Från Rilpedia

Jakob Albrekt von Lantingshausen, född i Reval 4 november 1699 död 1769, var en svensk friherre, krigare , politiker och överståthållare. Föräldrar var generaladjutanten Gotthard Henrik Lantingshausen och Jakobina Stael von Holstein.

Jakob Albrekt von Lantinghausen ingick 1717 som volontär vid livgardet. Följande året befordrad till kornett och löjtnant vid Hallands infanteri, bevistade han fälttåget mot Norge 1718–19 och utmärkte sig särdeles i träffningen vid Ljung, där han med endast sjuttio man tillbakadref de vida öfverlägsna danskarna. Då hans regemente 1722 indrogs, erhöll han kaptens afsked och begaf sig till sin morbroder, öfverste Stael von Holstein, där han i tvänne år, studerade krigsvetenskapen, hvarpå han 1724 ingick i fransk tjänst, hvilken på grund af tidens fredliga förhållanden inskränkte sig till fredlig garnisonstjänstgöring. Användande all sin lediga tid till förkofran af sina insikter i skilda grenar af mänskligt vetande, gjorde han sig snart känd som en kunnig och duglig officer och kallades 1736 att som guvernör leda den unge hertig Kristians af Zweibrücken och dennes yngre broders uppfostran, hvarefter han under de följande åren med de unga prinsarne besökte åtskilliga holländska och tyska universitet. Han greps därvid af tanken att bana prinsen vägen till tronföljden i Sverige, hvilken plan dock på grund af förhållandena ej kunde förverkligas vid 1742–43 års riksdag, oaktadt L, hvilken efter slutadt guvernörsvärf återvändt till franska hären och med denna stridt i österrikiska successionskriget, enkom begifvit sig hem för att bearbeta stämningen. Han återvände därpå till krigsskådeplatsen, deltog med utmärkelse i de följande årens fälttåg och erhöll 1745 värdigheten af brigadier i franska hären.

1746 återvände han till Sverige och deltog i 1746–47 års riksdag, där han genast gjorde sig bemärkt inom Hattarnes läger och insattes i en af ständernas deputationer. Under den från Ryssland hotande faran af ett fredsbrott, afsändes L., som 1747 utnämnts till generalmajor, till Finland för ordnande af dess försvar. Två år senare förordnades han till chef för ett värfvadt regemente i Göteborg och förvaltade dessutom en tid landshöfdingeämbetet i länet.

I riksdagsarbetet började han ock taga en allt mera framskjuten del. Vid [[1751–52 års riksdag]] var han en af Hattpartiets kandidater till landtmarskalksvärdigheten, insattes i sekreta utskottet och gjorde sig så gällande, att franska ambassadören tillskref riksdagens förlopp efter hans önskningar förnämligast L:s och Ulrik Scheffers kloka ledning. Hans kraftiga motstånd mot hofvets planer å ökad konungamakt gjorde honom ock därstädes så illa anskrifven, att, oaktadt L. under 1755–56 års riksdag, då han ånyo var medlem af sekreta utskottet, var uppförd å ej mindre än fyra riksrådsförslag, han städse blef af konungen förbigången. I det af Hattarne 1757 inledda pommerska kriget var L. en af de få, som någorlunda visade sig ställningen vuxen. Det var sålunda först och främst hans förtjänst, att hären blef någorlunda krigsduglig och när L., som 1757 utnämnts till generallöjtnant, slutligen i nov. 1758 mottog platsen som öfverbefälhafvare, lyckades han i någon mån uppehålla de svenska vapnens ära, om också den tryckta ekonomiska ställningen och rådvillheten å högsta ort hindrade honom att fullt utnyttja de fördelar, situationen stundom hade att bjuda. Misslynt häröfver, lämnade han sin post 1761 för att inträda som överståthållare i Stockholm, hvartill han kallats redan 1759. På denna plats ådagalade han en drift, rättvisa och omtänksamhet, som förvärfvade honom allmän högaktning och minnet af att ha varit en af hufvudstadens yppersta styresmän. Särskildt inlade han stor förtjänst om polisväsendets förbättring.

Han gick så upp i denna sin befattning, att han mer och mer drogs från politiken, men tog dock verksam del i framtvingandet af riksdagen i Norrköping 1769, där han ånyo tillhörde sekreta utskottet. De förhoppningar, han och många andra hyst om bot för statsskickets värsta olägenheter, gäckades emellertid och nedstämd drog sig L. tillbaka till Stockholm, där han afled 6 december 1769.

Jakob Albrekt von Lantinghausen erhöll 1760 friherrlig värdighet och blef 1764 serafimerriddare.

Gift 1748 med grefvinnan Anna Sofia von Fersen, syster till riksrådet och fältmarskalken F. A. von Fersen.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).