Sven Lagerbring
Från Rilpedia
Sven Lagerbring (ursprungligen Sven Bring; skrev sig själv efter adlandet Sven Lager Bring), född den 24 februari 1707 i Klinta prästgård, Bosjöklosters socken, Skåne, död den 5 december 1787. Svensk professor och historiker. Son till Ebbe Bring, kyrkoherde ursprungligen i nämnda socken, senare i Brönnestad.
Den unge Sven Bring studerade vid Lunds universitet, där han 1731 blev juris adjunkt, vistades sedermera några år i Stockholm som lärare i von Fersenska familjen och fick därunder tillfälle till forskningar i Riksarkivet. 1741 blev han akademisekreterare i Lund och 1742 professor i historia där. 1769 adlades han under namnet Lagerbring och erhöll 1770 kansliråds titel.
Jämte Olof von Dalin inledde Lagerbring den modernare, kritiska forskningen i svensk historia, och utan tvivel står han härvid högre än Dalin. Lagerbrings huvudverk är Svea rikes historia (4 delar, 1769-83; det sista stycket, rörande tiden 1460-63, trycktes först 1907 av Lauritz Weibull). En kortare sammanfattning av Sveriges historia är Sammandrag af Svea rikes historia (1775; i ny och något vidgad form 1778-80), varvid fogades en för sin tid framstående redogörelse för den svenska statens organisation och förvaltning med mera, varigenom samtiden fick en väl behövlig handbok i svensk statskunskap.
Lagerbring var livligt intresserad av fäderneprovinsens arkeologi och historia; han utgav bland annat en stor samling Monumenta scanensia, innehållande en mängd disputationer med i dem förekommande publikationer av urkunder, och över huvud taget främjade han på olika sätt studiet av Skånes forntid. Även i juridik och filosofi med flera andra vetenskapsgrenar var Lagerbring verksam som författare.
Universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala samt stiftsbiblioteket i Linköping förvarar åtskilliga ej publicerade manuskript af Lagerbring, såsom föreläsningskoncept, urkundsavskrifter med mera. Hans påbörjade självbiografi har tryckts av Lauritz Weibull i Sven Lagerbring. Skrifter och bref, utgiven vid Lunds universitets firande av 200-årsminnet av Lagerbrings födelse 1907.
Lagerbring har säkerligen icke av någon tidigare svensk historiker överträffats i kritisk skärpa och klarsynt forskarblick; på många håll har han angivit riktlinjer, som en senare tids vetenskapliga arbete följt. Hans stil skiljer sig bestämt från den under upplysningstiden vanligaste. Den utmärks av en egendomlig humor, med kärnfulla, pregnanta vändningar, ej sällan med en viss ålderdomlig prägel.
Lagerbring var som professor högt uppburen; som inspektor för Blekingska nationen övade han bland studenterna ett patriarkaliskt, välgörande inflytande.
En byst av Lagerbring, utförd av konstnären Albert von Stockenström, står sedan 1907 på universitetsplatsen i Lund. Han ligger begraven i ett kapell i Mörarps kyrka.[1]
| Företrädare: Nils Stobæus |
Rektor för Lunds universitet 1748 |
Efterträdare: Sven Johan Munthe |
| Företrädare: Eberhard Rosén (Rosenblad) |
Rektor för Lunds universitet 1755 |
Efterträdare: Carl Jesper Benzelius |
| Företrädare: Gustaf Harmens |
Rektor för Lunds universitet 1769 |
Efterträdare: Jonas Wåhlin |
Källor
- ↑ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 79
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
