Från Rilpedia

Västgötaherrarnas uppror, Västgötaupproret, Västgötabullret, kallas den resning mot kung Gustav Vasa som började i april 1529 i norra och västra Småland för att avsätta kungen och förhindra att den lutherska reformationen genomfördes.

Upprorets främsta initiativtagare var rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre Rosor) och biskopen i Skara Magnus Haraldsson. Till resningen anslöt sig några av rikets råd (Måns Bryntesson Lilliehöök, Ture Eriksson (Bielke), lagmannen i Värmland Nils Olofsson (Vinge), Tord Bonde och Axel Posse) och länsinnehavare i Västergötland (till exempel Harald Knutsson (Ribbing) och Mats Kafle). De missnöjda stormännen fick inte något stöd vid det möte mellan frälsemän, köpstadsmän och allmoge som de sammankallat den 20 april 1529 på Larvs hed i Laske härad (enligt Peder Swart, en annan uppgift säger att det var 25 april i Broddetorp). Då flydde Ture Jönsson och biskopen till Danmark och därifrån till kung Kristian II. Inom mindre än fyra veckor hade kungen fullständig kontroll över situationen, vilken i början varit ganska hotande för honom. På riksdagen i Strängnäs i juni 1529 ställdes tre riksråd inför en särskild domstol. De vägrade ta emot amnesti och ge kungen försäkringsbrev. Måns Bryntesson Lilliehöök och Nils Olofsson (Vinge) dömdes till döden och avrättades. Ture Eriksson (Bielke) fick nåd, eftersom hans mor bad för hans liv. Adelsmännen från Västergötland avlade en ny och bindande trohetsed. De upproriska i Småland, där resningen först brutit ut, blev benådade.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Västgötaupproret, 1904–1926 ^(Not).