R1 (reaktor)
Från Rilpedia
R1 var Sveriges första kärnreaktor. Den kördes från 13 juli 1954 till 6 juni 1970 på KTHs campus vid Valhallavägen i Stockholm. Reaktorn konstruerades och byggdes av AB Atomenergi.
Innehåll |
Konstruktion och drift
Byggnationerna, i berget under nuvarande Q-Husen på KTH-området i Stockholm, påbörjades redan 1950. Som en intressant parallell kan det nämnas att Fermis Chicago Pile #1 också hade inrymts på ett universitetsområde, närmare bestämt på en övergiven squashbana under University of Chicagos fotbollsläktare.
Reaktorn blev kritisk klockan 18:59 den 13 juli 1954, tolv år efter att Enrico Fermi i Chicago, Illinois för första gången i mänsklighetens historia åstadkommit samma sak. Det var den första självunderhållande kärnreaktionen i Sverige.
Reaktoreffekten var ursprungligen 300 kW men höjdes senare till 1 MW. Bränslet utgjordes av naturligt uran i form av uranmetall kapslat i en aluminiumlegering. Reaktorns moderator bestod av tungvatten från Norge.
Reaktorn var kyld via värmeväxlare till uteluft med naturligt drag och luften släpptes ut i en hög, glidformsgjuten skorsten. Effekthöjningen möjliggjordes delvis av att kylningen ändrades till våt, evaporativ kylning som avsevärt höjde kylarens kapacitet.
Genom reaktorn fanns sedvanliga bestrålningskanaler varav ett par var kopplade till ett rörpostsystem för aktivering av preparat i volymer av filmburksstorlek. Detta hade mycket stor betydelse för verksamheten på KTH kärnkemi, Stockholms Universitet, Karolinska institutet med flera. Reaktorn kan därför sägas ha räddat åtskilligt människoliv. Man hade även en terapiplats med brits rakt under reaktorn där patienter kunde bestrålas med termiska neutroner (se transmutation).
Bestrålningsverksamheten överflyttades till forskningsreaktorn (R2 (reaktor)) i Studsvik. En stor del av verksamheten vid R2 bestod mot slutet av bestrålning av kisel för kraftelektronikindustrin samt bränsleprov för kärnkraftsindustrin - en verksamhet som faktiskt startade redan på R3 i Ågesta. Se R2 (reaktor) och Studsvik för mer information om verksamheten där.
Avveckling och avfall
Efter driftstoppet 1970 fördes bränslet om ca 4,8 ton till Studsvik där det mellanlagrats fram till oktober 2007. Bränslet transporterades då till Sellafield för upparbetning i Magnox-anläggningen. Slutprodukten från upparbetningen kommer att slutförvaras i Sverige tillsammans med övrigt svenskt kärnavfall.
Se även
Externa länkar
Källor
|
|||||||||||||||||
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009) |
Denna artikel om energi, energiteknik eller termodynamik är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
