Tvångssyndrom
Från Rilpedia
Tvångssyndrom är en psykiatrisk diagnos som kännetecknas av upprepade ritualer eller tankar. Det internationella namnet är Obsessive-Compulsive Disorder, OCD. Obsessioner eller tvångstankar är obehagliga och ofrivilliga tankar som ger upphov till ångest. Kompulsioner eller tvångshandlingar är de tankar eller ritualer som den sjuke använder sig av för att sedan slippa denna ångest. Det behöver inte nödvändigtvis finnas någon rationell koppling mellan en tvångstanke och den lindrande tvångshandlingen.
OCD behandlas antingen med psykoterapi i form av KBT eller också med SSRI-preparat. Det är oklart om en kombination av dessa behandling ger ökad effekt. Medicinering med SSRI har fördelen att det är billigare och kräver mindre engagemang från patientens sida, men nackdelarna är de vanliga biverkningarna vid farmakologisk behandling samt den signifikant ökade återfallsrisken vid avbruten medicinering.
OCD är en ångeststörning med en livstidsprevalens på mellan 1 och 2,5 %. Det är lika vanligt hos män som hos kvinnor. Det är vanligt att patienter med obehandlad OCD också utvecklar depression. Det finns viss komorbiditet mellan OCD och Tourettes syndrom och mellan OCD och Generaliserat ångestsyndrom. Prognosen för obehandlad OCD är mycket dålig, endast 20 % tillfrisknar spontant.
Spelberoende, Internetberoende, kärleksberoende, porrberoende, med mera är inte tvångssyndrom i den diagnostiska meningen eftersom de skänker personen en viss tillfredsställelse medan de pågår, medan tvångssyndrom uteslutande handlar om att undvika negativ känsla och präglas av rädsla och oro.
Det går att urskilja fem sorters tvångstankar och medföljande -beteenden (ofta visar en patient upp flera av dessa):
- Att se till att andra ej skadas.
- Att undvika att bli smittad eller smutsig.
- Att undvika känsla av ofullständighet eller "fel".
- Att ej tänka tabutankar.
- Att samla saker.
Innehåll |
Diagnos
I det i Sverige använda diagnostiska systemet DSM-IV definieras tvångssyndrom enligt följande kriterier[1] (alla måste vara uppfyllda):
- A: Tvångstankar, impulser eller fantasier som upplevs på påträngande men härrörande från personen själv och som personen har försökt upphöra med. Dessutom tvångshandlingar i form av konkreta eller mentala handlingar som personen känner sig tvingad att utföra, samt utförs för att minska att någon katastrof ska hända. Handlingarna har inte något tydligt eller rimligt samband till det som de ämnar stoppa.
- B: Personen måste ha insikt om att tvångstankarna och tvångshandlingarna är orimliga eller överdrivna (Detta kriterium gäller inte barn).
- C: Problemet orsakar ett signifikant lidande och är tidskrävande (tar minst en timme om dagen i anspråk), alternativt stör i betydande grad personens liv.
- D: Om personen har andra psykiatriska diagnoser så är inte tankarna och beteendena begränsade till denna (t.ex. till skuldkänslor vid depression).
- E: Störningen beror inte på effekter av någon drog eller av någon kroppslig sjukdom.
Teoretisk förklaring
Den rådande förklaringsmodellen för tvångssyndrom gör en uppdelning mellan tvångstankar och tvångsbeteenden.
Tvångstankar ses som vanliga tankar som vem som helst kan tänka och som passerar dagligen genom alla människor huvuden. Det kan vara tankar på katastrofer som kan inträffa eller förbjudna saker som man skulle kunna göra. Detta kan vara bilder eller ord i huvudet. En del är av vardaglig natur och har förankring i verkligheten (till exempel "Jag känner mig smutsig", "Mitt hus kanske brinner ner idag", "Min familj kan dö i en bilolycka"). Det kan vara "förbjudna" tankar, till exempel en mor kan tänka tanken att döda sitt barn, en religiös person kan tänka tanken att häda mot Gud osv. Studier visar att sådana här tankar finns även hos friska människor, och att innehållet mellan tankarna hos OCD-patienter och friska inte skiljer sig överhuvudtaget[2] (detta har dock ifrågasatts av senare forskning[3]). Tvångstanken kan också vara om ett beteende, exempelvis ett förbud mot att använda vissa ord. Tvångstanken kanske också vara tydligt kopplad till ett visst beteende eller vissa stimuli, exempelvis kan offentliga toaletter ge upphov till tanken att man är smutsig.
Personen känner ingen lust att tänka tvångstankarna, tvärtom skulle den vilja slippa dem. Det som skiljer OCD-patienter från friska är att patientgrupper får mycket mer ångest av tankarna och agerar för att minska denna.
Tvångsbeteenden är det som patienten gör för att minska ångesten. Det kan vara någotsånär kopplat till tvångstanken (som vid tvättritualer efter en tanke om att ha blivit smittad av någonting, eller när patienter ser efter att spisen är avstängd ett dussin gånger för att huset inte ska brinna ner). Ofta är tvångsbeteendet emellertid helt oberoende av tvångstanken, när patienten exempelvis räknar olika saker eller tänder och släcker en lampa upprepade gånger. Det är viktigt att notera att tvångsbeteenden också kan vara tankar, som exempelvis ramsor man läser tyst för sig själv. Tvångsbeteenden kan också vara i form av försäkringar från anhöriga, det vill säga att be någon annan försäkra att den tänkta katastrofen inte kommer hända.
De flesta människor har någon form av tvångstanke/handling och lever ändå normala liv utan att störas av detta. De flesta vet inte ens om att de har dessa "problem" förrän någon annan påpekar deras maniska beteende. Ett prov som brukar utföras är experimentet med Nonstop-konfekt där det påstås att det i mer än 9 fall av 10 går att utläsa någon form av mönster i hur personen äter tabletterna - vissa sparar alltid samma färg till sist medan andra aldrig kan äta samma färg två gånger i rad etc.
Den teoretiska förklaringen till hur OCD uppstår är att patienten har en särskilt låg tolerans mot osäkerhet och överskattar sannolikheten för att katastrofer ska inträffa. OCD-patienter har en överdriven och irrationell tro på, oftast paradoxalt medveten, att tankar påverkar omvärlden. Det kan vara att man tror att bara för att man har tänkt på en katastrof så ökar sannolikheten för att denna katastrof ska inträffa.
Att patienten utvecklar tvångsbeteenden förklaras med operant betingning. När patienten väl har börjat få ångestlindring av tvångsbeteendet så förstärks detta beteende och framstår som alltmer naturligt. Betingning sker på en omedveten nivå och går inte att påverka med förnuftet, det framstår som nödvändigt att utföra ritualerna och tvångshandlingarna för att minska ångesten. På detta sätt kan alltså en patient med OCD lägga mycket tid och energi på att försöka undvika dessa tankar, men utan att lyckas. Typiskt för tvångstankarna är att de är ständigt närvarande och att till slut all tid och koncentration går åt till att bekämpa dem. Att försöka undvika att tänka en viss tanke ökar i själva verket bara sannolikheten för att man ska tänka den oftare.
Behandling
Den bästa evidensen finns idag för behandling antingen med kognitiv beteendeterapi eller medicinering med SSRI-preparat. En kombination av dessa har inte lyckats visa sig mer effektiv än någon av insatserna tillsammans, men anses ändå vara optimalt. Det har inte lyckats klarlägga några prediktiva faktorer som talar för om en viss patient kommer att ha störst nytta av någon av behandlingarna, utan valet avgörs av patientens preferenser. I extrema fall av tvångssyndrom kan kirurgi tillgripas. Genom att förstöra delar av kopplingarna mellan det limbiska systemet och frontalloberna kan i 25-38 % av fallen symptomreduktion uppnås. Biverkningarna varierar stort men inbegriper personlighetsförändringar och för 9 % av patienterna även epileptiska anfall. I Sverige opereras årligen ungefär fem personer med dylika operationer.
Behandling med medicinering
OCD behandlas liksom många andras ångeststörningar framgångsrikt med medicin som ökar aktiviteten i hjärnans serotoninsystem. Mediciner som kan komma i fråga är exempelvis:
- Citalopram (Cipramil)
- Klomipramin (Anafranil)
- Fluvoxamin (Fevarin)
- Fluoxetin (Fontex)
- Sertralin (Zoloft)
- Paroxetin (Seroxat)
- Cramin
Fördelen med SSRI är att behandlingen kräver mindre engagemang av patienten som slipper den intensiva terapin med bitvis obehagliga exponeringar. Nackdelen med farmakologisk behandling är att den oftast blir livslång eftersom de allra flesta patienter återfaller i sjukdomen vid avbrott i behandlingen. Detta är särskilt relevant för kvinnor i fertil ålder då medicineringen ofta måste avbrytas vid graviditeter. Till detta kommer de vanliga biverkningarna av SSRI: nedsatt sexuell förmåga, illamående och viktuppgång (eller viktnedgång).
Behandling med psykoterapi
Utifrån den inlärningsteoretiska förklaringen av tvångssyndrom blir behandlingen av OCD inte helt olik den för andra ångeststörningar (exempelvis fobier eller Posttraumatiskt stressyndrom). Syftet är att få patienten att vänja sig vid den ångestframkallande tvångstanken, detta görs genom exponering och så kallad responsprevention. Terapin inleds alltid med kartläggning av patientens tvångstankar och -beteenden, samt att patienten under en period försöker registrera när och var i patientens liv de förekommer.
Exponering innebär att patienten under terapin får medvetet tänka precis de tankar som är mest ångestframkallande. Genom upprepad exponering kommer dessa inte längre framkalla lika stark ångest, man vänjer sig helt enkelt vid dem.
Responsprevention är nödvändigt vid exponeringen. Detta innebär att förmå patienten att hindra sig själv från att utföra det ångestlindrande tvångsbeteendendet (ritualen). Efter upprepade försök kommer det blir lättare och lättare att tänka tvångstanken utan att behöva utföra ritualen.
I terapin jobbar man också med att resonera kring att tankar bara är tankar och hur de kan påverka den verkliga världen. I terapin får patienten hemläxor att öva på hemma, dessa är oftast att fortsätta exponeringen och responspreventionen hemma. Det är också viktigt med överinlärning, det vill säga att få patienten att utsätta sig för den förbjudna tanken (eller beteendet som ger upphov till den) i mycket större grad än vad vanliga människor gör. Detta är viktigt för att minska risken för återfall.
Efter intensiv behandling på 15-30 terapisessioner brukar 60 till 85 % av patienterna lyckas minska sina symptom så pass mycket att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna för tvångssyndrom.
Kända personer som haft/har OCD
Källor
- Barlow, D. H.: (2007) Clincical Handbook of Psychological Disorders, 4th ed.
- Ottosson, J. O.: (2004) Psykiatri, 6th ed.
- ↑ APA: Mini-D IV, 1994.
- ↑ Rachman & De Silva: (1978) "Abnormal and normal obsessions", i Behaviour Research And Therapy: 16, 233-248.
- ↑ Rassin, E. & Muris, P. (2006) "Abnormal and normal obsessions: a reconsideration". I Behaviour Research And Therapy: 45, 1065-1070
- ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 http://ocdtodayuk.org/famous_people.html
- ↑ http://sydsvenskan.se/familj/fodelsedag/article314926.ece
Se även
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||
