Wilhelm Peterson-Berger
Från Rilpedia
Olof Wilhelm Peterson-Berger, född 27 februari 1867 i Ullånger i Ångermanland, död 3 december 1942 i Östersund, var en svensk tonsättare och musikskriftställare. Han var en av de främsta nationalromantiska svenska tonsättarna.
Peterson-Berger är i Sverige välkänd för Frösöblomster 1-3, som innehåller pianostycken som Sommarsång och Vid Frösö kyrka.
Innehåll |
Biografi
Peterson-Berger var äldsta barnet till lantmätaren Olof Peterson och Sofia Wilhelmina Berger, båda från Dalsland. När han föddes bodde familjen i Ullånger, men den största delen av hans uppväxt tillbringades i Burträsk och Umeå. Efter studentexamen 1885 studerade han vid musikkonservatoriet i Stockholm i fyra år, där han tog organistexamen samt studerade komposition. Därefter fortsatte han sina studier under ett år i Dresden. Sommaren 1889, innan han reste till Tyskland, besökte han Jämtland för första gången, vilket gav honom en stor upplevelse och blev början på hans starka band till detta landskap. I början av 1910-talet manifesterade han detta genom att bygga ett sommarhus på Frösön i Jämtland, vilket fick namnet Sommarhagen.
Efter året i Dresden flyttade Peterson-Berger tillbaka till Umeå och arbetade där som musik- och språklärare under ett par år. Under samma period var han även dirigent för Umeå musiksällskap. Därpå tackade han ja till ett erbjudande att arbeta som musiklärare i Tyskland, men stannade bara något år och återvände ännu en gång till Norrland. År 1895 flyttade han till Stockholm, där han från och med 1896 blev musikkritiker vid Dagens Nyheter. Som sådan blev han omstridd och känd som mycket vass. Han gick till angrepp mot tonsättare som Wilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén och Natanael Berg. Den vassa pennan fick till följd att han skaffade sig många fiender inom musiklivet, vilka vände sig emot honom som tonsättare. Förutom ett avbrott åren 1908-11, då han i stället var verksam som operaregissör på Kungliga Teatern (Stockholmsoperan), fortsatte Peterson-Berger som musikrecensent fram till 1930. I och med detta lämnade han också Stockholm och bosatte sig permanent på Frösön.
Mindre känd är Peterson-Bergers tidiga antisemitism{Det fruktade märket : Wilhelm Peterson-Berger, antisemitismen och antinazism, Karlsson, Henrik}. Peterson-Berger var "musikdrott" i det pronazistiska Gymniska Förbundet (GF) 1928-32. GF var en skapelse av Carl-Ernfrid Carlberg (1889-1962), officer och guldmedaljör i gymnastik vid olympiska sommarspelen 1912. Via Samfundet Manhem grundade Carlberg det nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland. Carlberg dömdes så sent som 1958 till 15 000 kr i böter för att han spred antisemitiska skrifter i flera Stockholmsläroverk{www.tobiashubinette.se/organisationer.pdf}. I en tidningsartikel 1933 tog Peterson-Berger avstånd från nazismen. Något medlemskap för Peterson-Berger i Samfundet Manhem eller Riksföreningen Sverige-Tyskland är inte dokumenterat.
Peterson-Berger som tonsättare
Peterson-Berger var influerad av framför allt Grieg och Wagner. Han är kanske mest känd för en rad pianostycken i nationalromantisk anda. De mest folkkära styckena ingår i samlingarna Frösöblomster 1-3, till exempel Vid Frösö kyrka och Sommarsång. Han tonsatte också många dikter av nordiska författare, bland annat Erik Axel Karlfeldt (till exempel Aspåkerspolska).
Som orkesterkompositör är Peterson-Berger mindre känd. Det bör framhållas att orkesterverken ger en betydligt bredare och djupare bild av hans personlighet som tonsättare än de mindre verken. Han var i de större verken medvetet okonventionell och starkt personlig, men möjligen var hans kompositionsstudier inte tillräckligt högkvalificerade för att han skulle bli en hantverksmässigt säker tonsättare i de större musikaliska formerna. Den kritik mot Peterson-Bergers större orkesterverk som har framförts av svenska musikvetare har handlat om brist på övergripande helhetskänsla samt en benägenhet att ibland begå stilbrott. Orkestreringen av verken kan sägas vara okonventionell på både gott och ont. Det är möjligt att de fiender Peterson-Berger skaffade sig genom sitt kritikerskap har påverkat den gängse bilden av hans verk genom att uppförstora hans brister. Dessa påstådda brister lyser dessutom med sin frånvaro i utländsk press.
Peterson-Bergers symfonier är fem till antalet. Samtliga har namn och är programmusikaliska, eller snarare idemusik som P-B själv kallade det. Den tredje, Same Ätnam, som målar en bild i toner av Lappland, brukar framhållas som mest lyckad och intresseväckande. I de tre första symfonierna har varje sats en beskrivande rubrik. Peterson-Berger komponerade också en violinkonsert, som brukar anses som det mest lyckade orkesterverket i hans produktion. Denna saknar all form av litterärt program.
Peterson-Berger var också operatonsättare och som sådan mest känd för Arnljot, som kan ses som en av Sveriges nationaloperor. Den store kyrkosångaren Einar Ekberg var mycket förtjust i denna opera. Han sjöng ofta upp sig inför konserter med stycken - arior ur denna opera. Dock framförde han dom aldrig offentligt.
Även om Peterson-Berger var nationalromantiker var han inte enbart intresserad av nordisk kultur, utan också av medelhavsländernas. Detta hörs bland annat i symfonin Sunnanfärd, som skildrar en tänkt eller drömd resa från Norden till Grekland och åter, samt i pianosviterna Anakreontika och Italiana.
Verk i urval
Orkesterverk
- Symfoni nr 1 i Bb-dur, Baneret, 1889-1903, omarbetad 1932-33. Satstitlar: "När vi först drogo ut", "Mellan fedjerna", "Vid hjältebåren", "Mot nya vårar".
- Symfoni nr 2 i Ess-dur, Sunnanfärd, 1910. Satstitlar: "Stiltje - Seglats", "Rosenstaden: Dionysoståget - I Eros tempel - Symposion", "Hemlängtan - För sunnanvind".
- Symfoni nr 3 i f-moll, Same Ätnam (Lappland), 1913-15. Satstitlar: "Forntidsbilder", "Vinterkväll", "Sommarnatt", "Framtidsdrömmar".
- Symfoni nr 4 i A-dur, Holmia, 1929
- Symfoni nr 5 i h-moll, Solitudo, 1932-33
- Violinkonsert i fiss-moll, 1915-1928
- Romans i d-moll för violin och orkester, 1915
Operor
- Ran, 1895-1900
- Arnljot, 1907-09
- Domedagsprofeterna, 1912-1917
- Adils och Elisiv, 1921-24
Pianomusik
- Frösöblomster, 1896, 8 stycken, bl a Sommarsång, Lawn tennis, Till rosorna, Gratulation och Vid Frösö kyrka
- Frösöblomster II, 1900, 6 stycken
- Frösöblomster III: I sommarhagen, 1914, bl a Intåg i Sommarhagen
- Sex låtar för klaver, 1897
- Färdminnen, 1908
- Earina, 1917, 7 stycken
- Italiana, 1922
- Anakreontika, två häften, 1924 och 1936
