Magnox
Från Rilpedia
Magnoxreaktorn är en typ av kärnkraftsreaktor utvecklad i England.
Innehåll |
Historia
Den första Magnoxreaktorn byggdes i Calder Hall och togs i drift 27 augusti 1956. Den blev därmed en av de första elproducerande kärnkraftsreaktorerna i världen. De första Magnoxreaktorerna hade en eleffekt om 4*50 MW, medan senare versioner fick allt högre effekt. Högst eleffekt har Wylfa med 2*490 MW. Totalt byggdes 26 st reaktorer av denna typ fram till 1971. De flesta av reaktorerna är byggda i en parkonfiguration med dubbla reaktorer och delade ångturbinsystem.
Magnox idag
Storbritannien har idag fyra stycken Magnox-reaktorer, Oldbury, reaktor 1 och 2 (2x217 MWe) och Wylfa, reaktor 1 och 2, (2x490 MWe). Reaktorerna i Oldbury togs i drift 1968 och skulle ha stängts i december 2008, vilket dock har skjutits upp[1]. Reaktorerna i Wylfa togs i drift 1971 och planeras stänga i december 2010.[uppdatering behövs]
Princip
Magnoxreaktorn använder koldioxid som kylmedium. Koldioxiden cirkulerar genom en härd med grafit som moderator där grafiten har hålrum för bränsleelementen. Bränslet består av naturligt uran i behållare av en magnesiumlegering kallad Magnox (legering).
Den här typen av reaktor ger relativt låg effekt i förhållande till härdens volym och förhållandevis liten mängd energi per ton bränsle (dvs låg utbränning) och därmed sämre ekonomi än många andra reaktorkonstruktioner. Det ledde till att man utvecklade advanced gas-cooled reactor (AGR) med bränsle i form av pellets med urandioxid (med anrikning 2,3 %) med kapsling av rostfritt stål vilket gav betydande förbättringar.
