Gustaf Edvard Klemming
Från Rilpedia
Gustaf Edvard Klemming, född 5 september 1823 i Stockholm, död 31 augusti 1893 i Kesäter, Vingåker, var överbibliotekarie vid Kungliga biblioteket (KB) och utgivare av bland annat Erikskrönikans första tryckta version.
Innehåll |
Familjeförhållanden
Klemmings föräldrar var bleckslagaråldermannen Carl Gustaf Klemming (1786-1851) och Ulrika Maria Holmström.
G.E. Klemming gifte sig 16 augusti 1863 med Clara Louise Schönberg (1833-1913), dotter till sjötullvaktmästaren Fredrik Reinhold Schönberg och Christina Catharina Öberg. Makarna Klemming hade fyra döttrar, samtliga födda innan de gifte sig, den första 1855.
Studier och yrkeskarriär
Klemming inskrevs 1841 som student vid Uppsala universitet (UU). Han anställdes vid KB i januari 1844, inledningsvis utan lön. Efter kansliexamen vid UU 1846 fick han 1847 tjänst som extraordinarie amanuens vid KB. Klemming blev 1858 ordinarie amanuens vid KB och redan samma år vice bibliotekarie. Samtidigt innehade han 1858-72 en tjänst om amanuens vid Myntkabinettet. I november 1860 blev Klemming tf chef för KB och 27 oktober 1865 blev han chef med titeln kungliga bibliotekarien. Chefstiteln ändrades 1 januari 1878 till överbibliotekarie. Klemming avgick med pension 10 oktober 1890.
Klemming grundlade till stor del sin karriär genom att 1856 donera sin privata boksamling, omfattande över 10 000 band svenska trycksaker och utländsk litteratur om Sverige, till KB. Fram till dess hade samlingen förvarats i föräldrahemmet på Drottninggatan 40, delvis i vedboden.
Som chef för KB blev Klemming huvudansvarig för två viktiga uppgifter, utbrytandet av den svenska litteraturen till en särskild avdelning och planerandet av den nya biblioteksbyggnad i Humlegården som öppnades 2 januari 1878 och ersatte KB:s gamla, alltför små, lokaler i kungliga slottet.
Utgivningsarbetet
Redan som student träffade Klemming på KB den brittiske fornskriftsforskaren George Stephens och de inledde en livslång vänskapsrelation med vittgående konsekvenser för utgivningen av gamla svenska handskrifter. Det var nämligen Stephens som tog initiativet till bildandet av Svenska fornskriftssällskapet (SFSS). I sällskapets skriftserie kom Klemming att ge ut sammanlagt 28 band. Hans första utgivna arbete var en av Eufemiavisorna, Flores och Blanzeflor. Som det viktigaste av hans utgivna arbeten betraktas dock den svenska rimkrönikesviten från medeltiden.
Klemming var autodidakt som handskriftstolkare och hans brist på filologisk skolning märktes framför allt i kommentarer och variantapparat. Hans styrka var en oerhörd noggrannhet och öga för detaljer. Klemmings arbeten har därför delvis behållit sin vetenskapliga användbarhet in i nutiden. Det enda av honom utgivna arbete som med nutida kriterier anses vetenskapligt helt undermåligt är Heliga Birgittas uppenbarelser.
Åren 1865-68 utgav Klemming Svenska medeltidens rimkönikor i tre band. Första bandet omfattade Erikskrönikan, band 2 Karlskrönikan med den inarbetade Engelbrektskrönikan och slutligen i band 3 Sturekrönikan. Därmed blev dessa berättande källor för första gången tillgängliga för en större allmänhet.
Klemming utgav också ett stort antal andra för forskningen viktiga handskrifter, bl a Svenska medeltidens bibelarbeten (1848-55), Skråordningar (1856), Swedenborgs drömmar 1744 jemte hans andra anteckningar (1859), Peder Swarts krönika (1870), Bellmans poetiska arbeten (1872), Svenska medeltids dikter och rim (1881-83) och Läke- och örte-böcker från Sveriges medeltid (1883-86).
Samtidens och eftervärldens bedömningar
Bevarade samtida uttalanden vittnar, liksom antalet utgivna skrifter och hopsamlade volymer, om Klemmings enorma arbetskapacitet. Hans excentriska läggning och uttalade intresse för mysticism och spiritism ledde, i kombination med hans uppseendeväckande utseende, vissa till uppfattningen att hans "personliga egenheter o svagheter äro därjämte så betydliga, delvis monstruösa, att det är alldeles omöjligt att han kan vara en lämplig chef" (Herman Wikblad i brev till Snoilsky). Det är kanske inte så konstigt att August Strindberg i en intervju 1909 betecknade Klemming som en av de personer som "gjort det allra största intrycket på honom".
Uppenbarligen var Klemmings personliga egenskaper sammantaget av den art som krävdes för att skapa ett svenskt riksbibliotek. Förutom handskrifterna utgav han bibliografier och förteckningar över privata boksamlingar mm. Men han blev också känd för att inte sky några medel för att tillskansa sig verk han ville ha till biblioteket. En anekdot berättar att efter varje besök hos konsthandlaren Henryk Bukowski brukade han omfamna Klemming till avsked för att känna efter att KB-chefen inte hade stulit någon bok av honom under besöket.
Klemming blev den första privatpersonen i Sverige som fick en festskrift utgiven till sin ära: Ur några antecknares samlingar, gärd af tacksamhet och vänskap till mästaren i svensk bokkunskap G. E. Klemming (Uppsala 1891). Boken bekostades av Bukowski och framställdes av Aksel Andersson (red), Carl Snoilsky, Henrik Schück, Carl Silfverstolpe och Claes Annerstedt.
Som kuriosa kan nämnas att festföreningen på Bibliotekshögskolan i Borås sedan många år heter Klubb Klemming som en hyllning till Klemming.
| Företrädare: Johan Erik Rydqvist |
Riksbibliotekarie 1865 - 1890 |
Efterträdare: Carl Snoilsky |
Källa
- Svenskt biografiskt lexikon bd 21.
Se även
- Klemming, släkt.
