Från Rilpedia

Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort.

Torsten Hagman, svensk sjömilitär och befälhavare. Han bidrog troligen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget.^{[källa behövs]}

Den svenska marinen led år 1940 av en katastrofal brist på fartyg. Genom förhandlingar lyckades man köpa loss två äldre torpedbåtar och två jagare från Italien. Torsten Hagman var kommendörkapten av första graden och han utsågs att leda transporten hem.

Till ankars inne i en vik vid Torshavn på Färöarna blev styrkan uppbringad av engelska jagare. Storbritanniens dåvarande premiärminister Winston Churchill hade personligen beordrat att fartygen skulle tas omhand av den engelska marinen. Hagman stod inför en mycket svår situation eftersom hans fartyg var instängda i viken, och engelsmännen var mycket överlägsna i eldkraft. Efter ett krigsråd med alla officerare övergavs fartygen med flaggor och befälstecken blåsande. Man kapitulerade därmed inte. Besättningarna flyttades till depåfartyget Patricia, som skulle till Göteborg.

Svenska utrikesdepartementet inledde en rasande diplomatisk kampanj och efter några dagar kunde Hagman återvända för att få tillbaka fartygen, men de var nu svårt vandaliserade. Den lilla flottiljen kunde slutligen lägga till i Göteborg vid midsommar år 1940.

Hagmans beslut bidrog sannolikt till att Sverige inte drogs in i andra världskriget. Själv fick han dock stora obehag: han ställdes så småningom inför krigsrätt. Han friades där, men karriären var ändå i spillror. Marinchefen Fabian Tamm utfärdade en kategorisk order att något liknande aldrig fick hända igen. Per Albin Hansson uttryckte senare ånger över att han inte personligen välkomnat den omdömesgille officeren hem. Detta hade kunnat förbättra Hagmans vidare karriär.

Litteratur

• De onda åren av Björn Fontander, 2006.