Från Rilpedia

von Lantingshausen är en ätt som härstammar från rådsförvanten i Reval Henrik Lanting, vilken jämte sina två söner lånade ut pengar till svenska kronan, varför sönerna Simon och Albrekt, 1651 adlades. Albrekt L:s sonson, Jakob Albrekt (se nedan) tog introduktion på svenska riddarhuset 1743 och blev 1760 friherre. Ätten dog ut på svärdssidan 1856 och på kvinnolinjen 1859. Ättens fideikommissegendomar jämte namnet övergick då till den med ätten på kvinnolinjen besläktade friherrliga ätten von Höpken, vars huvudman också kallar sig v. Lantingshausen v. Höpken.

Kända medlemmar

1. Jakob Albrekt von Lantinghausen krigare, politiker, överståthållare. Född i Reval 4 november 1699

2. Albrekt von Lantingshausen, militär, politiker, konstidkare. Född i Stockholm den 30 juni 1751 och den föregåendes son. von Lantingshausen gick 1768 in på den militära banan som fänrik vid Svea livgarde och utnämndes redan 1772 till kapten i armén. 1777 blev han korpral vid livdrabantkåren, 1784 generaladjutant av flygeln och överstelöjtnant i armén samt deltog i 1788 års finska fälttåg som överste i armén. Han var nära besläktad med oppositionens ledare, greve Fersen, och delande hans politiska tänkesätt. År 1789 begärde han avsked ur armén, omedelbart efter Gustaf III:s bekanta strafftal till adeln. Avsked beviljades med uttryck av konungens välbehag för hans "nit och redliga förhållande i rikets tjänst". Han blev också en av dem, som i de arresterades ställe insattes i hemliga utskottet, där han, enligt anteckningar av en dess ledamöter (A. L. Hamilton) "i det att han förde ärans språk, uppenbarade sitt hjärtas doldaste tankar". Han var även medlem i hemliga utskottet vid riksdagen i Gävle 1792. Franska revolutionens överdrifter visade sig sedermera tillräckliga för att hos honom, liksom flera andra av 1789 års patrioter, dämpa frihetsentusiasmen och vid 1800 års riksdag återfanns han bland hovpartiets främste i kampen mot den unga vänstern. Vid Karl XIII:s kröning erhöll han grevlig värdighet.

Han blev 1806 förste stallmästare hos hertiginnan av Södermanland, men gick 1808 åter i aktiv militärtjänst, utnämndes till generalmajor och brigadchef för Upplands lantvärn, och fick order att samma år med en arméfördelning göra en landstigning i Finland. Då företaget, till följd av truppernas dåliga utrustning, misslyckades, men Gustaf Adolf tycktes vilja kasta skulden på överbefälhavaren, nedlade von Lantingshausen sitt kommando och begärde avsked från alla sina militära tjänster. Efter statskuppen 1809 utnämndes han till överstallmästare hos drottningen och förordnades 1815 till överhovjägmästare. 1788-99 var han fullmäktig i Järnkontoret. Han avled i Stockholm den 10 februari 1820.

I alla riksmöten 1778-1818 deltog von Lantingshausen med livligt intresse och framstår i våra riksdagshandlingar som en insiktsfull, självständig och duglig riksdagsman. Han var för övrigt en man med stor humanistisk bildning och konstsinne, och sysselsatte sig ända in i ålderdomen med konststudier och landskapsteckning, varför han invaldes till hedersledamot av Konstakademien. Såsom lärjunge till J. Gillberg etsade han på 1700-talet landskap, som inte saknar förtjänst. Han är även bekant genom en anonymt utgiven prosaisk översättning av Edward Youngs "Nätter", tryckt i flera upplagor.

von Lantingshausen gifte sig 1777 med grevinnan Johanna von Stockenström, dotter till riksrådet Erik von Stockenström. Grevinnan von Lantingshausen, som särskilt varit verksam för att efter 1789 års uppträden förmå den högre societetens damer att hålla sig borta från hovet, ådrog sig med anledning härav Gustaf III:s synnerliga ovilja, vilken bland annat tog sig uttryck i "persiflering" (hånande, förlöjligande) av hennes person i en under konungens egid uppförd pjäs: "Födelsedagen".

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).