Malmska valen
Från Rilpedia
Malmska valen eller Carolina är en uppstoppad val, som i dag finns på Göteborgs naturhistoriska museum.
Innehåll |
Historik
Den Malmska valen är en ung blåvalshanne, som strandade i Askimsviken, vid Näset (dåvarande Backa) söder om Göteborg den 29 oktober 1865. Valen, som var över 16,41 meter lång och vägde 25 ton, hittades klockan nio[1] på morgonen av de två fiskarna Carl Hansson och Olof Larsson från Backa i dåvarande Frölunda socken. Direktör James Dickson köpte valen den 1 november[2] för 1 500 Riksdaler Rmt och donerade den till Göteborgs Museum (Ostindiska huset), där August Wilhelm Malm, som var intendent på zoologiska avdelningen, fick ta hand om den.
Först trodde man, att det var en helt ny art av val man funnit, och Malm döpte den efter sin fru till Balaenoptera carolinae innan man förstod, att det var en ung blåval. Med hjälp av tre[2] ångbåtar drog man loss valen och bogserade den med pråmar till Lindholmens mekaniska verkstads upphalningsbädd via Saltholmen, där Malm tillsammans med museets konservator A J Malmgren bearbetade valen noga.
Under de första dagarna som valen anlänt till Lindholmen tog man betalt av åskådarna, vilket inbringade 1 700 kronor. Under utställningstiden i Göteborg besöktes valen av uppskattningsvis 20 000 personer.[3]
Efter att man hade flått kroppen, byggde man en träställning i tre delar, som skinnet nitades fast på. Inuti valen inredde man en liten salong med bänkar och handtryckta tygtapeter. Ingången till salongen var genom valens gap som hade försetts med en gångjärnskonstruktion. Sammanlagt kostade det 15 000 Riksdaler Rmt att färdigställa djuret, pengar som ett antal kända Göteborgsfamiljer bidrog med. I mars 1866 donerade Malm sin andel av valen till Göteborgs Museum, genom att skriva ett "Malms testamente till Göteborgs zool. zoot. Museum", där man bland annat kunde utläsa:
- "Bland dessa vilkor ingår naturligtvis att samma Museum inom utsatt tid utbetalar den af mig utlaggda summa, som det lika lyckade som kolossala arbetet kostat; Bland vigtigare bestämmelser, som af mig i den öfverlemnade handlingen blifvdt gjorda, är den, att nämnda preparat, efter utställningarna i Göteborg och Stockholm, tvenne år skall förevisas i Europas största städer, såsom London och Paris m. fl., i hvilken sednare stad exemplaret skall öfvervara verldsexpositionen år 1867. Vidare skall expositionen af hvalen öfvervakas och ledas af en härför qvalificerad person, hvarjemte ock en af zoologer, tillhörande Göteborgs Kongl. Vetenskaps och Vitterhets-Samhälle, af mig föreslagen och af Musei Styrelse tillsatt kommitté skall öfvervaka det hela.[2]
Först reste man runt med valen till bland annat Industri-Expositionen, i Kungsträdgården i Stockholm på sommaren år 1866, då över 36 000 besökare beskådade valen, samt Hamburg och Berlin i Tyskland för att visa upp världens enda uppstoppade blåval. För att möjliggöra transport av valen finns fortfarande kvar den ursprungliga vagnen med hjulaxlar. I Berlin gick Malms projekt i konkurs, och han fick omgående bege sig hem till Sverige.[4]
Till jubileumsutställningen i Göteborg den 9 juli 1923 byggde man det Naturhistoriska Museet i Slottsskogen, där den Malmska valen fick en stor specialbyggd sal. Transporten av valen (i två sektioner) från Ostindiska huset till Slottskogen skedde den 1 november 1918.[5]
Vid konserveringen av valen öppnade Malm valens buk och inredde den med sittgrupper.[6] Vissa källor anger också att där inrättades ett litet kafé i valens innandöme, där det bland annat serverades kaffe och punsch. Ingången var genom gapet som man kunde veva upp. Efter att ha varit öppet i många år, stängdes kaféet då det blivit ett tillhåll för älskande par och då ett speciellt par överraskades i en alltför intim situation.[7][8][9]
Idag är valen öppen för besökare endast vid speciella tillfällen, som exempelvis valdagen och vid museets julbasar.
Andra valar längs Sveriges västkust
- Nära Marstrand fångades i februari 1646 en val som mätte "88 fot lång och 14 stockholmska alnar bred", vilket är betydligt större än den Malmska.[10]
- Den 24 november 1903 strandade den största val, som någonsin tillvaratagits vid Sveriges kust. Det var intill Morups Tånge i Halland. Det rörde sig då om en sillvalshona (bardval) med 23 meters längd.
- Den tredje i storlek är den kaskelott, som söndagen den 11 december 1988 flöt iland vid Träslövsläge i Halland. Det rörde sig om en hanne, och med sin kroppslängd på 15 meter uppskattades valen ha en vikt kring 25 ton samt en ålder av 25-30 år.[11]
Externa länkar
Referenser
Noter
- ↑ Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982, A. Rundqvist/R. Scander/A. Bothén, utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund 1982 s.57
- ↑ 2,0 2,1 2,2 Några blad om Hvaldjur i allmänhet och Balaenoptera Carolinae i synnerhet, A. W. Malm, Handelstidningens Bolags Tryckeri, Göteborg 1866 s. 16, 17, 19
- ↑ Göteborgsbilder 1850-1950, red. Harald Lignell, Bokförlaget Nordisk Litteratur, Ludw. Simonson Boktryckeri, Göteborg 1952 s. 119
- ↑ Nordstrand (2008), s. 43
- ↑ Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982, Ralf Scander 1982 s.90
- ↑ Göteborgs Museums 1800-tal : Fem decennier av kunskap och utveckling, Charlotta Hanner Nordstrand, Göteborgs stadsmuseum, Göteborg 2008 ISBN 978-91-85488-91-9 s. 43
- ↑ Västra Frölunda - Historik, Lars Nyström/Gbgs Fastighetsnämnd 1967 s.100
- ↑ Göteborg berättar om igen, Bengt A. Öhnander 1997 s.90-91
- ↑ Farfars fars Göteborg: Axplock ur Göteborgs lättsammare historia, Sören Skarback, Warne Förlag 1994 ISBN 91-86424-07-6 s. 255
- ↑ Neue Beschreibung der Königsreiche Schweden und Gothen, Martin Zeiller, Ulm 1647
- ↑ Valarbete på naturhistoriska museet i Göteborg eller hur man för en uppdykande femtonmeters kaskelott i hamn, Sven Mathiasson, Göteborgs Naturhistoriska Museum, Årstryck 1989, Goterna, Kungälv 1989 s. 1
Tryckta källor
- Göteborgs Naturhistoriska Museum 150 år: Årstryck 1983, utgiven av Göteborgs Naturhistoriska Museum 1984 s. 28
- Lars Nyström (1967) Västra Frölunda - Historik, Gbgs Fastighetsnämnd, s. 100
- Bengt A. Öhnander (1997) Göteborg berättar om igen, s. 89-92
