU men …[inte]… bidra till framväxten av en EU-stat.”^[13] Från början hade Junilistan endast sex medlemmar, som också utgjorde styrelsen, och som valde Nils Lundgren till partiledare. Till Junilistan knöts också ett förtroenderåd bestående av ett tjugotal personer med specialkompetens på olika områden. Inför Europaparlamentsvalet presenterades en tvärpolitisk lista där kandidaternas namn åtföljdes av politisk beteckning (typ socialdemokrat, kristdemokrat, allmänborgerlig, liberal osv.) så att väljarna kunde kryssa en EU-kritisk kandidat med samma ideologi som väljaren identifierade sig med.^[14]

I Europaparlamentsvalet nådde Junilistan framgångar och uppnådde 14,5 procent av rösterna. Detta gav partiet tre av nitton svenska mandat i Europaparlamentet och partiet representerades av Nils Lundgren, Lars Wohlin och Hélène Goudin.

Den 3 oktober 2005 meddelade Junilistan att partiet ställde upp i riksdagsvalet 2006. I DN/TEMOs oktobermätning 2005 tog partiet väljare från både höger och vänster och uppnådde 4,5 procents väljarstöd.^[15] En månad senare i SCB:s stora partisympatiundersökning fick Junilistan cirka 3,5 procent. ^[16] Den 8 april 2006 meddelade Europaparlamentarikern Lars Wohlin att han gick över till Kristdemokraterna.^[17] Under våren 2006 gick ett förslag till partiprogram ut på remiss till partiets sympatisörer. Partiprogrammet antogs sedan av ett årsmöte i juni 2006.

Junilistans valresultat 2006 blev ett bakslag för partiet. Mycket få av kandidaterna lyckades få mer än 50 personröster och partiet fick totalt 26 000 röster eller 0,47 procent, att jämföra med ca 363 000 röster i EU-parlamentsvalet två år tidigare. På partiets Junimöte 2007 beslutade Junilistan att koncentrera politiken på Europaparlamentet och inte ställa upp i inhemska val. Den 16 mars 2008 meddelade Nils Lundgren att han skulle avgå som partiledare. På Junimötet 2008 beslutades att införa ett delat partiledarskap och den 6 juli 2008 efterträddes Nils Lundgren av Annika Eriksson och Sören Wibe. Till vice ordförande utsågs Hélène Goudin och Björn von der Esch. Sören Wibe blev ensam partiledare för Junilistan den 22 januari 2009 efter att Annika Eriksson valt att avgå i protest^[18]. Idag (2008) representeras Junilistan i Europaparlamentet av Nils Lundgren och Hélène Goudin.

Kontroverser

Junilistan kritiserades under det första året i Europaparlamentet för att makten och inflytandet över partiets verksamhet till stor del var centrerad kring partiordföranden Nils Lundgren. Därtill förekom anklagelser om "toppstyre" och avsaknad av interndemokrati.^[19] Hösten 2005 hade flera av de som kandiderat på Junilistans valsedel 2004 valt att lämna partiet, däribland den kristdemokratiska politikern Görel Flyckt, ekonomen Stefan de Vylder, journalisten Curt Carlsson samt författaren och journalisten Folke Schimanski.^[20] Journalisten och författaren Folke Schimanski har emellertid på nytt valt att engagera sig i Junilistan. Inför Europaparlamentsvalet 2009 står han på 18:e plats på partiets kandidatlista. ^[21] Även den tidigare moderate riksdagsmannen Tom Heyman kritiserade Junilistan för ledningens maktkoncentration och lämnade partiet vintern 2005.^[22] I december 2005 hävdade Svenska Dagbladet att Junilistans Europaparlamentariker Nils Lundgren och Hélène Goudin hade låtit skattebetalarna bekosta Bryssel-resor för sina anhöriga.^[23] Under 2006 valde även Jesper Katz att gå vidare till andra uppgifter. Han driver sedan dess egen verksamhet inom kommunikations- och PR-branschen i Stockholm. En av Junilistans tre Europaparlamentariker, Lars Wohlin, lämnade partiet inför riksdagsvalet 2006 och valde att istället bli medlem i Kristdemokraterna.^[24] Dagen efter att riksdagskandidaterna till riksdagsvalet 2006 presenterades förekom anklagelser mot partiet för svågerpolitik. Anonyma mejl, undertecknade ”Whistle Blower” (se en: whistleblower), påstod att 5 av 14 personer på listan för Stockholms kommun var släkt eller bekanta med ledamöter i nomineringskommittéerna.^[25] Junilistan gjorde ett svagt valresultat 2006. En artikel i Dagens Nyheter strax innan valet kan ha bidragit till detta. Artikeln gjorde gällande att partiets förstekandidat till riksdagen, Nils Lundgren, hade undgått skatt genom ett antal villaförsäljningar mellan sig själv och sitt eget bolag Veraciter.^[26]

Partiledare

• 2004–2008 Nils Lundgren
• 2008–2009 Annika Eriksson och Sören Wibe
• 2009– Sören Wibe

Se även

• Junibevægelsen mod Union
• Oberoende/Demokrati

Externa länkar

• Junilistan – officiell webbplats
• Junilistans idéprogram
• Nedladdningsbara rapporter i pdf-format, utgivna av Junilistan
• Information om Nils Lundgren och hans arbete i Bryssel från EU-parlamentets officiella hemsida (klicka på länkarna, till exempel tal eller frågor till kommissionen)
• Information om Hélène Goudin och hennes arbete i Bryssel från EU-parlamentets officiella hemsida (klicka på länkarna, till exempel tal eller frågor till kommissionen)

Källor

1. ↑ ”Svenska Dagbladet, avdelning Politik "Stark profil fördel i EU-valet"” (website). Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2372539.svd. Läst 2009-01-23. 
2. ↑ Lundgren, Nils; Wohlin, Lars (2004-02-11). ”Nu startar vi nytt parti inför EU-valet”. Dagens Nyheter (återgiven på Junilistans webbplats). http://www.junilistan.se/?p=1;72&action=readArticle&id=200. Läst 2008-12-08. 
3. ↑ Ibid.
4. ↑ Ibid.
5. ↑ Junimötet 5-6 juni 2008, Junilistans partistämma (2008-06-06). "Junilistans idéprogram". Junilistans idéprogram. Antaget av Junimötet 5-6 juni 2008. Hämtat 2008-12-08. 
6. ↑ Ibid.
7. ↑ ”Historik - Junilistans bakgrund” (website). Junilistan. http://www.junilistan.se/?p=1;3;168. Läst 2008-12-08. 
8. ↑ Falk, Josefin (2008-03-27). ”EU ska stötas och blötas på biblioteket”. Eskilstuna-Kuriren. http://www.ekuriren.se/ekuriren/standard_artikel.php?id=660840&avdelning_1=102&avdelning_2=109. Läst 2008-12-08. 
9. ↑ Fokus. ”Nils Lundgren” (website). makthavare.se. http://www.makthavare.se/Nils_Lundgren. Läst 2008-12-08. 
10. ↑ ”Historik - Junilistans bakgrund” (website). Junilistan. http://www.junilistan.se/?p=99;105. Läst 2008-12-08. 
11. ↑ ”Historik - Junilistans bakgrund” (website). Junilistan. http://www.junilistan.se/?p=1;3;168. Läst 2008-12-08. 
12. ↑ Eriksson, Leif (2007). "Varför uppkommer nya partier? En motivanalys av Miljöpartiet och Junilistans bildande" (PDF). Magisteruppsats i statsvetenskap VT-07, sid 43. Södertörns Högskola. Hämtat 2008-12-08.
13. ↑ ”Historik - Junilistans bakgrund” (website). Junilistan. http://www.junilistan.se/?p=1;3;168. Läst 2008-12-08. 
14. ↑ ”Historik - Junilistans bakgrund” (website). Junilistan. http://www.junilistan.se/?p=1;3;168. Läst 2008-12-08. 
15. ↑ Brors, Henrik (2005-10-27). ”Ökat borgerligt försprång”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&a=480167. Läst 2008-12-08. 
16. ↑ TT (2005-12-15). ”Nästan dött lopp mellan blocken”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_488447.svd. Läst 2008-12-08. 
17. ↑ Wohlin, Lars (2006-04-08). ”Därför lämnar jag Junilistan och går till kristdemokraterna”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=535649. Läst 2008-12-08. 
18. ↑ Dan Nilsson (22 januari 2009). ”En av Junilistans ledare avgår”. http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2361769.svd. Läst 29 januari 2009. 
19. ↑ Berggren, Henrik (2005-12-06). ”Underskott var ordet”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=498299. Läst 2008-12-08. 
20. ↑ DN (2006-04-08). ”Fler avhopp från Junilistan”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=493550. Läst 2008-12-08. 
21. ↑ ”Junilistans webbplats, avdelning nyheter” (website). Junilistan. http://www.junilistan.se/?p=106&action=readArticle&id=3838. Läst 2009-01-23. 
22. ↑ Gunnarsson, Helena (2005-11-24). ”Toppkandidat lämnar Junilistan”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=492673. Läst 2008-12-08. 
23. ↑ Engström, Annika (2005-12-04). ”Junilistan får kritik för resor till Bryssel”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_484307.svd. Läst 2008-12-08. 
24. ↑ Wohlin, Lars (2006-04-08). ”Därför lämnar jag Junilistan och går till kristdemokraterna”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=535649. Läst 2008-12-08. 
25. ↑ Larsson, Linus (2006-05-05). ”Junilistan skakas av hätsk debatt om svågerpolitik”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2390&a=542707. Läst 2008-12-08. 
26. ↑ Flores, Juan (2006-09-12). ”Lundgren sålde villan fem gånger till sig själv”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=571976. Läst 2008-12-08.