Från Rilpedia

Snorre Sturlasson (isländska Snorri Sturluson), född omkring 1178, död 23 september 1241, var en isländsk hövding, historiker, författare och skald. Han betrakas som författare till Den yngre Eddan, som är en handbok i skaldekonst och lärobok i nordisk mytologi, författad omkring 1220.

Snorre var son till den isländske hövdingen Sturla Tordsson och Gudny Badvarsdotter. Han gifte sig 1199 med hövdingadottern Herdis Bersedotter från herrgården Borg. De fick tillsammans barnen Jon och Halbera.

Vid tre års ålder blev Snorre Sturlasson fosterson till "Islands mäktigaste och rikaste storman", hövdingen Jon Loptsson på Odda. Detta skedde som en förlikningspant mellan parterna Oddaätten och Sturlungarna, där stor oenighet rådde. Snorre stannade här i tjugo år, och fick av sin styvfar lära sig att läsa, skriva och bemästra latin. Det var på Odda, där forntidens stamtavlor, skaldeverk och drapor fanns bevarade, som intresset för författarskapet väcktes.^[1]

Snorre Sturlasson var två gånger lagman på det isländska Alltinget, en mycket förnäm position i dåtidens isländska samhälle. Han var mycket inblandad i sin samtids politik och dödades på grund av sitt stöd för ett uppror mot den norske kungen Håkon Håkonsson.

Snorre Sturlasson seglade sommaren år 1218 från Island till Norge. Där gästade han först Skule Jarl över vintern, och besökte sommaren därpå (år 1219) lagman Eskil Magnusson (Bjälboätten) och hans fru Kristina Nilsdotter Blake i Skara. Makarna var båda släkt med kungaätterna, och gav Snorre god inblick i svearikets historia, särskilt som Eskil just då skrev ihop Västgötalagen. Han antecknade allt, och fick troféer med sig hem. En gåva var baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget på Gestilren år 1210, vilket förvarades hos Eskil Magnusson i Skara, som år 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande Snorre.

Genom att Snorre Sturlasson faktiskt besökt Sverige och allmänt anses vara en relativt god historiker och källkritiker, kan hans uppgifter anses vara förhållandevis goda. Detta är viktigt eftersom Snorre visserligen aldrig skrev direkt i avsikt att dokumentera svensk historia, men ändå gjorde detta inom ramen för den norska, och hans verk är därmed bland de äldsta överlevande dokumenten om Sveriges äldsta historia.

Det är framför allt Torgny lagman och hans varnande tal till kungen Olof Skötkonung som blivit berömt, men att det hållits så som Snorre berättar - över två hundra år senare, eller överhuvudtaget relationen mellan lagmannen och kungen - är osäkert, för att inte säga osannolikt.

Snorre Sturlasson mördades i sitt hem Reykholt av politiska skäl, en septembernatt år 1241. Mördaren var hans förre svärson Gizurr Thorvaldsson (isländska Gizurr Þorvaldsson), som handlade på uppdrag av kung Håkon i Norge. Direkt efter dådet intog en trofast rojalist vid namn Thorgils Skardi (isländska Þorgils Skardi) positionen som Islands mäktigaste man. Håkon utnämnde dock senare Gizurr till jarl på Island.

Bibliografi

• Heimskringla, som behandlar Norges kungar
• Den yngre Eddan eller den Prosaiska Eddan som är en handbok i skaldekonst och lärobok i nordisk mytologi
• Egil Skallagrimssons saga, som flera experter på isländska sagor (till exempel Lars Lönnroth) på sannolika skäl velat tillskriva Snorre författarskapet till, men ingenting kan bevisas.

Externa länkar

• Online Medieval and Classical Library, engelskspråkig översättning av Heimskringla

Källor

1. ↑ Våra vikingförfäder: Släkthistoriskt verk från Tjörn, Magda Måneskjöld, Elanders Boktryckeri, Göteborg 1959 s. 161