Peder Winstrup
Från Rilpedia
|
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
| Kyrka | Danska folkkyrkan, Svenska kyrkan | ||||
|---|---|---|---|---|---|
|
|
|||||
| Stift | Lunds stift | ||||
| Period | 1638–1679 | ||||
| Företrädare | Mads Jensen Medelfar (superintendent) | ||||
| Efterträdare | Canutus Hahn | ||||
|
|
|||||
| Akademisk titel | Teol. dr. | ||||
| Född | 30 april 1605 i Köpenhamn | ||||
| Död | 28 december 1679 i Lund | ||||
Peder Winstrup, född 30 april 1605 i Köpenhamn, död 28 december 1679 i Lund, var biskop i Lunds stift 1638–1679. Peder Winstrup var son till Peder Jensen Winstrup, biskop i Roskilde.
Efter att ha studerat vid tyska universitet under flera år utnämndes Winstrup 28 år gammal av Kristian IV till professor i filosofi vid Köpenhamns universitet. Kort därefter blev Winstrup hovpredikant och teol. doktor samt 1637, knappt 33 år gammal, biskop i Lunds stift. Han blev den förste biskopen i Lunds stift efter de superintendenter som funnits i stiftet efter att reformationen gjort att ärkebiskopsämbetet avskaffats och Lund upphört att vara centrum för den danska kyrkan.
Efter Skånes införlivning med Sverige (1658) adlades Winstrup och introducerades 1660 till Lundagård och Värpinge (nu Trolleberg). Winstrup var en myndig och maktlysten prelat, av naturen häftig och känslig för hot mot hans biskopliga värdighet. I rollen som de andliga intressenas främste företrädare i de sydligaste landskapen just under den svåra brytningstid då banden till Danmark skulle klippas, kom Winstrup att spela en viktig politisk roll. Sedan Halland skilts från hans biskopsdöme genom Brömsebrofreden 1645 och förenats med Sverige, lade Roskildefreden 1658 hela det övriga stiftet under svensk spira. Detta betraktade Winstrup som en naturlig restitution av tidigare förhållanden, så han försökte inte motverka denna övergång.
Winstrup fick i uppdrag av Karl X Gustav att utarbeta en plan för upprättande av Lunds universitet. Men Karl X:s andra krig med Danmark hindrade planens genomförande. Winstrups inflytande på prästerskapet i hans stift hade stor betydelse för att lugnet kunde bevaras under kriget, trots de motsättningar som detta måste ha väckt.
Senare, under Karl XI:s förmyndarregering, blev han dock misstänkt för att vara dålig svensk. Just vid den tid, då det nya universitetet skulle upprättas, diskuterade man i regeringen att avsätta honom. Därför blev han också i strid med universitetsprivilegiernas regler förbigången vid utnämningen av universitetets förste prokansler. Denna hedersplats gavs i stället åt en tysk, doktor Bernhard Oelreich, vilken som kyrkoherde inom stiftet subordinerade under biskopen. Den nye prokansleren, som visste att han var gynnad på högsta ort, var hänsynslös mot Winstrup, som han till och med anklagade för högförräderi. På detta sätt uppstod en strid som fördes med stor personlig bitterhet.
Detta orsakade mycken split som hämmade universitetets utveckling under det första skedet. Stiftets prästerskap stod enhälligt på Winstrups sida. Han friades från anklagelsen för högförräderi och striden med Oelreich upphörde när denne blev superintendent i Bremen i Tyskland. Winstrup fick då prokanslersvärdigheten, som han under någorlunda lugna förhållanden, dock utan att kunna något djupare ingripa i universitetets liv eller försona partierna inom det akademiska konsistoriet, innehade till 1676, då skånska kriget avbröt universitetets verksamhet. När verksamheten återupptogs 1682 var Winstrup död sedan länge.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
