Spjut
Från Rilpedia
Ett spjut är ett uråldrigt vapen bestående av en stång (skaft) ofta med en spets av metall eller något annat hårt ämne och avsett för kast eller stöt vid jakt eller i strid. De äldsta spjute man känner till är hittade i Tyskland och är ca 400 000 år gamla. Dessa spjut var tillverkade helt i trä av förmänniskan Homo heidelbergensis och användes troligen till att jaga hästar med.[1]
Hos nordborna var under forntiden spetsen gjord av sten, brons eller järn. Skaftet, som för stötspjutet var 3-4 meter långt, tillverkades av trä, oftast av ask.
Hasta
Olika former av pilum
De stötspjut som antikens makedonier använde kallades sarissa. Inom den romerska hären förekom spjut under olika namn: hasta (eg. "stång") var ett omkr. 3 meter långt stötspjut medan pilum och jaculum bägge var kastspjut.
Innehåll |
Romerska spjut
Pilum (eg. "mortelstöt") var det romerska infanteriets huvudvapen, vilket de båda första träffarna var beväpnade med. Ursprungligen hade det en järnspets som infälld i det fyrkantiga träskaftet eller anbragt runt om detta. Slungat med kraft kunde det tränga igenom fiendens sköld och åtminstone göra den obrukbar. Enligt den romerske fältherren Marius' härordning fästes spetsen vid skaftet med hjälp av en järnnagel och en tränagel. Vid anslaget bröts tränageln, och spjutet hängde kvar i fiendens sköld, som därigenom blev obrukbar. Om det någon gång lyckades för fienden att dra ut pilum kunde det åtminstone inte slungas tillbaka. Caesar åstadkom samma effekt ännu säkrare genom att låta göra spetsen av mjukt järn, vars yttersta del härdades. Längden var olika, i genomsnitt omkr. 1,96 m.
Jaculum har en mera obestämd betydelse (kastspjut, slungprojektil m.m.) och betecknar ofta kastspjutet hos icke-italiska trupper.
Spjut som militärt vapen i Europa
Under 1100-talet använde både kavalleri och infanteri i de stridande härarna i Europa spjut i sin beväpning. Ryttarnas och fotfolkets spjut hade hittills varit av samma typ men under detta sekel började ryttarespjutet göras längre och tyngre än infanteristernas och kallades lans. Fotfolkets spjut var då omkring två meter långa och tjockskaftade med en diameter av omkring fem centimeter Sådana spjut var i bruk till in på 1600-talet men även andra spjuttyper fanns under medeltiden. En del varianter vid infanteriet hade strax under spetsen ett vingliknande utskott eller en kort tvärstång vilken skulle hindra att vapnet trängde in för djupt. En annan variant var sylspjutet med en järnspets av omkring sjuttiofem till nitto centimeter och en parerskiva under spetsen och var avsedd att stötas in genom rustningens fogar hos motståndaren
Vid infanteriet började på 1400-talet alla äldre typer av spjut och andra stångvapen att trängas undan av "långspjutet" som ursprungligen tycks härstamma från Italien. Redan 1327 försvarade sig borgarna i staden Turin med spjut som var arton fot (cirka sex meter) långa. Legoknektar från Schweiz lärde känna detta vapen och schweizarna införde det i sina härar i början av 1400-talet och fick under seklet benämningen "pik".
Som kastvapen försvann spjutet från härarna under senare hälften av medeltiden. Spanjorerna använde kastspjut i sina härar vid slutet av 1400-talet liksom även landsknektarna i Tyskland vilka dock syns ha slutat begagna vapnet före 1520.
Kortskaftat lätt spjut oftast med rätt kort, platt och ganska bred spets var även ett drabant- eller befälsvapen under denna tid. Höga herrars pager och annan betjäning bar även ofta sådana spjut under 1500-talet.
Källa
- J.Alm, Blanka vapen och skyddsvapen" (1932)
Japanska spjut
Det japanska spjutet benämnds so eller yari, och konsten att slåss med det sojutsu.
Se även
Fotnoter
- ↑ Lockwood, C., 2007. The Human Story: Where we come from and how we evolved. Natural History Museum. London. Sidan 82.
