Generaliserat ångestsyndrom
Från Rilpedia
Generaliserat ångestsyndrom (eller GAD efter engelskans General Anxiety Disorder) är ett ångesttillstånd som inte behöver vara knutet till någon specifik situation. Denna typ av ångesttillstånd kan uppträda var som helst, precis som "panikångest". De flesta människor upplever obehag i maggropen, handsvett, hjärtklappning och ibland darrningar.
GAD är en tämligen vanlig psykisk störning, med en livstidsprevalens på 5,8 % i amerikanska undersökningar. Det finns en tydlig könsskillnad, med en överrepresentation för kvinnor på 2,5:1 (Det går 2,5 kvinnor på varje man med GAD-diagnos). Värt att notera är också att detta är en svårdiagnosticerad sjukdom, med låg interbedömarreliabilitet (två diagnostiker kommer ofta till olika slutsatser).
Det finns en stor komorbiditet mellan GAD och andra ångeststörningar som exempelvis tvångssyndrom och social fobi, och också till affektiva sjukdomar som depression.
Innehåll |
Diagnos
I det i Sverige använda diagnostiska systemet DSM-IV definieras generaliserat ångestsyndrom enligt följande kriterier[1] (alla måste vara uppfyllda):
- A. Överdriven rädsla eller oro (förväntansångest) inför ett antal olika händelser eller aktiviteter (t ex skol- eller arbetsprestationer) flertalet dagar under minst sex månader.
- B. Svårigheter att kontrollera oron.
- C. Rädslan och oron förknippas med tre eller fler av följande sex symptom (av vilka några funnits med i bilden flertalet dagar de senaste sex månaderna). Obs: hos barn behöver bara ett av symptomen förekomma.
(1) Rastlös, uppskruvad eller på helspänn
(2) lätt att bli uttröttad
(3) svårt att koncentrera sig eller tom i huvudet
(4) irritabel
(5) muskelspänning
(6) sömnstörning (svårt att somna, täta uppvaknanden eller orolig och otillfredsställande sömn)
- D. Fokus för rädslan och oron är inte enbart begränsad till symptom på någon axel I.störning, t ex rädslan och oron gäller inte panikattacker (som vid paniksyndrom), social genans (som vid social fobi), förorening (som vid tvångssyndrom), att vara ensam borta från hemmet eller anhöriga (som vid separationsångest), viktökning (som vid anorexia nervosa), eller allvarlig sjukdom (som vid hypokondri). Rädslan och oron föreligger inte heller uteslutande i samband med posttraumatiskt stressyndrom.
- E. Rädslan oron eller de fysiska symptomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.
- F. Störningen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t ex missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t ex hypertyroidism) samt visar sig inte enbart i samband med ett förstämningssyndrom eller en psykos. Den diagnostiseras inte heller vid genomgripande störningar i utvecklingen.
Det är viktigt att notera att oron skall vara överdriven, den skall alltså inte stå i proportion till personens faktiska problem i livet.
Teoretisk förklaring
Ett antal teoretiska förklaringar till varför vissa utvecklar GAD finns idag. De flesta är dock överens om att grundläggande är en sårbarhet med ökad ångestbenägenhet. Denna är delvis genetisk och biologisk, och delvis psykologisk och tidigt förvärvad (exempelvis genom anknytning). Övriga förklaringar som troligen samverkar för utvecklandet och bibehållandet av GAD-problematik är följande:
- Svårigheter att tolerera osäkerhet.
- Låg problemlösningsförmåga, kombinerat med att patienten i stunden uppfattar orostankar som just problemlösning.
- Metaoro, dvs patienten oroar sig för att hon oroar sig mycket. Detta blir ett självförstärkande problem.
- Oron är ett undvikandebeteende och fungerar kortsiktigt ångestlindrande genom att låta personen undvika obehagliga tankar som annars skulle komma upp. Detta kan vara katastroftankar eller -bilder.
Behandling
GAD kan behandlas med både farmaka och med psykoterapi. God evidens finns för KBT-terapi, även om uppnådd effekt i studier blir lägre än för KBT vid andra ångeststörningar. Efter terapi på 12-15 sessioner brukar 30% minska sin oro så pass att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Ytterligare en tredjedel bli bara marginellt hjälpta, och en sista tredjedel visar ingen förbättring.
Terapin går ut på att utbilda patienten i vad oro är och hur problemet vidmakthålls. Patienten får registrera hur mycket, när och var som oron uppkommer. I terapin diskuterar man hur realistiska patientens eventuella katastroftankar är, och i beteendeexperiment kan man även hypotespröva dem.
Ett viktigt inslag är införandet av en så kallad orosstund. Patienten och terapeuten kommer överens om en viss tid och en viss plats i hemmet som används för att oroa sig, och uteslutande för detta. Det kan vara en halvtimme efter maten, på en viss stol i ett visst rum. Varje gång under övrig tid som patienten får en impuls att oro sig så får hon istället skriva upp orosämnet på ett papper, och spara oron till orosstunden. Syftet med detta är att dels komprimera tiden som ägnas åt oro, dels för att man senare under terapin kan applicera mer användbara problemlösningsstrategier under denna specificerade orosstund.
Källor
Barlow, D. H.: (2007) Clincical Handbook of Psychological Disorders, 4th ed.
- ↑ APA: Mini-D IV, 1994.
|
|||||||||||||||||||||||
