Strålbehandling
Från Rilpedia
Strålbehandling, radioterapi, användning av joniserande strålning för behandling av cancer och vissa andra sjukdomar. Strålbehandling kan användas i botande syfte men också användas för t.ex. smärtlindring vid tumörsjukdomar som inte är i botbart skede. Att joniserande strålning kan användas vid behandling av cancersjukdomar upptäcktes bara några få år efter röntgenstrålarnas upptäckt 1896. Genom att koncentrera strålningen mot tumörområdet kan man i många fall slå ut all tumörvävnad utan att orsaka oacceptabla skador på normalvävnaden.
Strålningen orsakar i vävnad en jonisering av vattenmolekyler. Dessa s.k. hydroxyljoner är kemiskt reaktiva och skadar cellkärnornas arvsmassa (DNA) och reparationssystem. Celler är känsligast för joniserande strålning i och strax före delningsfasen. Såväl cancerceller som normala celler kan ha varierande känslighet för joniserande strålning. De biverkningar patienten upplever är bl.a. beroende av stråldos, vilken och hur stor del av kroppen som bestrålas samt typ av joniserande strålning. Vävnader med snabb cellomsättning som t.ex. slemhinnor och hud får ofta akuta strålreaktioner i form av inflammationssymptom under behandlingsperioden. Dessa symptom klingar av inom några veckor efter det att behandlingen avslutats. Andra vävnader med låg eller ingen cellomsättning som t.ex. nervvävnad kan drabbas av sena biverkningar som kan debutera månader till år efter behandlingens avslutande. Målsättningen för strålbehandlingen är att om möjligt helt undvika sena biverkningar samtidigt som man har en tillräckligt god effekt på tumörsjukdomen. Joniserande strålning kan också ge upphov till mutationer i arvsmassan inom bestrålat område, vilka i sin tur kan ge upphov till nya tumörer. Risken för den enskilde patienten att drabbas av en sådan sekundär cancer är dock mycket låg.
Modern cancervård innebär ofta att man kombinerar olika behandlingsmetoder. Strålbehandling kan ges före eller efter kirurgi och kan kombineras med medicinsk behandling i form av cytostatika ("cellgifter").
Extern strålbehandling, som är den vanligaste metoden, innebär att strålkällan befinner sig utanför patientens kropp. Extern strålbehandling av mer modernt snitt blev möjlig genom den s.k. koboltkanonen. Strålkällan i denna är radioaktivt kobolt som utsänder gammastrålning, vilket är fotonstrålning med hög energi, som uppstår vid vissa radioaktiva sönderfall. Den apparattyp som i dag dock är mest använd är linjäracceleratorn, som kan ge foton- och elektronstrålning. Partikelstrålning i form av protoner och lätta joner har speciella fysikaliska egenskaper, som kan göra dem intressanta för medicinsk användning, men används endast i begränsad omfattning pga de stora investeringar som en behandlingsanläggning kräver. En cyklotron eller synkrotron fordras för att erhålla dessa partikelslag. Arbete pågår för att bygga upp en modern anläggning för partikelterapi i Uppsala.
Brachyterapi innebär att radioaktiva preparat placeras inuti eller i direkt kontakt med det organ som skall behandlas. Metoden hade under en period dåligt rykte pga. att behandlingspersonalen kunde utsättas för relativt höga stråldoser. Med modern efterladdningsteknik kan detta problem dock bemästras och metodens användning ökar snabbt. Brachyterapi används i dag huvudsakligen vid gynekologisk cancer och prostatacancer. Sannolikt kommer också flera andra cancerformer att i vissa fall behandlas på detta sätt inom en relativt nära framtid. Fördelarna är att man kan uppnå mycket höga tumördoser utan att omgivande organ påverkas annat än i relativt ringa grad.
I vissa sammanhang kan radioaktiva substanser (radiofarmaka) injiceras i blodbanan eller drickas. Radiojod, I-131, är en vanlig behandling av överaktiv sköldkörtel (giftstruma) och som efterbehandling av thyroideacancer. Strontium, Sr-89, och samarium, Sm-153, används för behandling av smärtande metastaser i skelettet. Radiofosfor, P-32, används för behandling av vissa blodsjukdomar.
Planering och genomförande
När en patient skall bli föremål för strålbehandling i botande syfte börjar man i dag vanligen med att göra en datortomografi-undersökning av patienten. Bilderna skickas sedan till ett dosplaneringssystem där läkaren kan identifiera området som skall bestrålas samt riskorgan som skall undvikas eller bara få begränsad stråldos. Dosplaneringspersonal utarbetar därefter förslag på hur behandlingen praktiskt skall genomföras, s.k. dosplaner. Dessa bedöms av läkare och fysiker, och efter godkännande skickas de vidare som instruktioner till utrustningen som skall utföra strålbehandlingen, t.ex. linjäracceleratorn. Informationen som hanteras i de olika stegen beskrivs av standarden DICOM.
Externa länkar
Partikelacceleratorer i Sverige: Svenskkirurgi
