Ericus Olai
Från Rilpedia
Ericus Olai, eller Ericus Olai de Upsalia, död 24 december 1486. Historieskrivare, dekan. Den svenska historieskrivningens fader och tillika en av göticismens förgrundsgestalter.
Om Ericus Olais härkomst är inget känt, det har antagits att han kom från Uppsala eller Enköping på grundval av tillnamnet Upsaliensis och de goda kunskaper om dessa trakter som präglar hans skrifter. Ericus Olai studerade i Rostock där han blev inskriven 1 oktober 1447 och tog magisterexamen 9 oktober 1452. 1475 blev han teologie doktor i Siena; åren däremellan var han verksam som kanik i Uppsala. När ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) fängslades 1463 fick Ericus Olai och Kort Rogge i uppdrag att tills vidare förvalta ämbetet. Ericus Olai utnämndes till professor i teologi vid Uppsala universitet i dess första uppsättning av lärare 1477. Två år därefter utnämndes han till dekan vid domkapitlet. Erik Lönnroth skriver om personen Ericus Olai:
| ” | Ericus Olai var ingen frondör. Både som historieskrivare och teolog har han visat sitt beroende av hävdvunna auktoriteter. En enda gång har han stått i politikens rampljus: under de dagar i augusti och september 1463, då hans ärkebiskop just hade fängslats och då det gällde att göra dennes vilja gällande utanför fängelsemurarna. Efter detta trädde han aldrig fram som politisk ledare inom sitt kapitel, blott som en aktad prelat och lärd. Som personlighet är och förblir han anonym utanför sina skrifter. Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sinn hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden. | ” |
|
— Lönnroth 1961, s. 142 |
||
Julafton 1486 avled Ericus Olai och begravdes i Uppsala domkyrka; vid branden 1702 gick emellertid gravstenen förlorad. Efter sin död, och kanske redan under sin levnad, var Ericus Olai föremål för en kult av närmast religiös karaktär. Människor vallfärdade till hans grav och han benämns som "den helige doktor Ericius" i flera källor fram till reformationen.
Göticismens grundare
För eftervärlden har Ericus Olai främst blivit ihågkommen för att ha initierat den göticistiska historieskrivningen med historieverket Chronica regni Gothorum (även Historia Suecorum Gothorumque m.m.) som behandlar Sveriges historia. Fem avskrifter av originalet finns bevarade, vilka skiljer sig något åt sinsemellan.
Krönikan var ett beställningsarbete av kung Karl Knutsson (Bonde) som propaganda och kunde verkställas genom att återkoppla till Nicolaus Ragvaldis gotiska tal i Basel 1434. En av krönikans huvudteser är nämligen att Sverige är urhem för de goter som gjort sig beryktade på den europeiska kontinenten genom att ha krossat det romerska riket. Bevisningen för detta skedde genom ett långsökt etymologiskt resonemang, byggt på en sammanblandning mellan goter och götar. Då Nicolaus Ragvaldi framlagt den gotiska tesen hade den varit obekant för den övriga världen.
Ericus Olais krönika hamnade så småningom i Rom genom ärkebiskopen Johannes Magnus varför den kom att utöva ett omstörtande inflytande på den antika historietolkningen. Krönikan refereras i Johannes Magnus Gothorum Sveonumque historia, brodern Olaus Magnus Carta Marina, samt ligger till grund för Olof Rudbeck d.ä.s Atlantica. Under flera århundraden var denna krönika den svenska historieskrivningens högsta auktoritet, och kom att skapa den svenska självbilden. Bortsett från den numera falsifierade göticismen, är även främlingsfientlighet främst mot tyska borgare och danska regenter ett framträdande drag, och genomgående parafraseras Gamla Testamentet.
Då uppgifterna om svenskarnas gotiska härstamning förklarades som ett falsarium möttes detta av stort motstånd. Vid 1870-talet började krönikans källvärde kraftigt att ifrågsasättas då det kunde konstateras att Ericus Olai inte återger sina källor på ett tillförlitligt sätt varvid informationen förklarades ogiltig. Som litteratur har krönikan idag endast värde som studie i medeltida propaganda, men trots alla försök att slå hål på samtliga myter den givit upphov till återupplivades de på 1900-talet av de svenska nazisterna, då i synnerhet det högerextrema Samfundet Manhem som hänvisade till denna krönika under invigningen 1935 för att ge historisk, kulturell och rasistisk legitimitet åt svensk nazism.
Psalmer
Referenser
- Erik Lönnroth, Från svensk medeltid. Aldus/Bonnier: Stockholm 1961
- Ernst Nygren, Svenskt Biografiskt Lexikon, 14. Stockholm 1953, s. 216-242
