Teresia av Sachsen-Altenburg
Från Rilpedia
Teresia Amalia Karolina Josefina Antoinetta (Thérèse) av Sachsen-Altenburg, född 21 december 1836 på slottet Triesdorf, Bayern, Tyskland - död klockan 13.15¹ den 9 november 1914 på Haga slott, Solna, var prinsessa av Sachsen-Altenburg, en gren av furstehuset Wettin, och från 1864 svensk prinsessa och hertiginna av Dalarna.
Teresia var dotter till prins Edvard av Sachsen-Altenburg och prinsessan Amalia av Hohenzollern-Sigmaringen. Modern dog då prinsessan Thérèse var fem år gammal. Hon växte upp i Bamberg och München där hennes far hade sin militärtjänstgöring¹. Efter faderns död 1852 bodde hon en tid hos sin kusin drottning Marie av Hannover och därefter hos sin morbror furst Karl Anton av Hohenzollern-Sigmaringen.
Hon mötte Prins August av Sverige för första gången i Hannover 1852. Han besökte henne 1864 i Düsseldorf och efter att de umgåtts en vecka eklaterades förlovningen. De vigdes den 16 april 1864 i Altenburg. Äktenskapet blev barnlöst. Teresia beskrevs som liten och klen till utseendet. Det var inte något kärleksäktenskap, men de ska ha trivts bra tillsammans som vänner. August var sällan hemma. Han sade en gång: "Dom säger att jag är dum, men dom skulle bara höra min Thérèse!".
Hon besökte varje sommar Prinsessan Eugénie, som sedan 1859 bodde på Gotland under somrarna. Teresia kallades "Lilla hoppitossan" vid hovet, och fick ibland mentala kollapser. Då hon blev änka utsåg kungen Louis De Geer till hennes gode man. Hon brevväxlade nu med Ohan Demirgian, en ökänd bedragare som hon lärt känna 1869 och då gjort skandal genom sin närvaro vid hovet: Demirgian ska ha erbjudit sig att förhandla om nya äktenskap för henne. 1875 skrev Fritz von Dardel: "Hertiginnan av Dalarna är nu av sina släktingar i Tyskland förklarad rubbad till förståndet och på deras begäran kommer hon över vintern att stanna i Schweiz och behandlas av en läkare".
Efter Augusts död 1873 bodde Teresia (nu kallad Änkehertiginnan av Dalarna), dels i Stockholm, dels utrikes (på grund av nervproblem), bland annat i Neuchâtel i Schweiz, fram till 1890 då återvunnen hälsa gjorde att hon kunde återvända till Sverige, där hon bosatte sig i enskildhet på Haga slott. Hon blev nu omtalad för sitt goda kök, och tyckte själv så mycket om mat att hon med tiden blev mycket överviktig. Hon tyckte om att resa med öppen vagn i Stockholm med två lakejer bakom. Hon kallades allmänt "Hagahertiginnan". Hon var musikaliskt begåvad och har efterlämnat ett antal kompositioner. Hon besökte ofta kungliga logen vid Musikaliska Akademien.
Dödsorsaken var inre blödningar (blödning i magsäcken). Hon jordfästes av biskop Billing den 17 november och ligger begravd i det Bernadotteska gravkoret i Riddarholmskyrkan¹.
Källor
¹ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.339 Det var en gång , Adam Lewenhaupt, 1939
- Lars Elgklou: Bernadotte. Historien - eller historier - om en familj., Askild & Kärnekull Förlag AB, Stockholm 1978. ISBN 91 7008 882 9.
