Slutförvaring av radioaktivt avfall
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv. Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Slutförvarning av radioaktivt avfall kräver flera olika metoder beroende på halveringstid och ämne.
Innehåll |
Historia
Sverige
Tidig svensk slutförvaring
När R1 (reaktor) Sveriges första forskningsreaktor byggdes fanns ingen plan för att ta hand om avfallet som bildades. Det radioaktiva avfallet placerades i ett närliggande lagerutrymme insvept i plast eller liggandes i begagnade oljefat, lagret blev snabbt fullt och man sökte efter en bättre lösning.
1956 blev lagret fullt och man bad försvarsmakten om hjälp, de föreslog att bergrum på norra Värmdö vid Stenslättens färjeläger. Bergrummet hade byggts under andra världskriget för att skydda Oxdjupet, en infartsled till Stockholm. Det hade använts till att förvara ammunition till kanonerna utanför och var därför utrustat med räls som sen användes för att köra tunga blybehållare på. Avfallet bestod av både högaktivt material som bestrålade aluminiumbitar men också kobolt, strontium och plutonium såväl som lågaktivt såsom skyddskläder, trasor och sopor. De största volymerna var lågaktivt. Bergrummet skyddades endast av taggtråd, trädörrar och skyltar som varnade för radioaktivtet. Rummet står öppet och helt övergivet och går att besöka idag.
Men detta var ingen slutgiltig lösning utan temporärt och diskussioner fördes om var avfallet skulle slutförvaras. Andra länder göt in avfallet i betong och dumpade det i havet. Ledningen för Atomenergi skrev till chefen för marinkommandot ost, Erik Gustavsson af Klint, som anvisade platsen Landsortsdjupet som plats för dumpning. Marinkommandot gav tillstånd för dumpning av 10 ton keramiskt och metalliskt avfall av typen låg och medelaktivt avfall, väl ingjutet. Avfallet göts in i 200-litersfat med mellan 7 och 10 cm betong på var sida med hönsnät som armering. Tunnorna fördes ut med motorseglaren Ostkust, men det hårda vädret gjorde att 10 tunnor inte kunde dumpas så de togs med till Visby. Dagen efter dumpades de på vägen till Norrköping, och hamnade därför söder om Landsort.
Det kan ha dumpats mer avfall i Landsort senare, vilket inte kan styrkas. Bergrummet avvecklades 1967 och det resterade avfallet kördes till Studsvik.
Källa: Ny teknik nr 7 1987
Det högradioaktiva använda bränslet från R1-reaktorn, 4,7 ton, förvarades länge i Studsvik men 2007 fraktades det till Sellafield för upparbetning i Magnox-anläggningen. Egentligen skall inget svenskt kärnbränseavfall upparbetas men avfallet från R1-reaktorn var av en så pass avvikande typ att CLAB-anläggningen utanför Oskarshamn, där allt övrigt kärnbränsleavfall från svenska reaktorer mellanlagras, inte kunde ta hand om avfallet i dess dåvarande form. Sverige kommer att få tillbaka använt kärnbränsle från Sellafield motsvarande den mängd som vi skickade för upparbetning.
Låg- och medelaktivt avfall
Sverige
Ett par kilometer från kärnkraftverket i Forsmark ligger "Slutförvaret för radioaktivt driftavfall" SFR, som drivs av Forsmarks Kraftgrupp AB, på uppdrag av Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB). SFR var först i världen när det byggdes och det stod klart 1988. SFR ska klara att hålla låg- och medelaktivt avfall avskilt från omvärlden i minst 500 år.
Se även
Externa länkar
- Fort & Bunker Tidningen Fort & Bunkers artikel om ämnet.
- SFR Analysgruppen Kärnkraft Sverige om Slutförvaret för radioaktivt driftavfall SFR.
- SFR - Slutförvar för radioaktivt avfall Svensk Kärnbränslehantering AB om SFR
- Slutförvar för använt kärnbränsle Svensk Kärnbränslehantering AB om slutförvaring av använt kärnbränsle.
- Oberoende granskning Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning MKG.
