Berlins pendeltåg

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

S-Bahns klassiska stationssymbol.

Modernt S-Bahntåg i de klassiska S-Bahnfärgerna.

Modell 477 var i bruk i decennier. Modellen togs ur bruk först 2003.

Berlins pendeltåg, S-Bahn, är tillsammans med tunnelbanan och spårvagnarna en av Berlins viktigaste lokaltrafikdelar. S-Bahn är en förkortning av Stadtbahn (stadsbana). Namnet kommer ursprungligen från banan som går genom centrala Berlin och som har samma namn, Stadtbahn. S-Bahn som knyter samman stora delar av Berlin har 165 stationer av vilka många är samlokaliserde med Berlins tunnelbana (U-Bahn). S-bahn är ett praktiskt taget eget slutet system, 331 km långt, med eget elsystem (800 volt likström i strömskena istället för 15 kV växelström i kontaktledning, vilket annars är standard på tyska (och även svenska) järnvägar) och ofta lägre tunnelhöjd än på järnvägar. Systemet är juridiskt sett järnväg och inte tunnelbana. Spåren går oftast på banvallar som varit vanlig järnväg, ofta parallellt med andra järnvägsspår, inte särskilt mycket i tunnel, och har längre mellan stationerna än egentliga tunnelbanor. Tågen körs på uppdrag av BVG av S-Bahn Berlin GmbH som är ett helägt dotterbolag till Deutsche Bahn.
Årligen (2008) reser 388 miljoner passagerare med S-Bahn^[1], lite mindre än tunnelbanans passagerarantal i Berlin.

Historia

Föregångare till S-Bahn började köras 1882. Skapandet av Stor-Berlin följdes av satsningar på S-Bahn som byggdes ut, 1924 kom den första elektrifierade sträckan från dagens Nordbahnhof (som då hette Stettiner Bahnhof) till Bernau började köras. 1 december 1930 började Berlins stadsbana, Berlins ringbana och förortbanorna att köra under det gemensamma namnet S-Bahn. Under 1930-talet planerades en stor utbyggnad av S-Bahnnätet för den nya huvudstaden Welthauptstadt Germania. Delar hann byggas men projektet hann aldrig realiseras.

Bojkott av S-Bahn i Västberlin

Under Berlins period som delad stad kördes S-Bahn i båda delarna i DDR-regimens regi via Deutsche Reichsbahn vilket gjorde att många i Västberlin bojkottade S-Bahn. Paroller var "Der S-Bahn-Fahrer zahlt den Stacheldraht" ("S-Bahnåkaren betalar taggtråden") eller "Keinen Pfennig mehr für Ulbricht" ("Inte en pfenning mer till Ulbricht"). S-Bahnnätet var då uppdelat i ett västnät och ett östnät. Den enda gemensamma stationen var Bahnhof Berlin Friedrichstraße. Eftersom västberlinarna bojkottade S-Bahn fick Deutsche Reichsbahn stora förluster av att driva trafiken. 1976 drog man ner på trafiken på banorna ut till Wannsee (Wannseebahn) och till Spandau (Spandauer Vorortbahn). En del linjer kom att läggas ner helt på den västra sidan. Att ingen ville åka med S-Bahn i Västberlin förde med sig att staden satsade på att bygga ut Berlins tunnelbana vilket bland annat skedde med utbyggnaden av linje U7.

1980 gick de anställda på S-Bahn i strejk för andra gången (Der zweite Reichsbahnerstreik) sedan man velat dra ner trafiken ytterligare, bland annat skulle man gå ner på 40-minuterstakt i trafiken på vissa linjer. Deutsche Reichsbahn svarade på strejken genom att sparka de anställda i Västberlin och valde att bara ha kvar 3 linjer istället för 10. Det ledde till att man bland annat lade ner trafiken på Siemensbahn ut till Siemensstadt (linje U7 tog över med stationen Siemensdamm). Trafiken gav DDR stora förluster och situationen blev mer och mer ohållbar. 1984 skrevs ett avtal under där Västberlins lokaltrafik BVG tog över driften i väst på uppdrag av Västberlins senat. Detta innebar nysatsningar på S-Bahn i Västberlin men det var först åter Berlins enande som S-Bahn åter skulle bli populärt att åka med.

Nysatsning på S-Bahn

Efter murens fall byggdes alla S-bahnlinjer ihop igen och de tidigare nedlagda linjerna i väst öppnades upp på nytt. Nya stationer byggdes och gamla renoverades (till exempel Hackescher Markt). Ett stort tillfälle för S-Bahn var när ringlinjen åter togs i bruk. Ringlinjen hade skapats innan kriget men försvunnit som en följd av delningen. Vissa stationer har dock inte tagits i bruk på nytt, bl.a. den tidigare S-Bahnlinjen till Siemensstadt. 1997 togs de resterande trävagnarna ur bruk, modellen hade använts sedan 1927!

Idag är S-bahn ett av världens största pendeltågsnät med alla sina 16 linjer som är i full trafik. År 2006 öppnades Berlin Hauptbahnhof, Europas största järnvägsstation i antal fjärrtågsresenärer. Den ligger vid öst-västlinjen, men har ingen tunnelbana ännu (det byggs). S-bahn är huvudsättet att ansluta mellan lokala mål i staden och järnvägsstationen, vilket givit ytterligare en ökning av S-bahntrafiken.

Linjer

S-Bahns linjenät.

Många linjer körs var 10:e minut, fast var 20:e minut längst ut. Andra endast var 20:e minut. Ringbanans S41/S42 samt S7 körs helt var 10:e minut. På öst-västlinjen i centrum går fyra linjer och tåg var 2½ minut i genomsnitt.

Museum

Griebnitzsee

Vid S-Bahnstationen Griebnitzsee ligger S-Bahns museum.

Framtid

Berlin Hauptbahnhof kommer att få en ny nord-sydlig S-bahnlinje som kommer att gå i den nya tågtunneln som idag förbinder Berlin Hauptbahnhof söderut och passerar Potsdamer platz. En tunnelanslutning byggs vid Potsdamer platz till den gamla S-bahntunneln "nord-syd" som passerar där. När detta är i trafik cirka år 2018 kommer tre linjer att gå där. Den nya linjen S21 kommer att gå mellan Jungfernheide och Potsdamer Platz. Linje S1 kommer att gå via Hauptbahnhof till Potsdamer Platz och inte längre via Friedrichstraße. Linje S85 kommer att gå i nya nord-sydtunneln mellan Hauptbahnhof och Potsdamer Platz och byggas ut till nya flygplatsen Berlin Brandenburg International.

Externa länkar

• S-Bahns museum i Berlin
• BVG - Berlins Lokaltrafik
• S-bahn Berlin
• Berlin Kommunikationer
• Berlin S-bahn Album
• Wikimedia Commons har media som rör Berlins pendeltåg
  Bilder & media

Källor

1. ↑ tyska Wikipedia

Se även

• Berlins tunnelbana
• Berlins spårvagnar
• Pendeltåg
• Hamburgs pendeltåg
• Münchens pendeltåg
• Frankfurts pendeltåg