Tasmanska aboriginer
Från Rilpedia
Tasmanska aboriginer (aboriginska: Utrawita eller Trouwunna) kallas urbefolkningen på ön Tasmanien, som idag är en del av Australien.
Under en tidsperiod på ungefär 30 år (1803-1833) förminskades antalet tasmanska aboriginer från runt 5 000 till runt 300, som en följd av de brittiska kolonisatörernas brutala behandling. 1900-talets historiker, vetenskapsmän och antropologer hävdade att de utrotades i och med Truganinis död i 1876.
Nuvarande tasmanska aboriginer tillhör ättlingarna från flera grupper. Palawa är ättlingar till bosättare och Mannalargennas döttrar. Några Palawa har dessutom arv i Bassundöarna. Lia Pootah är ättlingar till okända kvinnor som fick barn med europeiska strafffångar, advokater, soldater, fria bosättare och bönder. Pungenna delar tasmanskt aboriginskt, Koori och TS arv.
Innehåll |
Historia
Innan europeisk bosättning
Man tror att de första människorna anlände till Tasmanien för ungefär 40 000 år sedan, genom en landbrygga mellan ön och Australiens fastland som fanns under en istid, som ägde rum just då. När havsnivån höjdes isolerades människorna under uppskattningsvis 10 000 år, innan de första europeiska sjömännen anlände i början av 1800-talet.
Aboriginerna var indelade i nio huvudsakliga stammar.
En stam bestod av mellan 40 till 50 individer som levde i ett gemensamt område, talade samma språk, hade samma kultur, gifte sig med varandra och krigade mot andra stammar.
Tasmanska aboriginstammar
- Big River - Teen Toomle Mennenyer
- South East - Tahuni Lingah
- South West Coast - Toogee
- North
- North Midlands
- Ben Lomond - Plangermaireener
- North East
- North West
- Oyster Bay - Paredarerme
Efter europeisk bosättning
Tasmanierna, vars antal tros ha uppgått till mellan 4 000 och 6 000 år 1803, hade 1833 reducerats till omkring 300. Den största delen av dödsfallen berodde på alkoholism och sjukdomar som de saknade resistenskraft mot. Enligt de grundligaste studierna som utförts dödades 118 av dessa medvetet av de europeiska bosättarna, mellan åren 1803 och 1847.[1][2]
George Augustus Robinson, en kristen missionär, blev vän med Truganini, lärde sig en del av det lokala språket och lyckades 1833 övertala de resterande människorna att flytta till en ny bosättning på Flinders Island, där han lovade att de skulle få leva i en modern och bekväm miljö samt att de skulle få återvända till det tasmanska fastlandet snarast möjligt.
Väl på den nya ön övergavs de och fick klara sig själva. Av de 300 som anlände med Robinson hade 250 dött efter 14 år, på grund av de dåliga omständigheterna.
1847 flyttades de 47 sista överlevarna till den slutgiltiga bosättningen vid Oyster Cove där de, eftersom de inte längre upplevdes utgöra ett hot, ofta kläddes och visades upp i officiella sammanhang. 1859 uppskattade man antalet levande tasmaner till ett dussin; den sista dog 1876.
Se även
Referenser
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
