Vietnamkriget
Från Rilpedia
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
Ap Bac – Binh Gia – Pleiku – Song Be – Dong Xoai – Starlite – Gang Toi – Ia Drang – Hastings – Masher/White Wing – A Shau – Xa Cam My – Duc Co – Long Tan – Attleboro – Cedar Falls – Tra Binh Dong – Bribie – Junction City – Union – Kulle 881 – Union II - Ong Thanh – Dak To – 1:a Têt – Khe Sanh – 1:a Saigon – Hue – Lang Vei – Lima Site 85 – Kham Duc – Dewey Canyon – 2:a Têt – Hamburger Hill – Binh Ba – Kambodja – Snuol – FSB Ripcord – Tailwind – Chenla I – Chenla II –Lam Son 719 – Ban Dong – FSB Mary Ann – Påsken 72 – 1:a Quang Tri – Loc Ninh – An Loc – Kontum – 2:a Quang Tri – Phuoc Long – Ho Chi Minh – Ban Me Thuot – Xuan Loc – Truong Sa – 2:a Saigon – SS Mayagüez
Luftoperationer
Ranch Hand – Pierce Arrow – Barrel Roll – Pony Express – Flaming Dart – Rolling Thunder – Steel Tiger – Arc Light – Tiger Hound – Igloo White – Commando Hunt – Menu – Linebacker I – Linebacker II – Shed Light
Vietnamkriget avser kriget mellan Nord- och Sydvietnam 1959–1975. Kriget slutade med nordvietnamesisk seger och Vietnams förening under kommunistiskt styre. Konflikten hade sin bakgrund i det tidigare Indokinakriget under åren 1946—1954, som ledde till Vietnams delning längs sjuttonde breddgraden. Nordvietnam stod under ledning av Ho Chi Minh och i Sydvietnam blev Ngo Dinh Diem president år 1955. Under krigsåren fick Nordvietnam stöd från Sovjetunionen och Kina, medan Sydvietnam stöddes av USA från 1965.
Innehåll |
Krigets skeden
Upptrappningen
Efter Indokinakriget var demokraktiska val planerade att hållas 1956, vilket skulle skapa underlag för en återförening av det delade Vietnam. I avvaktan på valet skulle Viet Minh förvalta den norra delen av landet och den södra delen, som Frankrike skapat, skulle förvaltas av Bao Dai. Bao Dai var Annams (det mellersta Vietnams) siste kejsare och hade lett en marionettregim under den japanska ockupationen. Ingendera sidan, vare sig Nord- eller Sydvietnam, hade för avsikt att respektera överenskommelsen i Genève som gjorts 1954[källa behövs].
Världen var medveten om att ett val skulle ge det kommunistledda Viet Minh makten. Nordvietnam hade en större andel av befolkningen än Sydvietnam och kommunisterna förväntades få alla röster i sitt område och därmed majoritet i hela Vietnam.[källa behövs] Ett kommunnistiskt Vietnam såg USA som en risk för att det strategiskt viktiga Sydostasien skulle bli kommunistisk enligt dominoteorin.
I strid mot Genèveöverenskommelsen 1954 utropades med amerikanskt stöd den sydvietnamesiska Republiken Vietnam i oktober 1955. Bao Dai tvingades avgå till förmån för USA:s favorit, Ngo Dinh Diem, som installerades som president efter ett val med tveksam legitimitet. Hans konservativa och korrupta regim blev snabbt impopulär, bland annat därför att Diem var katolik medan huvuddelen av befolkningen var buddhister. Diem svarade på protesterna med terror. Tusentals människor fängslades eller dödades. I norra Vietnam konfiskerade den kommunistiska regeringen i Nordvietnam de privata företagens och köpmännens egendomar och upprättade en byråkratiskt styrd kommandoekonomi. De tog också initiativ till att skapa den nationella befrielsefronten (i Sverige kallad FNL efter sin franska förkortning) i Sydvietnam.
USA fortsatte att trappa upp sina insatser. I slutet av år 1961 fanns det drygt 1 500 amerikanska soldater i Vietnam, ett år senare nära 10 000. Trots att den alltmer avskydda Diem störtades med tyst amerikanskt bifall 1963, fortsatte den sydvietnamesiska regimen att försvagas.
Tonkinbuktsintermezzot
Tonkinbuktsintermezzot brukar ofta anges som det officiella startskottet för kriget. Den 4 augusti 1964 sägs ett antal nordvietnamesiska torpedbåtar helt oprovocerat ha angripit amerikanska krigsfartyg på internationellt vatten. Som en följd härav godkände kongressen den 7 augusti den så kallade Tonkinresolutionen, som gav presidenten fullmakt att vidta de åtgärder han fann nödvändiga. Med denna resolution bakom sig lät president Lyndon B. Johnson, med stöd från sina rådgivare, inleda bombningar av Nordvietnam och andra regelrätta krigshandlingar inom några månader.
Uppgifterna går isär om exakt vad som hände i Tonkin-bukten den natten. De flesta anser att incidenten var framprovocerad och avsiktligt överdriven, men ytterligare andra hävdar att det aldrig hänt överhuvudtaget. Det anses dock allmänt att Tonkinbuktsintermezzot endast var en förevändning för USA att eskalera sitt engagemang i Vietnam, något de redan i förväg bestämt sig för.
USA går in i kriget på allvar
Några dagar efter händelsen i Tonkin-bukten började USA bomba Nordvietnam. Snart anlände fler och fler rådgivare och den 8 mars 1965 gick den amerikanska marinkåren i land vid den sydvietnamesiska staden Danang. Under 1965 sändes omkring 200 000 amerikanska soldater till Vietnam. Slaget vid Ia Drang ägde rum i november och var den första större drabbningen mellan den amerikanska marinkåren och FNL-gerillan. Efter slaget, som slutade oavgjort, trappades striderna upp och USA sände allt fler soldater till Vietnam; i början av 1968 fanns det i Vietnam nära en halv miljon amerikanska soldater, förutom mer än 600 000 man i den sydvietnamesiska armén och tiotusentals soldater från Sydkorea, Thailand, Australien och Filippinerna.
USA bombade både Nord- och Sydvietnam med förödande eldkraft. Stora områden i Sydvietnam förklarades vara "fria eldzoner" vilket innebar att alla oidentifierade, även civila, betraktades som fienden. Under namnet "Operation Fenix", som utfördes 1965-1968, mördade CIA sydvietnameser som misstänktes vara medlemmar av FNL. Över 20 000 personer dödades på detta sätt. Andra ska ha satts i fängelse där de misshandlades och torterades. Den 16 mars 1968 mördades 347 till 504 obeväpnade sydvietnamesiska medborgare av amerikanska soldater, kallat My Lai-massakern.
Den amerikanske befälhavaren i Vietnam, William Westmoreland, ansåg att segern nu var inom räckhåll.
Saigon-regimen blev alltmer impopulär bland Sydvietnams befolkning. FNL tog makten över landsbygden genom att dela ut land till bönderna och även genom att hota befolkningen. Nordvietnamesiska reguljära styrkor belägrade marinkårsbasen i Khe Sanh under 77 dagar. Basen låg långt ute i periferin, nära gränsen till Laos. NVA (Nordvietnams armé) samlade stora mängder trupp och besköt basen med intensiv artillerield, men hade egentligen inte för avsikt att inta Khe Sanh. Syftet var istället att distrahera amerikanerna inför Tet-offensiven.
Têt-offensiven
Under det vietnamesiska nyåret i februari 1968 inleddes Têt-offensiven på bred front och ett FNL-kommando trängde ända in på amerikanska ambassaden i Saigon. Têt-offensiven var inledningsvis en kraftfull framgång och den amerikanska stridsledningen var djupt skakad. FNL gick efterhand på defensiven till följd av de stora förluster det åsamkats; totalt anses FNL ha förlorat 30.000 soldater.
Ställd inför militärens krav på ökade truppinsatser och de allt högre politiska kostnaderna, förklarade dock den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson att han var beredd att inleda fredssamtal och att han inte hade några planer på att ställa upp för omval – antikrigsoppositionen hade blivit honom för stark. Johnson kunde inte längre framträda offentligt utan att mötas av en antikrigsdemonstration. "LBJ, how many kids did you kill today" ("LBJ, hur många barn dödade du idag"), hördes i demonstrationer över hela USA. De amerikanska förlusterna började bli kännbara, över 40 000 man hade stupat fram till 1968.
Johnson efterträddes av Richard Nixon, Eisenhowers vicepresident, som under valkampanjen påstått sig ha en hemlig plan för att göra slut på kriget.
Nixons plan
Planen innebar en så kallad "vietnamisering" av kriget. Genom att ta hem de amerikanska styrkorna och istället låta Saigonregimen stå för krigandet skulle den starka antikrigsrörelsen desarmeras.
När den första antikrigsdemonstrationen hölls i Washington 1965 hade cirka 20 000 människor samlats. I Washington november 1969 demonstrerade runt 500 000 människor mot kriget. Opinionsundersökningar började visa att en klar majoritet av landets befolkning ansåg att USA skulle lämna Vietnam.
När Nixon 1970 lät invadera Kambodja för att skära av FNL:s försörjningslinjer möttes han av våldsamma protester. En rad universitet ockuperades av sina studenter som höll protestmöten och seminarier mot kriget. Antikrigsopinionen trängde till och med in i armén. Vägran att tjänstgöra i Vietnam blev allt vanligare, samtidigt som protester mot kriget började märkas även bland de amerikanska soldaterna i Vietnam. Tiotusentals inkallade valde att antingen vägra att inställa sig för tjänstgöring eller desertera.
Nixon erkände i sina memoarer att han redan 1969 insåg att en militär upptrappning skulle innebära att den amerikanska allmänheten blev allt mer kritisk till kriget. Trots detta försökte han utvidga krigsinsatserna, och chansa med ett anfall mot nordvietnamesernas baser i Kambodja.
USA lämnar Vietnam
I början av 1973, efter åratal av förhandlingar, gick USA till slut med på att underteckna ett vapenstilleståndsavtal. Men vapenstilleståndet bröt snart samman och kriget i Sydvietnam flammade upp på nytt. Den med amerikanska medel till tänderna beväpnade sydvietnamesiska regimen visade sig dock ha mycket låg stridsmoral. Lämnad på egen hand kollapsade den snabbare än vad till och med dess motståndare väntat sig.
Segern hade vunnits till ett fruktansvärt pris. Cirka en halv miljon vietnameser förlorade livet under det första Indokinakriget mot Frankrike, under det andra antas 2 till 3 miljoner vietnameser ha dött – och dessa siffror säger inget om de miljoner och åter miljoner av lemlästade och hemlösa. Förödelsen var fruktansvärd. Mer än 7 miljoner ton bomber hade fällts över landet, vilket var mer än dubbla den mängd som fällts under andra världskriget. Mängder av byar i södra Vietnam hade också raserats och befolkningen tvingats att flytta i fåfänga försök att isolera FNL. Till detta kom effekterna av de enorma mängder av kemiska bekämpningsmedel som använts av USA för att avlöva djungelområden.
Efterföljder
Efter krigets slut hävdade Internationella Röda korset att 65 000–70 000 personer hade utsatts för folkrättsstridiga övergrepp av de amerikanska och sydvietnamesiska fångvaktarna. Vid krigets slut hade över 7 miljoner ton bomber fällts över Indokina – mer än dubbelt så mycket som under hela andra världskriget inräknat både Europa och Asien. Flygplanen fällde även aerosoler för att förstöra träd och annan grönska. Samma gift – 2,4,5,T – visade sig även orsaka födelseskador på nyfödda barn.
Efter krigets slut tillträdde kommunistregimer i Laos och Kambodja. De röda khmererna i Kambodja beräknas ha dödat en och en halv miljon människor. Hundratusentals sydvietnameser, anklagade för samröre med den förra regimen, sattes i fängelseläger av kommunisterna. Miljoner människor flydde landet efter Saigons fall – 800 000 bara till USA. Vietnam är än i dag en enpartidiktatur, men under 1990-talet genomfördes reformer i kapitalistisk riktning som medförde hög tillväxt. Det gjordes även närmanden till USA.
Dödssiffror
Den vietnamesiska befolkningen
Hur många vietnameser som dödades under kriget var länge oklart. Den lägsta uppskattningen gjordes av den vietnamesiska regeringen några år efter krigets slut. Här uppskattades antalet döda till ca 2 miljoner vietnameser totalt, inklusive både civila och militära dödoffer på båda sidorna. Uppskattningar från bland annat FN och USA uppskattade att ca 4 - 5 miljoner vietnameser hade dött under kriget. Enligt ett uttalande av den vietnamesiska regeringen 1995 uppskattar man att 5.2 miljoner, eller var åttonde invånare, hade dödats under kriget med USA - den tidigare lägre siffran hade publicerats för att inte demoralisera befolkningen[2].
Folkmordsforskaren Rudolph Rummel uppger antalet dödade av Sydvietnam till 90 000 och antalet dödade av Nordvietnam och FNL till 1 670 000.[3]
Förluster i stridande förband
| Land | Största truppstyrka | Antal döda |
|---|---|---|
| Mall:Landsdata USA USA | 543 400 | 58 255 |
| Mall:Landsdata Sydkorea Sydkorea | 48 892 | 4 407 |
| Mall:Landsdata Thailand Thailand | 11 568 | 350 |
 Sydvietnam |
1 048 000 | 257 625 |
 Nordvietnam och FNL |
ej rapporterat | 924 048 |
| Mall:Landsdata Australien Australien | 7 672 | 520 |
| Mall:Landsdata Nya Zeeland Nya Zeeland | 550 | 35 |
| Mall:Landsdata Taiwan Taiwan | 32 | 78 |
| Mall:Landsdata Spanien Spanien | 300 | okänt |
Källa: Australiensiska staten
Amerikanska förluster
Enbart i Vietnamkriget (det vill säga exklusive Laos och Kambodja) rapporterades cirka 58 230 amerikaner som stupade och cirka 1 900 som saknade. Det högsta antalet amerikanska soldater i Vietnam vid en och samma tidpunkt var drygt 569 000. Detta gäller dock endast amerikansk militär personal, med fötterna rent fysiskt i Vietnam. Till detta kommer också omkring 1,2 miljoner soldater stationerade utanför Vietnam.
| Land | Försvarsgren | Antal som tjänstgjorde | Dödade | Sårade | Saknade |
|---|---|---|---|---|---|
| USA | Armén | 4,368,000 | 38,218 | 96,802 | |
| Marinkåren | 794,000 | 14,840 | 51,392 | ||
| Flottan | 1,842,000 | 2,565 | 4,178 | ||
| Flygvapnet | 1,740,000 | 2,587 | 1,021 | ||
| Totalt | 8,744,000 | 58,209 | 153,303 | 1,948 |
Debatt och kultur
Debatt
Vietnamkriget, och i synnerhet USA:s inblandning, var hett debatterat när det pågick och fortsätter att vara föremål för debatt. Generellt brukar personer som identifierar sig som vänster anse att Vietnamkriget var ett helt onödigt och illegitimt krig. Jan Guillou skrev i Aftonbladet att "det fanns inga respektabla eller ens så kallat realpolitiska godtagbara motiv för denna [amerikanska] folkmordspolitik" och kallade Vietnamkriget "USA:s längsta, grymmaste och mest meningslösa krig".[4]
Neokonservativa debattörer har ibland uttryckt att kriget var nödvändigt för att bekämpa kommunismen och jämför bland annat med Koreakriget, som medförde ungefär lika stora amerikanska dödsoffer. Man menar att Sydkoreas utveckling till en välmående demokrati[5] visar att krig kan vara nödvändiga och ha en positiv inverkan på utvecklingen.[6] Det finns även de som hävdar att det var ett felaktigt beslut att dra sig ur kriget. Ett exempel är ett tal av President George W. Bush 2007 där han hävdar att "priset för USA:s tillbakadragande betalades av miljontals oskyldiga medborgare vilkas våndor skulle lägga ord som 'båtflyktingar', 'omskolningsläger' och 'dödsfält' till vår vokabulär."[7]
Robert McNamara delar dock inte den här neokonservativa åsikten. McNamara var en av initivtagarna till USA:s upptrappning av militär närvaro och övergång till fullskaligt krig i mitten på 60-talet.[8]
Referenser i populärkultur
Vietnamkriget har förekommit många gånger inom populärkulturen – film, musik, skönlitteratur och datorspel. I vissa fall har kriget varit huvudtemat i skildringen (exempelvis Apocalypse Now och Full Metal Jacket) och andra fall har det endast figurerat bakgrunden eller som en del av en längre berättelse (exempelvis Forrest Gump och Deer Hunter).
Dokumentärer
Källor
Hans Hägerdal, Vietnams historia, 2005. Historisk media
Fotnoter
- ↑ Det var en sakta uppbyggnad inför det här kriget från 1954 och framåt, där olika parter gick med i kriget vid olika skeden; dock valde Hanois politbyrå att inte gå med i kriget i söder förrän 1959
- ↑ Casualties, .rjsmith.com
- ↑ Rudolph Rummel, "Summary Democide Totals"
- ↑ Jan Guillou (2000),"Stollarna och Vietnamkriget", Aftonbladet 26 juni
- ↑ Nordling, Danne (2007), "Vietnams Coca Cola-kultur kostade tre miljoner döda vietnameser", blogginlägg 14 maj
- ↑ Kvist, Torbjörn (2007), "Vietnamkriget – den politiska korrekthetens pyrrusseger", Captus tidning nr 90
- ↑ George W. Bush, "Transcript of President Bush’s Speech at the Veterans of Foreign Wars Convention", New York Times
- ↑ Robert S McNamara, In retrospect: the Tragedy and Lessons of Vietnam
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Vietnamkriget
- Vietnam The Necessary War: A Reinterpretation of America's Most Disastrous Military Conflict.
- Death Tolls for the Major Wars and Atrocities of the Twentieth Century
- Ericson, Lars Gerillan i Vietnam knäckte USA. Artikel publicerad på Populär historias webbplats 5 september 2008
- Filmsekvens av en bombattack på en vietnamesisk by
