Allians för Sverige

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

De fyra borgerliga partiledarna på valdagen 2006. Foto: Departementet.

Allians för Sverige, Alliansen, kallas det programsamarbete som de borgerliga riksdagspartierna i Sverige (Moderata samlingspartiet, centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och kristdemokraterna) inledde inför riksdagsvalet 2006, i vilket de också fick majoritet.

Bakgrund

Riksdagsvalet i Sverige 2002 ledde till att socialdemokraterna kunde sitta kvar ensamma kvar i regeringen ännu en mandatperiod, den tredje i följd, tack vare stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet. De borgerliga partierna kunde således konstatera att Sverige vid mandatperiodens slut skulle ha haft en rent socialdemokratisk regering 21 av de 24 åren 1982-2006, och en borgerlig regering endast under mandatperioden 1991-1994, då de därtill bildade en minoritetsregering med passivt stöd från Ny demokrati. Det faktum att socialdemokraterna närmast lyckats "prenumerera" på regeringsmakten uppfattades av såväl ledande företrädare för de borgerliga partierna som borgerliga debattörer som ett mycket dåligt betyg för den svenska borgerlighetens insatser i valrörelserna. Eftersom socialdemokraterna inför valrörelsen 1991 hade varit påtagligt svaga och splittrade (se regeringen Carlsson I för diskussion om regeringens avgång 1990), verkade det närmast som om de svenska borgerliga partierna bara förmådde vinna riksdagsval när socialdemokraterna föll på eget grepp. I de nordiska grannländerna och t.ex. i de flesta EU-länder var mer eller mindre regelbundna växlingar mellan höger- och vänsterregeringar mer normalt, och borgerliga valsegrar inte något lika ovanligt som i Sverige under de senaste decennierna. Mot denna bakgrund fanns det en ökad vilja att pröva nya vägar för att försöka åstadkomma en valseger och ett regeringsskifte i valet 2006.

En återkommande förklaring till de borgerliga partiernas problem hade varit den s.k. borgerliga splittringen, d.v.s. uppdelningen på flera partier som till stor del konkurrerade om samma "allmänborgerliga" väljare och vilkas valbudskap kunde skilja sig en hel del åt. Detta beteende kunde förstås av att flera av partierna återkommande fick opinionssiffror nära fyraprocentsspärren, och hade behov av att profilera sig för att inte förlora sina riksdagsplatser. I denna typ av profilering var det sannolikt lättare att dra väljare från andra borgerliga partier än att övertyga socialdemokratiska sympatisörer att byta block.

Denna typ av splittring gjorde det lätt för socialdemokraterna att i valrörelse efter valrörelse använda budskapet om de borgerliga partiernas oenighet, och hävda att en röst på ett borgerligt parti var att "köpa grisen i säcken", d.v.s. att väljarna inte visste vilket av partiernas politik som faktiskt skulle genomföras om det skulle bli borgerlig majoritet. Därtill framförde socialdemokraterna ofta åsikten att de borgerliga partierna hade påtagligt svårt att komma överens i regeringsställning. Detta påstående kunde stödjas av att varken regeringen Fälldin I (1976-1978) eller regeringen Fälldin II (1979-1981) höll en hel mandatperiod, och regeringen Bildt, som i och för sig höll en hel mandatperiod (1991-1994) drabbades av ett avhopp på partiledarnivå när centerpartiets Olof Johansson avgick från regeringen i protest mot beslutet om att bygga Öresundsbron. (Avhoppet väckte viss förvåning eftersom centerpartiet stannade kvar i regeringen, men partiledaren själv lämnade den.) Lågkonjunkturen och de stora budgetunderskotten under regeringen Bildt användes som ett ytterligare socialdemokratiskt argument för att de borgerliga partierna inte var regeringsdugliga.

För att öka chanserna att vinna nästa riksdagsval fanns det således ett behov hos de borgerliga partierna av att:

• Framstå som eniga, genom att ha gemensamma budskap i centrala politiska frågor, och undvika strider mellan de borgerliga partierna
• Framstå som allmänt regeringsdugliga
• Hitta politiska frågor som skulle göra det möjligt att värva väljare från socialdemokraterna, snarare än att enbart omfördela väljare inom det borgerliga blocket

Sättet att försöka åstadkomma detta blev en fördjupad samverkan mellan partierna, i syfte att kunna bilda en koalitionsregering efter valet 2006. Inför 1991 års val hade moderaterna och folkpartiet också samverkat med programmet Ny start för Sverige, och utan deltagande från centerpartiet eller kristdemokraterna (som kom in i riksdagen först i och med valet 1991). Mer radikala förändringar och samarbetsformer, som partisammanslagningar eller valtekniska samarbeten, tycks dock ej ha aktualiserats.

Bildandet av Allians för Sverige

Allians för Sverige lanserades den 30 augusti 2004 genom att de fyra borgerliga partiledarna - Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund - publicerade en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter och höll ett första möte hemma hos Maud Olofsson i Högfors. I debattartikeln skrev partiledarna:

I dag möts vi för att fördjupa samarbetet mellan våra partier. Vi gör det efter att under en längre tid ha märkt en ökad trötthet i synen på den socialdemokratiska regeringen. En befolkning som gör sig redo att byta regering börjar söka efter alternativet. Vi vill vinna deras förtroende.

Sannolikt fanns det inga praktiska hinder mot att hålla partiledarmötena i partiernas kanslilokaler i Stockholm, men såväl detta som efterföljande möten fick stor medial uppmärksamhet, kanske för att de utgjort ett lite annorlunda inslag i rikspolitiken.

Högfors-mötet följdes upp med tillsättandet av sex gemensamma arbetsgrupper 1 november 2004. Respektive arbetsgrupp syftade till att ta fram gemensamma politiska förslag inför valet 2006, och bestod av fyra ledamöter (en per parti) med en utpekad ordförande per grupp. Arbetsgrupperna var:

• Ekonomisk politik för tillväxt med moderaten Mikael Odenberg som ordförande och därutöver Karin Pilsäter, Mats Odell samt Roger Tiefensee.
• Mer kunskap - en modern utbildningspolitik med folkpartisten Jan Björklund som ordförande och därutöver Sten Tolgfors, Inger Davidsson samt Sofia Larsen.
• Sverige i världen på 2000-talet (i huvudsak utrikes- och EU-politik) med moderaten Gunilla Carlsson som ordförande och därutöver Cecilia Malmström, Anders Wijkman samt Agne Hansson.
• Välfärd för trygghet och valfrihet (i huvudsak hälso- och sjukvårdspolitik) med kristdemokraten Maria Larsson som ordförande och därutöver Kristina Axén Olin, Erik Ullenhag samt Kenneth Johansson.
• Tillväxtregion Sverige (i huvudsak arbetsmarknads- och näringspolitik) med centerpartisten Åsa Torstensson som ordförande och därutöver Sven Otto Littorin, Anna Grönlund Krantz samt Per Landgren
• Rättspolitik för trygghet med folkpartisten Johan Pehrson som ordförande och därutöver Beatrice Ask, Peter Althin samt Johan Linander

Konsolidering och opinionsframgångar under 2005 och 2006

Allians för Sveriges presskonferens i Sundsvall under bussturnén 6–7 mars 2006. (Foto: Henrik Sendelbach)

Den 26 december 2004 drabbades bl.a. Thailand, där många svenska semesterfirare då befann sig, av en tsunami till följd av en jordbävning i Indiska Oceanen. Många svenska semesterfirare omkom i flodvågorna. Till en början råder politisk enighet om att inte använda katastrofen för inrikespolitiska syften, men sedan kung Carl XVI Gustaf i ett tal kritiserat regeringens agerande kommer frågan högst upp på den inrikespolitiska dagordningen. Den svenska socialdemokratiska regeringen blir därmed i början av 2005 en öppen måltavla för kritik om hur den hanterat räddningsinsatserna av svenska medborgare. Den långvariga negativa medieuppmärksamheten inleder en trend med såväl sjunkande opinionssiffror för socialdemokraterna som sjunkande förtroendesiffror för den socialdemokratiska statsministern Göran Persson som kommer att bestå under 2005 och 2006, och ger sannolikt alliansen draghjälp i opinionen. Den socialdemokratiska regeringens hantering av flodvågskatastrofen och den efterföljande mediedebatten gör det betydligt svårare för socialdemokraterna att med framgång utnyttja påståenden om sin egen regeringsduglighet och de borgerliga partiernas förmodade brister på detta område.

Ett år efter bildandet av Allians för Sverige träffades partiledarna i Bankeryd utanför Jönköping, hemma hos Göran Hägglund. Den så kallade Bankerydsöverenskommelsen innehåller hörnstenarna i alliansens ekonomiska politik inför valet 2006, och bygger på två utgångspunkter:

• "Gör det mer lönsamt att arbeta", framför allt genom att införa ett jobbavdrag (som beräknas till 37 miljarder kronor i ett första steg), samtidigt som förändringar sker i arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringen.
• "Gör det mer lönsamt att anställa och driva företag", genom att sänka arbetsgivaravgifterna för småföretag, införa så kallade nystartsjobb, förändra beskattningen av fåmansbolag, tillföra mer riskkapital till småföretag, minska antalet regler för företag, och införa avdrag för hushållstjänster, eller så kallade hushållsnära tjänster. Alliansen planerar också för att på sikt avskaffa förmögenhetsskatten, men lägger inget konkret förslag.

Den 23-24 februari 2006 samlas ett stort antal företrädare för de fyra partierna i alliansen till ett "konvent" med seminarier och diskussioner för att förankra den överenskomna politiken hos fler personer i partiorganisationerna.

I Statistiska Centralbyråns (SCB:s) tre partisympatiundersökningar maj 2005-maj 2006 får de fyra allianspartierna 46,6%-48,1% (aningen mindre än Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet sammanlagt) att jämföra med 43,2%-43,5% i de två undersökningarna under 2004.^[1] I andra instituts opinionsundersökningar under samma period är allianspartierna något större än socialdemokraterna plus deras stödpartier. Med hänsyn taget till opinionsundersöknigarnas felmarginaler, kan man säga att de flesta opinionsundersökningar under 2005 och 2006 pekar på ett jämnt val 2006, vilket är ett bättre utgångsläge för alliansen än vad de borgerliga partierna har haft på flera valrörelser. Å andra sidan är konjunkturläget i Sverige på uppgång under 2005, och fortsätter att vara gott under 2006, och ett gott ekonomiskt läge brukar oftast anses gynna en sittande regering. Således räknar båda sidor med goda möjligheter att vinna valet.

Valrörelsen 2006

Alliansens stöd i riksdagsvalet på kommunnivå.

Huvudartikel: Riksdagsvalet i Sverige 2006

På grundval av de arbete som genomförts i de sex arbetsgrupperna, samt Bankerydsöverenskommelsen, presenterade alliansen den 23 augusti 2006 fram sitt valmanifest Fler i arbete – mer att dela på i Gustavsberg utanför Stockholm. I så väl Bankerydsöverenskommelsen som valmanifestet är jobben, läget på arbetsmarknaden, den tyngsta frågan. Allianspartierna har dragit slutsatsen att detta är den politiska fråga som skulle kunna ge dem valsegern. Detta har traditionellt ansetts vara en fråga där socialdemokraterna har högt förtroende, men alliansen räknar med att så pass många personer står utanför den ordinarie arbetsmarknaden (oavsett om de är öppet arbetslösa eller ej) så att många väljare inte känner igen sig i bilden av att "det går bra för Sverige", vilket är den fras som socialdemokratiska representanter genomgående utnyttjar från början av 2006.

Alliansen använde ofta siffrorna 1 miljon, 1,2 miljoner eller 1,5 miljoner i utanförskap. Detta var ett resultat av att man räknade arbetslöshet som: Befolkningen i förvärvsaktiv ålder (16-64 år) minus antalet sysselsatta minus antalet studerande som inte söker jobb dividerat med befolkningen (16-64 år) andelen uttryckt i procent. Detta kallade moderaterna för "bred arbetslöshet" eller "verklig arbetslöshet".^[2]

Under själva valrörelse genomför alliansens partiledare flera tågturnéer.

Resultatet av riksdagsvalet 17 september 2006 blev att alliansens partier fick 178 mandat mot socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets sammanlagt 171 mandat. Strategin under de gångna två åren har således fungerat som allianspartierna avsåg.

Efter valsegern 2006

Allians för Sverige bildade efter valet en så kallad "äntringsstyrka" för att underlätta regeringsskiftet, under ledning av Helena Dyrssen och med en ledamot från varje parti. Efter den nyvalda riksdagen samlats och Fredrik Reinfeldt blivit utsedd till statsminister övergår Allians för Sverige att verka som regeringen Reinfeldt, och kallas ibland för "alliansregeringen".

Under åren efter valsegern har de borgerliga partierna fått kraftig kritik från bland annat borgerliga ledarskribenter för att inte ha hållit liv i allianstanken utan blivit alltför inriktade på att regera för dagen och ta väljare från varandra.^{[källa behövs]}

Övrigt

• Vid ett gemensamt framträdande i Uppsala i maj 2005 hävdade Göran Hägglund, som svar på en fråga, att alliansen kommit överens om att han skulle vara statsministerkandidat. Partiledarkollegorna blev paffa i några sekunder innan de förstod att det var ett skämt.^[3]
• Alliansens webbplats hette först www.maktskifte06.se, men bytte efter valet namn till www.alliansforsverige.se.
• Valda delar av kulturvänstern skrev strax före valet 2006 på ett upprop mot de borgerliga partierna och alliansens politik, och tog namnet "Motståndsrörelsen Alliansfritt Sverige".^[4]

Källor

1. ↑ SCB:s partisympatiundersökningar
2. ↑ http://moderat.se/(S(jtxw4u55msobk445i51hoj25))/Artikel.aspx?webbid=1&menyid=1&artikelid=14725 "Den verkliga arbetslösheten" - Moderaternas webbsida
3. ↑ Artikel i Dagens Nyheter 10 maj 2005: Hägglund chockade sina allianspartner
4. ↑ allianfrittsverige.se

Externa länkar

• Allians för Sverige – officiell webbplats