Tegeltillverkning
Från Rilpedia
Tegeltillverkning kan ske med hjälp av strängpressning (genom slätt eller räfflat munstycke) eller maskinslagning (leran pressas då ned i en lådform och ytan jämnas med en kolv). Sker tillverkningen genom handpressning i lådformen kallas produkten handslaget tegel.
Nästan alla magra leror duger till tegeltillverkning. Leran skall vara ren från jord och organiska ämnen så att dessa inte okontrollerat påverkar teglet vid bränningen. Om leran innehåller svavelkis kan detta innebära att teglet så småningom avsöndrar mursalt, stenen kan då vittra sönder.
Bränning av tegel sker i temperaturer omkring 1000 oC.
Innehåll |
Hantverksmässig tillverkning
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Industriell tillverkning
En modern tegelbränningsugn styrs och övervakas med datoriserade system och tillverkningen sker maskinellt.
Kring sekelskiftet 1900 fanns det omkring 500 tegelbruk i Sverige med en kapacitet runt 400 miljoner sten. Av antalet tegelbruk kvarstår nu bara ett 10-tal.
Den dominerande användningen av tegel är numera fasadtegel. Den svenska tegelindustrin konkurrerar här med lågprisimport från bland annat Polen.
Material
Huvudsakliga råmaterialet för teglet är tegelleran, en förvittringsprodukt av fältspat, mycket utbredd särskilt på de delar av jordytan, där den så kallade istiden härskat och genom sina vattenmassor slammat leran ned i dalarna (jämför lera). Leran är ett vattenhaltigt aluminiumsilikat, som vid upphettning avger sitt kemiskt bundna vatten och bildar ett hårt vattenfritt silikat.
Beroende på föroreningar av alkalier, järn, kalk och magnesium, är leran mer eller mindre eldfast, och erhåller efter bränningen olika färger. Den renaste leran, kaolinen, blir vit när den bränns, de eldfasta lerorna ljust gula, de mer järnhaltiga gulröda och röda, och de med viss proportion av kalk och järn vid bränning med tillräcklig lufttillförsel gulgröna eller, om de är kalkfria, blåsvarta.
De vanliga tegellerorna är mycket orena kaoliner, förorenade av fina glimmer- och kvartskorn samt osönderdelade fältspatkorn, ibland även inblandade med kalkstensbitar. Alltefter sammansättning tål leran olika hög temperatur vid bränningen. Ren lera (kaolin) smälter sålunda vid omkr. 1 850 °C. och kalkhaltig vanlig tegellera redan vid omkring 1050 °C. En lera garbrännes (färdigbrännes) vid en temperatur, då den bibehåller sin form, efter avsvalning, är fullt frostsäker och har erhållit övriga önskade egenskaper: styrka, färg, täthet.
Vanligt byggnadstegel skall vara poröst, eftersom väggarna ska verka isolerande mot värme och köld. Man kan till och med blanda in ämnen i leran för att öka porositeten, till exempel sågspån, kokssmul och så vidare, som efter utbränningen kvarlämnar hålrum i teglet, det vill säga gör teglet mycket poröst. Leran har egenskapen att med vatten bilda en formbar massa, som vid torkning hårdnar och krymper. En fet (sandfri) lera krymper mer än en mager lera. Då krympningen ofta vållar sprickor genom ojämn sammandragning, tillsättes till den råa leran ett ämne, som ej krymper, ett så kallat magringsmedel. Detta utgörs vanligen av grus eller krossat bränt tegel (eller bränd lera), så kallad chamotte.
Tillverkningsprocesser
Vid tillverkning av tegel särskiljs fyra olika huvudprocesser:
- lerans förarbetning
- teglets formning
- torkning
- bränning
Därefter kan ytan ibland behandlas.
Lerans förarbetning
Leran grävs upp, sedan matjorden avlägsnats, med grävmaskin av skopverkstypen, då de olika lagren lera samtidigt blandas. För att intimt blanda lera, grus och vatten i lämpligt förhållande används ofta en så kallad matarsump, en liggande roterande axel försedd med knivar, som skär sönder och samtidigt matar fram lera och grus i ett liggande tråg Då det vanligen finns större stenar i leran, avlägsnas dessa i särskilda stenavskiljande valsverk, och övriga stenar krossas i finvalsverk.
Nödvändig grusmängd för magring samt vid behov vatten (respektive torr lera) tillsätts före behandlingen i valsverken för att reglera lerans styvlek. (Enligt äldre metoder begagnades lerbråka eller lerkran, en maskin med vertikal roterande knivaxel för blandning med vatten.) För att få fuktigheten att fördela sig riktigt jämnt (för kvalitetsgods) sumpas leran, det vill säga den på ovan beskrivet sätt erhållna massan lägges i hög och får ligga visst antal dygn.
Teglets formning
Från valsverken faller leran ned i en snäckpress, en horisontal cylinder, vari en axel, försedd med snedställda knivar eller skruvformade blad, roterar. I änden, genom vilken leran utpressas, är anbragt ett munstycke, som ger lersträngen dess form. Strängen löper ut på ett så kallat avskärarbord, där en eller flera hårt spända ståltrådar avskär stycken i tegelformat. Formningen kan ske även medelst så kallad valspress, då två snedställda valsar utpressar leran genom munstycke.
Vid handslagning av tegel formas leran, antingen lera i mjuk konsistens som formas genom så kallad strykning i träformar, eller i fastare konsistens, då leran slås med hjälp av en flat klubba uti den beslagna formen. För att ersätta handstrykningen har även konstruerats olika slags strykmaskiner.
Teglets torkning
Det mjuka teglet skall torkas efter formningen. Handstruket tegel måste först torka flat; vanligen sker detta på en sandplan. Efter någon dag vändes det på kant och staplas därefter glest under bar himmel eller i lador. Maskinformat tegel är fastare och transporteras därför direkt till torkladan. Insättningen i torkfacken sker där vanligen för hand, men ofta insattes ett större antal tegel samtidigt i facken med hjälp av en automatisk avsättarvagn, vars uppbärande klor är höj- och sänkbara. I moderna tegelbruk sker allt detta maskinellt.
Vanligen eftersträvas en efterlikning av naturlig torkning. Det förekommer ofta konstgjord torkning, där uppvärmd luft, fläktar eller andra anordningar åstadkommer en hastig torkning. Även torkkanaler används, som det nyformade teglet i regel får passera på vagnar. Det ovan angivna tillverkningssättet grundar sig på den fuktiga lerans formbarhet. I motsats härtill står den i Sverige föga använda torrpressningen, varvid blott torr lera sammanpressas vid mycket starkt tryck (och vanligen någon uppvärmning).
Teglets bränning
För att teglet skall bli väderbeständigt, måste det brännas. Tegelbränning sker i ugnar som kan vara tillfälliga (fältugnar), periodiska eller kontinuerliga.
Tegelytans behandling
Teglets färg beror på lerans sammansättning och bränningstemperaturen. Ytan kan ytterligare varieras genom att leran beströs med sand eller krossat tegel av olika färg och storlek före bränningen. Teglets densitet kan sänkas genom att sågspån inblandas, vilket sedan försvinner vid bränningen och porer bildas.
Stundom önskar man på en muryta ha en speciell färg, som avviker från det vanliga murteglets. Detta kan ernås genom så kallad förblandning. Med "förbländer" förstås ett tunnare, vanligen ihåligt, av bränd ädlare lera till verkat tegel, som inmuras i fasadytan av mur; bakmuren görs av vanligt tegel (s.k. bakmurstegel). Annars begjuts själva råteglet med en tunn välling av annan lera, som bränner sig med den färg man önskar erhålla.
I denna lera inblandas stundom fältspat, glaspulver eller dylikt för att öka sintringen, och dessutom tillsätter man vissa metallföreningar för att erhålla de önskade färgerna. Så behandlat tegel kallas engoberat och överdraget engob. Densamma är matt på grund därav, att massan inte smält, utan på sin höjd sintrat, i motsats till glasyr, som vanligen är blank, enär densamma fullständigt smält. Furnering av tegel består i att låta en tunnare lersträng från en maskin löpa ut på den tjockare massiva tegelsträngen. Det tunna lerskiktet görs av ädlare lera. Dylikt tegel kallas furnirförbländer. Glasering av tegel sker för att ge teglet särskilt glatt yta och färg.
En villfarelse är, att man skulle glasera teglet för att göra det väderbeständigt. Är inte det oglaserade teglet väderbeständigt, erhåller det heller inte denna egenskap genom glaseringen. De vanliga tegelglasyrerna består av pulverformig mönja eller blyoxid, blandade med tegelmjöl, fin sand eller lera. Även här tillsätter man metalloxider för att erhålla olika färger. Då blyglasyrer inte tål direkt låga, framför allt inte reducerande låga, bränns dylika produkter i muffelugn, eller också skyddas det glaserade godset mot direkt eld genom inkapsling eller oglaseradt tegels staplande i form av skyddsskärmar. Blådämpning av tegel används särskilt i Tyskland och Holland för taktegel. Man erhåller därvid en silvergrå färg på teglet, som är fullt väderbeständig. Blådämpning tillgår på följande sätt: Då teglet ernått garbränningstemperatur, stänges spjället, och olja eller tjära nedhälls i ugnen. Denna fylles då av bolmande rök, och ur denna rök avsätter sig på och i teglet fina kolpartiklar. På grund av teglets höga temperatur torde detta kol bli koksartat och därigenom förläna godset den silvergrå färgen.
Teglets form
Taktegel
Det äldsta takteglet var fjällformade, rektangulära plattor med klackar för hängning över läkt, så kallat fjälltegel, spåntegel, bäversvansar. Senare uppstod det så kallade munk- och nunneteglet. Detta handslogs och veks över låret, vilket gav teglet dess fordom koniska form. Som en kombination av munk och nunna tillkom sedan det 1-kupiga takteglet, det vill säga den vanliga takpannan. Den består av en tunn tegelplatta, som böjts i vågform; den har en lång våg nedåtgående och en kort vinge, som täcker över nästa pannas uppskjutande kant. Det är det på äldre byggnader i Sverige mest brukliga.
2-kupiga tegel motsvarar de 1-kupiga med den skillnaden, att här finns två nedåtgående och två uppåtgående vågor. Även 3-kupiga taktegel kan förekomma. För att göra tegeltaken ännu tätare har man försett takteglet med falsar, som sluter sig i varandra. Sådant tegel kallas falstaktegel.
Tegelrör
Dräneringsrör av tegel användes förr men har numera ersatts av dräneringsrör av plast. Täckdikning med tegelrör blev vanligt i Skåne från 1840-talet.[1]
Tegelrörens dimensioner varierade mellan invändig diameter mellan 1,5 tum till 6 tum och en rörlängd på 30 cm.
Marktegel
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Skorstenstegel
Skorstenstegel eller radialtegel används för murning av cirkulära former.
Tegelbruk
Sverige var intill slutet av 1960-talet rikt försett med tegelbruk som ofta hade anor från 1700-talet – men i dag återstår endast ett fåtal beroende på lågprisimport, främst från Polen och Tjeckoslovakien. Endast ett fåtal finns kvar, det enda med större produktion av fasadtegel är Haga Tegelbruk:
- Haga Tegelbruk i Enköping /Wienerberger AB
- Horns Tegelbruk i Väring
- Bältarbo i Hedemora (historiskt bruk)
- Kanik Tegelbruk /Optiroc AB i Bjärred (nerlagt 2001/02)
- Bergsbrunna Tegelbruk HB i Uppsala
- Vittinge Tegel (taktegel) i Vittinge
Källor och fotnoter
- ↑ Olsson, Lars-Erik: Tegelbruk i Sverige, Riksantikvarieämbetet, 1987, ISBN 91-7192-702-6
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Tegel, 1904–1926 (Not).
Se även
Externa länkar, nedlagda bruk, historik m m
Bjersunds Tegelbruk
Bredestads tegelbruk
Bältarbo (Historiskt bruk)
Gräsmyr tegelbruk
Hallarums Tegelbruk
Korsberga Tegelbruk KTLB
- Marieholms Tegelbruk, (Skåne)
Mjölby Tegelbruk
Pålsjö tegelbruk
Rakereds Tegelbruk
Tegelbolaget i Östersund AB
Tegelhistorik 1
Tegelhistorik 2
