Från Rilpedia

?Stillahavssvartand Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Andfåglar Anseriformes
Familj:	Egentliga andfåglar Anatidae
Underfamilj:	Änder Anatinae
Släkte:	Anas
Art:	Stillahavssvartand A. superciliosa
Vetenskapligt namn
§Anas superciliosa Auktor: J. F. Gmelin, 1789
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Stillahavssvartand (Anas superciliosa) är en fågelart som tillhör gruppen simänder inom underfamiljen änder.

Innehåll 1 Utbredning och taxonomi 2 Utseende 3 Biotop, beteende, häckning och föda 4 Status och hot 4.1 Konkurens och hybridisering med gräsand 5 Galleri 6 Referenser 6.1 Noter 6.2 Källor 6.3 Övriga källor 7 Externa länkar

Utbredning och taxonomi

Denna art återfinns i stora delar av Indonesien, Nya Guinea, Australien, Nya Zeeland och på många öar i sydvästra Stilla havet, till ögruppen Karolinerna i norr och Franska Polynesien i öst.

Ibland behandlas stillahavssvartanden som en underart till fläcknäbband (Anas poecilorhyncha).

Det finns tre underarter av stillahavssvartand:^[1]

• A. s. rogersi Mathews, 1912, inkl. percna Riley, 1919 - häckar i Indonesien, södra Nya Guinea och Australien
• A. s. pelewensis Hartlaub & Finsch, 1872 - häckar på norra Nya Guinea och på öar i sydöstra Stillahavet
• A. s. superciliosa - nominatformen häckar på Nya Zeeland och omkringliggande öar.

På öarna Marianerna i Stilla havet, fanns det tidigare en endemisk and, som idag är utdöd, och som beskrevs 1894 av Tommaso Salvadori som Anas oustaleti. Idag anses denna and ha utgjorts av en hybridpopulation mellan gräsand och stillahavssvartand.^[2]. Denna and observerades i fält på Marianerna sista gången 1979, och den sista individen dog i fångenskap 1981.

Utseende

Stillahavssvartanden har en mörkt brunvattrad kropp där fjädrarna är tydligt ljusbrämade. Huvudet är ljust med en mörk, nästan svart hjässa. Den har ett tydligt kontrasterande långt mörkt tygelstreck och ett liknande mustaschtreck. I flykten visar den en grön vingspegel och en ljus undersida av vingen. Den har grå näbb och grå fötter. Alla fjäderdräkter är liknande vilket gör det svårt att i fält köns- och åldersbestämma arten. Stillahavsandens storlek uppgår till mellan 54 och 61 centimeter; hanar tenderar att vara något större än honor, och några öformer är minder och mörkare än huvudpopulationerna.

Biotop, beteende, häckning och föda

Denna sociala and lever i en mängd olika typer av våtmarkshabitat. På Nya Zeeland påbörjas häckningen i juni och längre söderut som i Austrlien i juli där den pågår fram till och med december. Den placerar oftast sitt bo en bit bort från vatten, ofta dolt i vegetation eller i ett hål i ett träd, i en likande biotop som gräsanden. Den lägger vanligtvis 10-12 ägg^[3] Redan efter ett år kan den häcka men ungefär 65% av juvenilerna dör innan de hinner häcka. Den födosöker genom att tippa kroppen framåt, så att bara stjärten sticker ovanför vattenytan, på samma sätt som andra änder inom släktet Anas, och den lever av vattenväxter men även små ryggradslösa djur. På Nya Zeeland är livslängden i genomsnitt 21 månader men den äldsta kända individen var minst 20 år gammal.^[3]

Status och hot

Arten har en stort utbredning som uppskattas till 1.000.000-10.000.000 km2 och man uppskattar att världspopulationen uppgår till mellan 190.000-1.200.000 individer^[3] De båda underarterna superciliosa och rogersi har dock minskat kraftigt i antal sedan 1970-talet.^[2] Exempelvis uppskattades superciliosa-populationen på Nya Zeeland till 1,5 miljoner individer 1970 men hade 1993 minskat till mellan 80.000 och 150.000 individer^[4] Populationsantalet för underarten pelewensis anses dock vara stabil med ett antal på 10.000-25.000 individer.^[4] Trots dessa minskade populationer uppnår arten inte de kriterier fastslagna av IUCN för att anses hotad utan den kategoriseras som livskraftig (LC).

Konkurens och hybridisering med gräsand

En av de största orsakerna till populationsminskningen av arten är konkurens från den introducerade gräsanden.^[3] Eftersom gräsanden är större till storleken så dominerar den stillahavssvartanden rent fysiskt. Utöver detta så har gräsanden även en högre reproduktionstakt och fler individer som överlever fram till första häckningstillfälle.^[5] En ytterligare orsak till den specifika populationsminskningen på Nya Zeeland var också att det vid mitten av 1900-talet, samtidigt som gräsanden introducerades och koloniserade Nya Zeeland, var ett mycket hårt jakttryck på stillahavssvartand vilket ytterligare försvagade populationen av stillahavssvartand.^[5]

Till vilken utsträckning hybridisering faktiskt utgör ett hot mot arten är inte helt fastslaget. Men mycket tyder på att det är vanligt.^[5] Rhymer et al. (1994) menar att hybridiseringen är så pass utbredd att den specifika artidentiteten för stillahavssvartand på Nya Zeeland är hotad och att utvecklingen går mot en hybridpopulation likande den som en gång levde på Marianerna.^[6] För övrigt är gräsandens fenotyp dominant vilket resulterar i att merparten av hybriderna har övervägande kännetecken av gräsand. På grund av denna fenotypdominans så går det inte utifrån fjäderdräkt att uttolka till vilken grad en hybrid är gräsand eller Stillahavssvartand.^[6]

Galleri

Referenser

Noter

1. ↑ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
2. ↑ ^{2,0 2,1} Marchant & Higgins (1991) Hanndbook of Australian, New Zealand & Antarctic Birds, vol.1 (Ratites to Ducks)
3. ↑ ^{3,0 3,1 3,2 3,3} BirdLife International 2008. Anas superciliosa. In: IUCN 2008. 2008 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 8 februari 2009.
4. ↑ ^{4,0 4,1} Rose, P.M; Scott, D.A., (1997) Waterfowl population estimates, Wetlands International, Wageningen, ISBN 1-900442-15-9
5. ↑ ^{5,0 5,1 5,2} Williams, Murray & Basse, Britta (2006): Indigenous gray ducks, Anas superciliosa, and introduced mallards, A. platyrhynchos, in New Zealand: processes and outcome of a deliberate encounter. Acta Zoologica Sinica 52(Supplement): 579–582.
6. ↑ ^{6,0 6,1} Rhymer, Judith M. & Simberloff, Daniel (1996) Extinction by hybridization and introgression. Annu. Rev. Ecol. Syst. 27: 83-109.

Källor

Användare:Calandrella/Enwp Följande referenser angavs i engelskspråkiag Wikipedia

• BirdLife International (2008) Anas superciliosa. I: IUCN 2008. 2008 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 8 februari 2009.
• Gillespie, Grant D. (1985): Hybridization, introgression, and morphometric differentiation between Mallard (Anas platyrhynchos) and Grey Duck (Anas superciliosa) in Otago, New Zealand. Auk 102(3): 459-469. PDF-fulltext
• Heather, Barrie D. & Robertson, Hugh A. (1996): The Field Guide to the Birds of New Zealand. Viking/Penguin, Auckland. ISBN 0-670-86911-2
• Madge, Steve & Burn, Hilary (1987): Wildfowl : an identification guide to the ducks, geese and swans of the world. Christopher Helm, London. ISBN 0-7470-2201-1
• Rhymer, Judith M. & Simberloff, Daniel (1996): Extinction by hybridization and introgression. Annu. Rev. Ecol. Syst. 27: 83-109. doi:10.1146/annurev.ecolsys.27.1.83 (HTML sammanfattning)
• Rhymer', Judith M.; Williams, Murray J. & Braun, Michael J. (1994). Mitochondrial analysis of gene flow between New Zealand Mallards (Anas platyrhynchos) and Grey Ducks (A. superciliosa). Auk 111(4): 970–978. PDF-fulltext
• Williams, Murray & Basse, Britta (2006): Indigenous gray ducks, Anas superciliosa, and introduced mallards, A. platyrhynchos, in New Zealand: processes and outcome of a deliberate encounter. Acta Zoologica Sinica 52(Supplement): 579–582. PDF-fulltext

Övriga källor

• Larsson, Lars (2001) Birds of the World, Cd-rom

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Stillahavssvartand
  Bilder & media