Lissabonfördraget

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Lissabonfördraget
Signatärländernas ställningstaganden
Typ av fördrag	Ändringsfördrag
Utkast	7–8 september 2007
Signerat	13 december 2007
Förslutet	18 december 2007
Ikraftträdande	När det har ratificerats av alla medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutioner
Signaturer	EU:s 27 medlemsstater
Språk	EU:s 23 fördragsspråk

Lissabonfördraget, även känt som Reformfördraget, är ett fördrag som avses justera Europeiska unionens nuvarande fördrag. Fördraget undertecknades av EU:s stats- och regeringschefer den 13 december 2007,^[1] men träder i kraft först när alla Europeiska unionens medlemsstater har godkänt det i sina nationella parlament.

Lissabonfördraget ändrar EU:s grundfördrag: Fördraget om Europeiska unionen ("Maastrichtfördraget"), Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (ursprungligen upprättat som Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, "Romfördraget"), vilket i och med Lissabonfördraget kommer att heta Fördraget om unionens funktionssätt, och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen ("Parisfördraget"). Till skillnad från den tidigare föreslagna Europeiska konstitutionen ersätter inte Lissabonfördraget de tidigare fördragen. Lissabonfördraget består istället av ändringar i de existerande grundfördragen. De nuvarande anslutningsfördragen kommer också att fortsätta att gälla.

Efter att flera länder förkastat den tidigare föreslagna Europeiska konstitutionen, valde Europeiska rådet att göra vissa förändringar innan Lissabonfördraget lanserades. Bland annat togs Europaflaggan och Europadagen bort från texten. Vad som i EU-konstitutionen kallades för ”EU:s utrikesminister” benämns i Lissabonfördraget ”EU:s höge representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik”.

Med fördraget stärks EU:s gemensamma utrikespolitik, genom att unionen får en utrikesrepresentant. Europeiska rådet får också en fast ordförande (nu roterar uppdraget mellan medlemsländernas stats- och regeringschefer). Dessutom kommer Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ofta kallad enbart "rättighetsstadgan", att bli juridiskt bindande för medlemsstaterna. Fler beslut, i synnerhet polisiära och straffrättsliga frågor, kommer att fattas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet.

För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att alla Europeiska unionens medlemsstater ratificerar – godkänner – fördraget. Av medlemsstaterna är det enbart Irland som hållit en folkomröstning om fördraget, eftersom landets konstitution kräver det. Irländarna valde att inte godkänna Lissabonfördraget. Enligt Irlands konstitution kan landet inte ratificera fördraget förrän beslutet i folkomröstningen upphävs genom en ny folkomröstning. Eftersom Irland inte godkänt fördraget kan det inte träda i kraft. Europeiska rådet beslutade dock i december 2008 att göra vissa eftergifter för att Irland på nytt ska kunna folkomrösta om fördraget. Målet är att fördraget ska vara ratificerat innan 2010, istället för den ursprungliga planen som innebar att det skulle träda i kraft 2009.^[2]

Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia

Den misslyckade Europeiska konstitutionen

Valéry Giscard d'Estaing, i mitten på bilden, var ordförande för det konvent som tog fram ett utkast till Europeiska konstitutionen 2003.

Redan i ett tillägg till Nicefördraget 2001 belystes behovet av att fortsätta reformera unionens konstitutionella struktur, i synnerhet efter utvidgningen 2004. Överenskommelserna i Nice innebar reformer som var nödvändiga för denna utvidgning, men fördraget ansågs inte vara tillräckligt för att anpassa EU inför de kommande utvidgningarna. Laeken-deklarationen i december 2001 ålade EU att förbättra demokratin, insynen och effektiviteten samt att påbörja processen som skulle leda till en konstitution. Europeiska konventet upprättades, och leddes av den tidigare franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing. Konventetet fick till uppgift att genom bred konsultation ta fram ett första utkast. Konventet bestod till största delen av representanter från de nationella parlamenten, även från kandidatländerna, samt representanter för EU:s stats- och regeringschefer. Det slutgiltiga utkastet publicerades i juli 2003. Konstitutionen godkändes av Europeiska rådet vid ett möte 18-19 juni 2004 under Irlands ordförandeskap.

Konstitutionen undertecknades av EU:s stats- och regeringschefer vid en ceremoni i Rom den 29 oktober 2004. För att kunna träda i kraft, var alla medlemsstater tvungna att godkänna den enligt sina respektive konstitutionella bestämmelser. Under 2005 anordnade Nederländerna och Frankrike folkomröstningar om den föreslagna konstitutionen. Befolkningarna valde att rösta nej till konstitutionen, som därmed inte kunde träda i kraft.

Överenskommelse om ett nytt EU-fördrag

Giuliano Amato ledde "Amato-gruppen" som inofficiellt arbetade med att ta fram en ny konstitution.

Under 2007 tog Tyskland över EU-ordförandeskapet och förklarade att perioden med reflektion, som inletts efter nejen till konstitutionen, var över. I mars, vid 50-årsjubileet av Romfördragen, antogs den så kallade Berlindeklarationen av alla medlemsstater. I och med den påbörjades processen för att ta fram ett nytt fördrag, som var tänkt att träda i kraft innan Europaparlamentsvalet 2009.^[3]

Redan innan Berlindeklarationen hade en grupp bestående av europeiska politiker och två ledamöter ur Europeiska kommissionen, den så kallade "Amato-gruppen" som leddes av den tidigare italienske premiärministern Giuliano Amato, arbetat inofficiellt med att skriva om Europeiska konstitutionen. Den 4 juni 2007 tillkännagav gruppen sin text på franska. Texten bestod av 12 800 ord i 70 artiklar, vilket kan jämföras med konstitutionens 63 000 ord i 448 artiklar. I Berlindeklarationen antog EU:s ledare också en inofficiell tidsplan för det nya fördraget. Planen var att fördraget skulle signeras i slutet av 2007, ratificeras av medlemsstaterna under 2008 och slutligen träda i kraft i början av 2009, i god tid inför Europaparlamentsvalet 2009. Tidsplanen sprack senare till följd av Irlands folkomröstning om fördraget.

Europeiska rådets möte i juni 2007

Angela Merkel ansvarade för rådets förhandlingar i juni 2007.

Det 16 sidor långa "mandatet".

Den 21 juni 2007 samlades Europeiska rådet i Bryssel för att nå en uppgörelse om grunderna för ett nytt fördrag. Mötet ägde rum under det tyska ordförandeskapet, med Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, som ordförande för Europeiska rådet och värd för förhandlingarna. Efter att rådet snabbt beslutat om sina andra frågor, så som att låta Cypern och Malta ansluta sig till euroområdet den 1 januari 2007, tog förhandlingarna om fördraget över och pågick till klockan fem på morgonen den 23 juni 2007.

Överenskommelsen var ett 16 sidor långt ”mandat” som föreslog ett borttagande av mycket av konstitutionens terminologi och många symbolfrågor, däribland Europeiska flaggan, från den gamla konstitutionella texten. Därtill hade man kommit överens om att rekommendera regeringskonferensen att den konstitutionella texten skulle korrigeras på vissa områden, så som röstsystemet och utrikespolitiken.

På grund av påtryckningar från Storbritannien och Polen bestämdes också att man skulle begränsa användandet av den europeiska rättighetsstadgan. Andra specifika ändringar var den ökade möjligheten för ett land att få undantag inom olika delar av EU:s lagstiftning och att det nya röstsystemet som föreslogs konstitutionen inte skulle börja användas förrän tidigast 2014.^[4][5][6]

Under junimötet uppstod också namnet Reformfördrag och således togs namnet Konstitution för Europa fullständigt bort från det nya fördraget. Tekniskt sett var man överens om att reformfördraget skulle ändra både Maastrichtfördraget (EU-fördraget) och fördraget som upprättar Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) för att omfatta de flesta bestämmelserna i konstitutionen.

Till skillnad från konstitutionen skulle dock inte reformfördraget ersätta de tidigare grundfördragen. Europeiska rådet kom också överens om att byta namn på EG-fördraget till Fördraget om unionens funktionssätt. Därtill var mötet överens om att det skulle finnas en referens till rättighetsstadgan, precis som i konstitutionen, för att göra den juridiskt bindande.^[4] Många av ändringarna som överenskommelsen innefattade hade tidigare föreslagits av Amato-gruppen.

Portugisiska regeringskonferensen

Polens president Lech Kaczyński ville se över röstsystemet igen trots överenskommelsen i juni 2007.

Portugal hade bistått Tyskland för att nå en uppgörelse för att ge ett mandat åt en regeringskonferens, som skulle arbeta under Portugals ordförandeskap. Regeringskonferensens arbete med att ta fram ett utkast till nytt fördrag påbörjades på allvar den 23 juli 2007, ungefär en månad efter att juniförhandlingarna hade avslutats. Det portugisiska ordförandeskapet presenterade ett 145 sidor långt dokument, med ytterligare 132 sidor innehållande tolv protokoll och 51 förklaringar, som namngavs Fördrag som ändrar EU-fördraget och EG-fördraget och som publicerades på Europeiska unionens råds webbsida. Detta var det första steget i utkastsprocessen.^[7] Förutom representanter för de nationella regeringarna och jurister från respektive medlemsstat deltog även tre representanter för Europaparlamentet. De tre representanterna var Elmar Brok (EPP-ED), Enrique Baron Crespo (PES) och Andrew Duff (ALDE).^[8]

Redan innan regeringskonferensens början uttryckte Polens regeringen en önskan om att gå tillbaka och omförhandla överenskommelsen som ingåtts i juni. Den polska regeringen ville i synnerhet se över röstsystemet, men gav upp sina krav, eftersom man inte ville vara det enda landet som kom med invändningar och för att de politiska påtryckningarna från andra de medlemsstaterna var väldigt omfattande.^[9] Polen förhandlade dock till sig ett undantag från rättighetsstadgans juridiska bindande.

Europeiska rådets möte i oktober 2007

José Sócrates ansvarade för rådets förhandlingar i oktober 2007.

Vid Europeiska rådets möte den 18 och 19 oktober 2007 i Lissabon i Portugal gjordes ytterligare överenskommelser med syfte att få samtliga medlemsstateras ledare att godkänna fördraget.^[10]

Italien garanterades ytterligare ett mandat i Europaparlamentet genom att talmannen i parlamentet inte längre räknas in i det totala antalet ledamöter (eftersom det mest får vara 750 ledamöter i Europaparlamentet). Polen garanterades att Ioanninakompromissen ska efterföljas såvida inte alla EU:s medlemsstaters ledare gemensamt beslutar annat. Landet får därtill utse en egen generaladvokat i Europeiska unionens domstol (formellt sker detta genom att man utökar antalet generaladvokater från åtta till elva). Österrike garanterades av Europeiska kommissionen att den inte kommer att dra landet inför EU:s domstol för att Österrike kvoterar in inhemska studenter framför utländska fem år framåt. Dessutom lyckades Bulgarien med att få ”euro” skrivet med kyrilliska bokstäver, евро.

Regeringskonferensens slut och undertecknandet av fördraget

Fördraget signerades i Lissabon.

Regeringskonferensen, som till största del bestod av jurister från alla medlemsstater och representanter för medlemsstaternas regeringar, avslutades vid rådets möte den 18–19 oktober 2007. Eftersom både regeringskonferensen och Europeiska rådets möten hade hållits i Lissabon kallades fördraget för Lissabonfördraget, i likhet med de senaste fördragen (Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget och Nicefördraget). Reformfördraget undertecknades den 13 december 2007 av medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt utrikes- eller EU-ministrar, men fördragets innehåll hade spikats redan vid Europeiska rådets möte i oktober 2007.

Samtliga medlemsstaters ledare, utom Gordon Brown, deltog vid ceremonin då fördraget undertecknades. Brown signerade fördraget ett par timmar senare.^[11] Genom att underteckna fördraget åtog sig medlemsstaternas ledare att se till så att fördraget ratificerades i deras respektive länder.

Signaturer

Mall:Landsdata Belgien Belgien	Mall:Landsdata Bulgarien Bulgarien	Mall:Landsdata Cypern Cypern	Mall:Landsdata Danmark Danmark	Mall:Landsdata Estland Estland	Mall:Landsdata Finland Finland	Mall:Landsdata Frankrike Frankrike	Mall:Landsdata Grekland Grekland	Mall:Landsdata Irland Irland
Mall:Landsdata Italien Italien	Mall:Landsdata Lettland Lettland	Mall:Landsdata Litauen Litauen	Mall:Landsdata Luxemburg Luxemburg	Mall:Landsdata Malta Malta	Mall:Landsdata Nederländerna Nederländerna	Mall:Landsdata Polen Polen	Mall:Landsdata Portugal Portugal	Mall:Landsdata Rumänien Rumänien
Mall:Landsdata Slovakien Slovakien	Mall:Landsdata Slovenien Slovenien	Mall:Landsdata Spanien Spanien	Mall:Landsdata Storbritannien Storbritannien	Sverige	Mall:Landsdata Tjeckien Tjeckien	Mall:Landsdata Tyskland Tyskland	Mall:Landsdata Ungern Ungern	Mall:Landsdata Österrike Österrike

Innehåll

Lissabonfördraget behåller de flesta av de institutionella förändringarna som fanns med i konstitutionen, så som en permanent ordförande för Europeiska rådet, en utrikesminister (dock kallad ”Hög representant för unionens utrikes affärer och säkerhetspolitik”), ändrad mandatfördelning i Europaparlamentet, ett reducerat antal kommissionärer, en klausul om utträde ur EU och att EU blir en juridisk person, vilket gör det möjligt för unionen att ingå internationella avtal. Därtill har många av de politiska och konkreta ändringarna från de äldre fördragen i konstitutionen behållits. Punkterna här intill är de mest betydande förändringarna från konstitutionen och äldre fördrag.

Röstsystemet i Europeiska unionens råd

Ett av de största problemen inför Europeiska rådets möte i juni 2007 var Polens krav på att ändra det föreslagna röstsystemet i Europeiska unionens råd. Det föreslagna röstsystemet har som syfte att vara mer demokratiskt genom att kombinera en kvalificerad majoritet bland alla medlemsstater (55 procent) med 65 procent av medborgarnas röster (det är den totala folkmängden som föreslås att ligga som grund) för att de flesta lagförslagen i rådet ska godkännas. Det nya röstsystemet gynnar stora och små länder, medan medelstora länder, så som Polen, missgynnas.

Efter utdragna förhandlingar kom mötet till slut fram till en kompromiss tidigt på morgonen den 23 juni 2007. Enligt uppgörelsen ska det nuvarande röstsystemet (som inte omfattar kombinationen av röster och invånarantal) kvarstå fram till år 2014. Mellan 2014 och 2017 ska en övergångsfas äga rum då det nya röstsystemet tas i bruk, men då det gamla systemet kan användas om ett medlemsland så önskar.

Institutionella förändringar

En av de största förändringarna som sker med Lissabonfördraget är reformen av institutionerna. Europeiska rådet och Europeiska centralbanken blir genom fördraget båda officiella institutioner. Samtidigt ändras Europeiska unionens råds namn till ministerrådet, eller enbart rådet, EG-domstolens till EU-domstolen och Europeiska gemenskapernas kommission till Europeiska kommissionen.^[7]

Europaparlamentets makt utökas på kommissionens och rådets bekostnad genom att medbeslutandeförfarandet blir ordinarie beslutsförfarande för alla beslut utom de som rör utrikes- och säkerhetspolitiken och vissa specialområden. Parlamentets makt i budgetfrågor utökas också. Detta innebär att parlamentets lagstiftande makt blir lika stor som rådets, och att båda institutionernas godkännande krävs för att ett EU-beslut ska antas. Parlamentets antal mandat fastslås till 751, inklusive talmannen.

Europeiska rådet får en permanent ordförande, ofta kallad för "president", som sitter på en period om två och ett halvt år och kan väljs om en gång.^[12] Syftet är att få mer kontinuitet i Europeiska rådets arbete. Ordföranden saknar helt beslutande makt, och ansvarar istället för att "leda rådets arbete och driva det framåt" samt "verka för att underlätta sammanhållning och konsensus inom Europeiska rådet".^[12] Efter varje möte i Europeiska rådet kommer dess ordförande att rapportera om vilka beslut som tagits till Europaparlamentet.

Lissabonfördraget innebär också att Europeiska kommissionens antal ledamöter reduceras. Detta sker dock först 2014, vilket är fem år senare än vad som fastställs genom Nicefördraget. Efter Irlands folkomröstning kom dock Europeiska rådet överens om att slopa reduceringen av kommissionen. Detta eftersom flera länder invände mot att inte alla länder skulle få utse varsin kommissionär hela tiden. Den ursprungliga tanken var att länderna skulle få utse varsin kommissionär lika ofta.

Nationella parlament

Med Lissabonfördraget stärks de nationella parlamentens inflytande i unionens beslutsfattning. Parlamenten kommer att få åtta, istället för sex, veckor på sig att granska kommissionens lagförslag innan förslaget fortsätter till unionens lagstiftande institutioner för beslut.

Efter ett förslag från Tyskland måste kommissionen, om minst en tredjedel av de nationella parlamenten anser att ett lagförslag bryter mot subsidiaritetsprincipen, motivera varför den framlade lagförslaget, men är dock inte tvingad till att dra tillbaka förslaget.^[13] I frågor som rör frihet, säkerhet och rättvisa räcker det med att en fjärdedel av de nationella parlamenten anser att förslaget bryter mot subsidiaritetsprincipen för att det måste omprövas. De nationella parlamenten kommer också att informeras mer om arbetet inom EU och när till exempel ett land ansöker om medlemskap.

Avskaffandet av pelarstrukturen och bildandet av en juridisk person

Dagens pelarstruktur.

I konstitutionen skulle EU:s pelarstruktur försvinna genom att den andra pelaren, utrikes- och säkerhetspolitiken, och den tredje pelaren, polisiära och straffrättsliga samarbetet, togs bort. Storbritannien motsatte sig dock ytterligare överstatlighet inom dessa områden, främst på grund av att man ville slippa hålla en folkomröstning. Under Europeiska rådets junimöte beslutades att Storbritannien inte kommer att vara tvingat att ta del i EU:s samarbete inom rättsliga och polisiära angelägenheter, i enlighet med landets tidigare särställning. Fördraget innebär att den tredje pelaren slås ihop med den första, och att alla beslut tas på överstatlig nivå. Danmark, Irland och Storbritannien behåller sina möjligheter till att välja från fall till fall om de vill tillämpa lagar inom de politikområden som innan 1999 omfattades av tredje pelaren. Inom utrikes- och försvarspolitiken kommer det nationella vetot att kvarstå men övriga ändringar som fanns i konstitutionen behålls.

Enligt Nicefördraget är varje pelare en egen juridisk person. Genom Lissabonfördrag slås de tre pelarna ihop till en juridisk person, vilket möjliggör för unionen att ingå internationella avtal. Följaktligen skulle ordet "gemenskapen" ersättas med "unionen" och kommissionens officiella namn skulle bli Europeiska kommissionen istället för Europeiska gemenskapernas kommission. Genom fördraget skulle Västeuropeiska unionens funktion i praktiken helt övertas av unionen genom Europeiska försvarsbyrån, vars uppgifter blir rättsligt definierade genom fördraget.

Rättighetsstadgan

Rättighetsstadgan blir rättsligt bindande för alla medlemsstater utom Storbritannien och Polen.

Den 54 artiklar långa rättighetsstadgan fastslår medborgarnas politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. I konstitutionen var rättighetsstadgan inkluderad och juridiskt bindande. Storbritannien motsatte sig emellertid förslaget om att göra rättighetsstadgan juridiskt bindande.^[14] Det tyska ordförandeskapet föreslog därför att man i reformfördraget skulle i en enskild artikel referera till rättighetsstadgan men att man samtidigt skulle behålla det juridiska bindandet av den. Det skulle dock finnas en möjlighet till en garanti för medlemsstaterna från att EU-domstolens lagtolkningar skulle tvinga till ändringar i de nationella lagarna.^[15]

Rättighetsstadgan påverkar inte medlemsstaternas rätt att lagstifta om den ”offentliga moraliteten”, familjelagar eller skyddet av människors värdighet och respekten för människors fysiska och moraliska integritet. Detta är beslutat efter krav från Polen, men omfattar samtliga medlemsstater som är bundna till rättighetsstadgan. Enligt ett protokoll som fogas till grundfördragen genom Lissabonfördraget, är varken Storbritannien eller Polen juridiskt bundna till rättighetsstadgan.^[16]

Utrikes- och säkerhetspolitik

Javier Solana, hög representant för EU:s utrikesrelationer och generalsekreterare, tippas bli den första ”EU-utrikesministern” och således också vice ordförande i Europeiska kommissionen.

Utrikes- och säkerhetspolitiken förblir med Lissabonfördraget ett område som generellt sett kräver enhällighet hos medlemsstaterna vid beslutsfattning. Genom fördraget slås EU:s utrikespolitiska talesman ihop med kommissionären med ansvar för utrikesrelationer till en post. I konstitutionen kallades den nya posten för "Unionens utrikesminister", men i Lissabonfördraget har denna titel ersatts med "Hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik".^[4][13] Utrikesrepresentanten innehar också posten som vice ordförande i Europeiska kommissionen och är ordförande i rådet i konstellationen utrikes frågor. Syftet med dessa förändringar är att stärka unionens röst i omvärlden och ena medlemsstaterna så att de ska lyckas föra en mer gemensam utrikespolitik. Förändringarna inom utrikespolitikområdet kan ses som en av hörnstenarna i Lissabonfördraget, på motsvarande sätt som Europeiska enhetsakten skapade den gemensamma marknaden och Amsterdamfördraget ett starkare samarbete kring inre angelägenheter.^[17]

Lissabonfördraget medför också en gradvis utveckling av en gemensam försvarspolitik, som enligt fördraget kan leda till ett gemensamt försvar. För att ett gemensamt försvar ska kunna bildas måste dock alla medlemsstater godkänna detta i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser efter en enhälligt antagen rekommendation från Europeiska rådet. Fördraget medför alltså inte i sig ett gemensamt försvar, men möjliggör en sådan lösning. Irland, som är ett av de sex EU-länder som står utanför NATO, måste ändra sin konstitution för att ett gemensamt försvar ska kunna inrättas. Således krävs det ytterligare en ny, separat folkomröstning om denna fråga innan ett gemensamt försvar över huvud taget kan bli verklighet.

Definierade politikområden

Bevarandet av marina biologiska resurser är en exklusiv befogenhet.

Fördraget innebär att pelarstrukturen avskaffas. Detta medför att systemet med att dela in alla politikområden i exklusiva, delade och stödjande befogenheter hamnar mer i fokus. Systemet går ut på att den överstatliga karaktären är starkare inom vissa områden, medan den mellanstatliga karaktären är starkare inom andra områden. Utrikes- och säkerhetspolitiska frågor ingår inte i denna kategorisering, då alla beslut inom de områdena även i fortsättningen fattas enhälligt.

När unionen har exklusiv befogenhet innebär det att enbart unionen har rätt att stifta lagar.^[18] Områden där unionen har exklusiv befogenhet är bland annat tullunionen, gemensamma handelspolitiken och bevarandet av marinbiologa resurser.^[18] Penningpolitiken är också en exklusiv befogenhet för unionen bland de länder som deltar i eurosamarbetet.^[18]

Delade befogenheter gäller för större delen av politikområdena och innebär att både unionen och medlemsstaterna kan stifta lagar.^[18] Medlemsstaterna kan dock inte stifta lagar inom ett område när unionen redan har gjort det. Dessutom måste medlemsstaternas lagar respektera unionens allmänna principer, exempelvis icke-diskriminering. Till denna kategori hör bland annat den gemensamma marknaden, miljö, jordbruk, transport, trans-europeiska nätverket (TEN) och energi. ^[18]

Den tredje gruppen av politikområden faller under stödjande befogenhet. Inom dessa områden har EU ingen möjlighet att stifta lagar.^[18] Däremot kan unionen anta finansiella stödprogram eller uppmana medlemsstaterna till att vidta vissa åtgärder. Industri, kultur, turism, utbildning och räddningstjänst faller under denna kategori.^[18]

Befogenhetskategorierna omfattar följande politikområden.

Exklusiv befogenhet Unionen har exklusiv befogenhet att utfärda direktiv och ingå internationella avtal när det föreskrivits i unionens lagstiftning. tullunionen upprättandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens fungerande penningpolitik för de medlemsstater vars valuta är euro bevarandet av marina biologiska resurser under den gemensamma fiskeripolitiken gemensam handelspolitik

Delad befogenhet Medlemsstater kan inte utöva befogenheter när unionen redan har gjort det inom ett visst politikområde. gemensamma marknaden socialpolitik, i de avseenden som det definieras i fördraget ekonomisk, social och territoriell sammanhållning jordbruk och fiskeripolitik, exklusive marinbiologa resurser miljö konsumentskydd transport trans-europeiska nätverket (TEN) energi frihet, säkerhet och rättvisa gemensam säkerhet rörande folkhälsofrågor i de avseenden som definieras i fördraget

Stödjande befogenhet Unionen kan vidta åtgärder för att stödja, koordinera eller komplettera medlemsstaternas åtgärder. skyddandet och förbättrandet av människors hälsa industri kultur turism utbildning, ungdomar, sport och yrkesinriktad träning räddningstjänst och förhindrande av katastrofer administrativt samarbete

Klimatförändringar och energisolidaritet

Kampen mot global uppvärmning blir ett formellt mål för EU.

Lissabonfördraget lägger till ett avsnitt där det uttryckligen fastslås att kampen mot klimatförändringen och den global uppvärmningen är en del av unionens mål.

Genom Lissabonfördraget införs också en solidaritetsklausul som fastslår att medlemsstaterna ska hjälpa varandra i händelse av att en medlemsstat utsätts för en terroristattack, drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor.^[19] Enligt bestämmelserna ska de övriga medlemsstaterna lämna bistånd till den utsatta medlemsstaten på begäran av dess politiska myndigheter. Europeiska rådet får till uppgift att regelbundet utvärdera de hot som unionen utsätts för.^[19]

Därtill sker flera ändringar av bestämmelserna i de nuvarande fördragen för att även inkludera solidaritet mellan medlemsstaterna i frågor som rör energitillgång. Dessutom sker vissa ändringar i EU:s energipolitik.

Utvidgningen och utträde

██ Europeiska unionen

██ Kandidatländer

██ Potentiella kandidatländer

Lissabonfördraget kommer precis som konstitutionen att kräva att potentiella medlemsstater måste erkänna unionens värdegrund om de vill bli medlemmar. Ett nederländsk förslag om att inkludera Köpenhamnskriterierna för den fortsatta utvidgningen i det nya fördraget har inte fullständigt inkluderats eftersom man är rädd för att EU:s domstol då kommer att ha det sista ordet om vem som kan eller inte kan ansluta EU, istället för att de politiska ledarna bestämmer det.^[13] Under junimötet 2007 förespråkade den nederländske premiärministern Jan Peter Balkenende tydligare kriterier för anslutning till EU i fördraget.

Precis som konstitutionen inkluderar Lissabonfördraget en bestämmelse som möjliggör för en medlemsstat att lämna unionen. Därmed formaliseras möjligheten för medlemsstaterna att lämna unionen. En annan viktiga förändring är att Lissabonfördraget tar bort begräsningen på maximalt 27 EU-medlemsstater som Nicefördraget upprättade. Detta innebär att fler länder, så som länderna på västra Balkan, kan ansluta sig till EU.

En ny bestämmelse i Lissabonfördraget innebär att statusen för franska, nederländska och danska utomeuropeiska territorier kan ändras enklare, utan att en fullständig ändring av grundfördragen behöver ske. Istället kommer Europeiska rådet, efter initiativ från den berörda medlemsstaten, att kunna besluta att ändra statusen för ett utomeuropeiskt land eller territorium till att bli ett yttersta randområde och vice versa.^[20] Denna bestämmelse inkluderades på begäran av Nederländerna, som utreder Arubas och Nederländska Antillernas framtida status inom EU.

Borttagandet av statsliknande symboler och terminologi

Flera symboler är borttagna.

EU:s ledare var överens om att ta bort de statsliknande kännetecknen så som ordet konstitution och EU:s symboler (flagga, unionssång, motto) som hade varit mycket omdiskuterade i vissa EU-medlemsstater, i synnerhet i Nederländerna och Frankrike där folken röstade nej. I likhet med borttagandet av statsliknande terminologi och symboler togs även nya föreslagna namn för olika typer av EU-lagstiftning bort, så som ordet lag.^[15][14][4]

I protest mot att unionens symboler togs bort ur fördraget undertecknade flera av EU:s medlemsstater en separat förklaring där länderna deklarerar att de kommer att fortsätta att använda unionens symboler, så som europeiska flaggan, unionssången och Europadagen. 16 medlemsstater – Belgien, Bulgarien, Cypern, Grekland, Italien, Lettland, Luxemburg, Malta, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike – undertecknade deklarationen. Borttagande av symbolerna från Lissabonfördraget var främst ett krav från Polen, Storbritannien och Tjeckien, men var också en känslig fråga i Frankrike och Nederländerna.^[21][22]

Framtida ändringsförfaranden

Även med Lissabonfördraget kommer alla kommande ändringar av fördragen att kräva att alla EU-länder ratificerar dem i enlighet med sina konstitionella bestämmelser för att de ska träda i kraft.

Genom Lissabonfördraget skapas två olika sätt att genomföra framtida fördragsändringar: ordinarie respektive förenklade ändringsförfaranden. Det ordinarie förfarandet innebär att en medlemsstats regering, Europaparlamentet eller kommissionen får lägga fram ett förslag om ändring av fördragen till ministerrådet. Dessa förslag får röra vilka delar av fördragen som helst. Rådet ska därefter skicka förslaget vidare till Europeiska rådet och de nationella parlamenten. Europeiska rådet kan med enkel majoritet besluta att sammankalla ett konvent, vars uppgift är att utarbeta ett mandat för en regeringskonferens. Europeiska rådet kan, efter Europaparlamentets godkännande, med enkel majoritet dock besluta att inte sammankalla något konvent. I så fall fastställer Europeiska rådet mandatet för regeringskonferensen. Regeringskonferensen består av representanter från medlemsstaternas regeringar, som tillsammans kommer överens om förändringarna. Ändringarna träder i kraft först när alla medlemsstater har ratificerat dem i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser.^[23]

Det förenklade ändringsförfarandet innebär att ett förslag som berör unionens inre politik och inre åtgärder läggs fram. Europeiska rådet kan efter att ha hört parlamentet och kommissionen med enhällighet besluta att anta ett beslut som rör ändringar i tredje delen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Ändringarna får inte innebära att unionens befogenheter utökas. Beslutet träder i kraft först när det har ratificerats av alla medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.^[24] Om något nationellt parlament invänder mot Europeiska rådets förslag inom sex månader från det att det översänts från rådet till medlemsstaterna, ska beslutet inte antas. I avsaknad av invändningar får Europeiska rådet anta beslutet.^[25]

Ändringar efter Irlands folkomröstning

Irländarna röstade nej i en första folkomröstning men har fått vissa garantier från övriga EU-länder för att kunna hålla en ny omröstning.

Vid Europeiska rådets möte den 11 december 2008 beslutades att vissa ändringar skulle göras för att få Irland att ratificera fördraget. Rådet, som består av EU:s stats- och regeringschefer, beslutade att varje medlemsstat även i fortsättningen ska ha varsin kommissionär. I det nuvarande Nicefördraget reduceras antalet kommissionärer redan 2009, medan Lissabonfördraget skjuter upp denna förändring till 2014.^[2] Genom Europeiska rådets överenskommelse slopas reduceringen av kommissionen.

Dessutom garanteras Irland att fördraget inte påverkar varken landets neutralitetspolitik eller dess politik i vissa etiska frågor, så som abortpolitik, samkönade äktenskap och dödshjälp.^[2] För att inte Lissabonfördraget ska behövas ratificeras om i samtliga medlemsstater, föreslås garantierna istället bli juridiskt bindande genom att de infogas som ett protokoll till Kroatiens framtida anslutningsfördrag.^[26]

Överenskommelsen innebär att Irland troligtvis kommer att hålla en ny folkomröstning om fördraget innan slutet av oktober 2009. Europeiska rådets mål är att fördraget ska vara ratificerat av samtliga medlemsstater och slutdeponerat hos den italienska regeringen i slutet av 2009 så att det kan träda i kraft den 1 januari 2010.^[2]

Ratificering

██ Ratificering i folkomröstning

██ Ratificering i enbart parlament

Protester mot fördraget i Stockholm.

Lissabonfördraget var ursprungligen tänkt att ratificeras under 2008, för att sedan kunna träda i kraft innan Europaparlamentsvalet 2009. Efter Irlands folkomröstning är det dock oklart när fördraget kommer att kunna träda i kraft. Europeiska rådet beslutade den 11 december 2008 att ha som mål att fördraget är ratificerat i slutet av 2009.^[2] Irland är det enda landet som hållit folkomröstning om fördraget. I många medlemsstater var dock opinionen mycket stor för folkomröstningar, i synnerhet i Storbritannien och Danmark.^[27][28] Nederländerna, Storbrita