Pilbåge
Från Rilpedia
Denna artikel behandlar föremålet pilbåge. För utövande av bågskytte se Bågskytte.
Pilbåge, projektilvapen som enligt arkeologiska fynd brukats sedan omkring 15 000 f.Kr., troligen ännu längre tillbaka. Pilbågen har spelat en stor roll när det gäller jakt och krig. Med några få undantag har pilbågen under en period varit ett viktigt vapen för alla jordens folk. Exempelvis så använde både vikingarna och indianerna pilbågar. Idag används pilbågar inom sport, jakt och rekreation.
Innehåll |
Traditionella pilbågar
En bra träbåge kan byggas av i stort sett vilket träslag som helst och av vem som helst. Många fördomar har funnits angående vilka träslag som är bra respektive dåliga att bygga pilbågar av, men de senaste åren har entusiaster i framförallt USA och Europa visat att väldigt många träslag ger utmärkta pilbågar. Idag växer intresset för att bygga och skjuta bågar byggda helt i trä eller av andra naturmatreal, s.k primitiva bågar.
Långbågen är en lång, svagt böjd båge i ett enda stycke trä (selfbow) eller förstärkt (laminerad av flera träslag). Bilden visar en laminerad långbåge av bland annat lemonwood och hickory. Just denna båge har en styrka på 45 pund vid 28 tums draglängd. Bågens lemmar har ett cirkulärt eller D-format tvärsnitt, där buken är rundad.
Flatbågen är en pilbåge vars lemmar är breda med ett rektangulärt tvärsnitt.
Den sammansatta bågen kallas även för ryttarbåge eftersom den främst varit i bruk hos östeuropeiska och asiatiska ryttarfolk, men även hos ursprungsbefolkningen i Nordamerika. Bågen är sammansatt av olika material som horn, trä och senor. Bågen är ofta byggd med träkärna där horn limmas på buksidan (den sida som vetter mot skytten) och förstärkts med fastlimmade fibrer från senor på ryggsidan. Kombinationen av horn och senor ger en extrem styrka och flexibilitet. Bågens lemmar är kraftigt krökta, vilket gör att bågen kan vara kortare än en långbåge och ändå utveckla en avsevärd kraft. Den mindre storleken gör den lämplig att användas från hästryggen.
Den japanska bågen är asymmetrisk och kallas yumi. Bågskytte med denna typ av båge kallas kyudo.
 Långbåge |
 Sammansatt båge |
 Yumi, japansk båge |
Moderna pilbågar
Recurvebågen är en modernisering av den sammansatta bågen. I sitt grundutförande är bågen mycket enkel, men på bågen kan stabilisatorer, sikten och andra hjälpmedel monteras. Detta är den bågtyp man som nybörjare får bekanta sig med i en bågskytteklubb. Recurvebågen används även på tävlingar.
Compoundbågen är en hjulförsedd båge. På denna kan monteras ett sikte (tävlar man med en compoundbåge kan man använda ett scope-sikte som förstorar målet), stabilisatorer och andra hjälpmedel. Compoundbågens pilar kan ha en utgångshastighet på upp till 100 m/s. Compoundbågar används för tävlingsskytte och jakt.
 Recurvebåge med hjälpmedel |
 Compoundbåge med pilar |
Historik
Förekomsten av pilbågar kan med all säkerhet spåras tillbaka till neolitisk tid genom avbildningar på klippmålningar som visar hur människor använder bågar vid jakt. Det är dock omtvistat hur länge människan nyttjat pilbågar egentligen. Påträffade pilspetsar från paleolitikums senare skede behöver nödvändigtvis inte vara ett bevis för ett bruk av pilbågar utan kan lika gärna härröra från den mer primitiva pilslungan.
De första pilbågarna var enkla och korta stavbågar med begränsad spännstyrka som i regel tillverkades av idegran eller lärkträd. Efterhand gjordes bågstaven längre varigenom spännstyrkan ökade.
Under förhistorisk tid begagnade sig människan även av förstärkta bågar som var framställda av två ihoplimmade trälister av olika hårdhetsgrad vilket renderade i en större elasticitet i själva bågstaven.
Den sammansatta bågen blev en direkt förbättring av den förstärkta dito. Dess ursprung är oklart men den tycks ha varit känd i såväl Asien, Europa och Egypten under forntiden. Den sammansatta bågen var ihopfogad av trä, senor och hornlameller - bågstavens buk (den sida som är vänd mot skytten) var klädd med påklistrade hornlameller medan den på motsatta sidan (ryggen) var täckt med ett lager av senor. Den sammansatta, eller reflexa bågen som den också kallas, förfinades och vidareutvecklades genom att böjningen på bågstavens öron sköts fram vilket ökade spännstyrkan avsevärt. Pilbågen förblev förvisso ett jaktredskap men kom givetvis även att brukas som ett användbart fjärrvapen vid krig.
De antika civilisationerna förstod bågens förtjänster i krig och uppsatte bågskytteförband som tränades i att släppa loss ett samordnat pilregn i skurar mot en framryckande fiende. Egyptier, assyrier, perser, kineser, skyter, greker och romare hade alla i olika utsträckning bågskytteförband i sina arméer. Under den heroiska eran i Grekland så betraktades emellertid användandet av pilbågen som ovärdigt att begagnas av en djärv kämpe - denne skulle istället möta sin motståndare i närkamp med spjut eller svärd. I Homeros klassiska Iliaden tydliggörs detta genom att Paris, som inte ägde heroens egenskaper, utrustats med pilbågen. I stora drag förhöll det sig också som så att bågskyttarna i tidiga grekiska och romerska härar endast spelade en sekundär roll medan de hos bl.a perserna, partherna och efterkommande asiatiska ryttarfolk, utgjorde själva grundstommen i arméerna.
Bruket av pilbågen som fjärrvapen i krig fortsatte givetvis in på medeltiden. Mest känd är kanske pilbågens förödande inverkan i händerna på skickliga ryttare och skyttar som hunner och mongoler - men även i Byzantinska riket, hos erövrarfolk som araber, avarer, magyarer, seldjuker och osmaner utgjorde bågskyttet en högst väsentlig del av krigföringen. I det tidigfeodala Japan var för övrigt pilbågen samurajernas viktigaste vapen innan bruket av svärd anammades.
I det medeltida Europa kom bruket av pilbågen att utmanas av armborstet - en utmaning som fördes ut på slagfältet under Hundraårskriget. I England hade man efter erövringen av Wales adopterat långbågen medan man på kontinenten i stor utsträckning förlitade sig på bepansrat feodalt rytteri och värvade armborstskyttar. Långbågen var enkel och billig att tillverka (i England användes idegran som material) och bågskyttet uppmuntrades ivrigt av örikets monarker som förstod vikten av att ha väl övade bågskyttar. Den längsta skottvidden för en långbåge var ungefär 250-300 meter men den effektiva skottvidden låg på mellan 100-150 meter. Långbågen var omkring 1,8 meter mellan strängfästena och hade en dragvikt på över 450 newton vilket är mycket mer än dagens pilbågar. I slagen vid Crécy, Sluys, Poitiers och Azincourt visade sig långbågen vara ett synnerligen effektivt fjärrvapen i händerna på väldrillade bågskyttar. Dels så kunde de engelska långbågskyttarna avlossa 10-12 pilar i minuten där fiendens armborstskyttar högst mäktade med 2 skott per minut (långbågskyttarna kunde avlossa sin tredje pilskur samtidigt som den första skuren träffade sina mål) - dels så var långbågen ett så pass kraftfullt vapen att pilarna hade tillräckligt med genomslagskraft för att tränga igenom det fientliga rytteriets rustning.
Under senmedeltiden gjorde handeldvapnen entré på slagfälten och bruket av pilbågar avtog raskt även om just England bibehöll reguljära bågskytteavdelningar ända fram till tidiga 1600-talet. Den sista gången pilbågen används på det europeiska slagfältet är dock så sent som 1813 då ryska basjkirryttare avlossade pilskurar mot Napoleons armé utanför Leipzig.
