Varvsindustri
Från Rilpedia
Varvsindustri, den del av verkstadsindustrin som tillverkar och reparerar båtar, fartyg och offshoreutrustning. Se skeppsbyggnad och båtbyggnad för själva tillverkningsprocessen, tillverkningshistoria m.m.
Innehåll |
Historia
De svenska varven i underläge vid sekelskiftet
I Sverige kunde den inhemska varvsindustrin i stort sett fylla de svenska rederiernas behov av fartyg fram till slutet av 1800-talet. Från 1880-talet började det emellertid varvsindustrin både produkt- och kvalitetsmässigt tappa mark i förhållande till bl.a. de stora varvsnationerna Storbritannien och Tyskland. Detta bidrog till att de svenska rederier som bildades under slutet av 1800-talet istället ofta lade sina beställningar hos utländska varv. Lindholmens varv i Göteborg kom under perioden 1890–1914 att vara det enda svenska varv som hade tillräcklig kapacitet för att bygga större fartyg om 4 000–5 000 dödviktston. Under 1900-talets första år öppnades flera nya svenska transoceana linjer. Detta ledde till en ökad efterfrågan på allt större fartyg. Konkurrensen från de brittiska och tyska varven gjorde dock att den svenska varvsindustrin inte kom att dra fördel av detta förrän under första världskriget då den utländska konkurrenskraften försvagades. Vid denna tidpunkt skedde samtidigt en successiv övergång från tillverkning av ångdrivna fartyg till förbränningsmotordrivna fartyg vid de svenska varven. Därför började man också, först i samarbete med underleverantörer men sedan främst i egen regi, att tillverka stora dieselmotorer.
Världskrigen stärker Sveriges position som varvsnation
Under mellankrigstiden kom de ledande varven Götaverken, Eriksberg och Kockums att specialisera sig på tillverkning av tankfartyg. Detta bidrog i snabb takt till att Sverige snart kom att bli en av de ledande varvsnationerna. Vid andra världskrigets utbrott var ca 20 000 personer sysselsatta inom varvsindustrin, vilket motsvarade 3,2 % av den totala industrisysselsättningen i landet. Detta kan jämföras med ca 8 000 personer och 2,1 % av sysselsatta inom industrin 1913. Denna stora sysselsättningsexpansion skedde emellertid nästan uteslutande hos de större varven. Varvsindustrins expansion i Sverige under mellankrigstiden var möjlig bl.a. tack vare inarbetade relationer till underleverantörer. Av dessa var flertalet specialiserade svenska företag, för grovplåt och profiljärn blev dock storvarven oftast hänvisade till utländska leverantörer. I och med att Domnarvets Jernverk vid slutet av 1930-talet satsade på tillverkning av grovplåt kunde inköpen emellertid snart ske från hemmamarknaden. Även de tätare relationerna mellan varv och redare kom att vara en bidragande orsak till de svenska varvens positiva utveckling. Exempelvis ingick Eriksberg i Broströmskoncernen och Lindholmen i Axel Johnson Gruppen. Efter andra världskriget bidrog den hårda konkurrensen på fartygsmarknaden till förbättrad prestanda och utveckling av specialfartyg. En sidoeffekt var dock att fartygsleverantörerna tvingades bevilja omfattande krediter till köparna. Det ledde till att statsmakterna i ett flertal länder engagerades för att direkt eller indirekt stödja varvsindustrierna. I Sverige växte Eriksberg, Götaverken och Kockums under 1960-talet till internationella storbolag, då framför allt på tankersidan. Bl.a. kom man utveckla tekniken att sektionsbygga fartyg. Vid 1960-talets slut stod dessa tre industrikoncerner ensamma för över 90 % av det sjösatta tonnaget i Sverige.
Varvskrisen eliminerar nästan samtliga svenska storvarv
Huvudartikel: Varvskrisen
Vid mitten av 1970-talet ledde de internationella oljeprishöjningarna och den svaga utvecklingen för världshandeln att behovet av nya fartygsbeställningar minskade drastiskt i hela världen. I högkostnadsländer som Sverige ledde dessutom den överetablering inom varvsindustrin som fanns till en särskilt djup kris. Speciellt liten blev även efterfrågan på stora oljetankers och lastfartyg, något som just den svenska varvsindustrin var specialiserad på. Från svenska statens sida försökte man lösa problemet genom bildandet av statliga Svenska Varv AB 1977. Bolaget övertog successivt de svenska storvarven som ett efter ett helt eller delvis lades ned. När det stora Uddevallavarvet slutligen lades ned 1985 hade den svenska varvsindustrin sammanlagt under en tioårsperiod fått ett statligt stöd på drygt 34 miljarder kr.
Den internationella varvskrisen kom påtagligt att förändra produktionsstrukturen i världen. Japan, som redan tidigare intagit den ledande rollen på den internationella varvsmarknaden, kom att stärka sin position. Vid sidan om Japan etablerade sig Sydkorea som den världens andra viktigaste fartygsproducent. År 1992 svarade dessa två länder för närmare 70 % av världens fartygstillverkning. Även den brittiska varvsindustrin drabbades hårt av 1970-talets varvskris, liksom i viss mån Tyskland, USA och Spanien.
Varvsindustrins struktur idag
Efter att Svenska Varvs uppgift att avveckla de stora olönsamma varven var genomförd vid slutet av 1980-talet ändrades bolagsnamnet till Celsius Industrier AB 1987. Celsius-koncernen blev sedan efter omstruktureringen av svensk försvarsindustri under 1990-talet alltmer av ett konglomerat, vilket slutligen köptes upp av Saab AB 1999. Av de gamla svenska storvarven återstod 1999 inom Celsius-koncernen en reparationsverksamhet vid Götaverken i Göteborg samt örlogsmarin tillverkning vid gamla örlogsvarvet, Karlskronavarvet samt vid f.d. Kockums i Malmö. I Saabs ägo kom varvsinnehavet bli alltmer främmande verksamhet, som därför i efterhand såldes av. Detta ledde till att de svenska varven under åren kring millennieskiftet fick en ny, internationell ägarstruktur.
Trots god orderingång samt delägarskap i australisk försvarsindustri kunde Celsius-koncernen i längden inte hävda sig inom alla verksamhetsområden i den fortsatta omstruktureringen av världens försvarsindustri. Dessutom var det omöjligt att på en alltmer krympande marknad behålla rent nationella tillverkare. Detta resulterade bl.a i att Celsiusägda Kockums i september 1999 såldes till tyska Howaldtswerke-Deutsche Werft AG HDW. Även Götaverken Motor och Götaverken Arendal har kommit att avyttras. Cityvarvet i Göteborg såldes år 2000 till den snabbt växande nederländska familjeägda varvsgruppen Damen Shipyards Group. Av de svenska varv som inte ingått i Celsius-koncernen var Bruces Shipyard (f.d. Landskronavarvet) av störst betydelse fram till konkursen 2002. Varvet, som var Sveriges sista nybyggnadsvarv, tillverkade skrov till främst färjor och kryssningsfartyg. Vid Öresundsvarvet (ingick i Celsius-koncernen via Kockums AB 1991-2000), beläget bredvid Bruces i Landskrona, bedrivs dock fortfarande reparations- och ombyggnadsverksamhet. Även vid Oskarshamnsvarvet finns en mindre reparations- och underhållsverksamhet kvar.
