Från Rilpedia

Slaget vid Ängelholm
Del av Karl X Gustavs första danska krig
Datum 18 juli 1657 Plats Ängelholm, Sverige, då Danmark Utfall Svensk seger
Stridande
Sverige	Danmark
Befälhavare
Per Brahe d.y.	Ulrik Christian Gyldenløve
Styrka
3 700 man	?
Förluster
?	?

Karl X Gustavs första danska krig
Ängelholm - Genevadsbro - Mön - Hjärtum - Kattarp - Frederiksodde - Tybrindvig - Bält

Slaget vid Ängelholm var ett slag under Karl X Gustavs första danska krig mellan Sverige och Danmark. Sverige stod till slut som segrare.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Slaget 3 Följder 4 Källor 4.1 Litteratur

Bakgrund

Den 1 juni 1657 blickade förvånade invånare i Halmstad på ett inridande följe, bestående av en härold och en trumpetare. På medeltida vis, under trumpetstötar och något som närmast kunde liknas vid en maskerad - härolden var utstyrd i färgglad ordensdräkt med tillhörande spira - överlämnades Frederik III:s krigsförklaring till svenska kungens män. De två länderna var nu formellt i krig med varandra. Frågan är emellertid om inte Frederik på ett fult sätt lockats av svenskarna att ge sig in i ett spel som Danmark ej behärskade. Det var nämligen den svenska armén i Halland som först mobiliserade och som den 17 juli bröt upp från Laholm och tågade in i Skåne.

I den skogiga Hallandsås stötte förtruppen på två kompanier under ledning av en person som skulle bli en av krigets "kändisar", Svend Povlsen, senare kallad Göingehövdingen. Sven Povlsen, tidigare bosatt i Laholm, hade på våren fått i uppdrag av länsmannen i Helsingborg Holger Vind att värva 100 dragoner till danska kronan. Uppgiften var lätt, eftersom det i södra Halland fanns många drängar som rymt från svensk krigstjänst. Bland dessa samlade nu Svend Povlsen en friskara som hade sin bas i Hallandsås djupa skogar. ".. grabaterna, som de Jerusalems skälmar och rövarpack sig titulera .." är ett samtida svenskt brevcitat som visar vad motståndaren tyckte om dessa friskaror. Kommendanten i Laholm skrev också om den allmänt dansksinnade befolkningen, inte minst prästerna, vilka "hade ena foten i predikstolen och den andra på Hallandsås."

Trots att Svend Povlsen denna sommardag den 17 juli var hopplöst underlägsen svenskarna, gick han till anfall. Utgången av detta vansinnesdåd var given; med svåra förluster fick friskyttarna retirera upp mot åsens djupa skogar. Vägen var nu fri för svensk plundring av det danska Båstad. Alla invånare hade turligt nog hunnit fly, de flesta i båtar som legat färdiga nere i hamnen. Kyrkan vandaliserades; altare, epitafier och predikstol sönderhöggs och gravar öppnades och skändades. Kyrksilvret och andra lätt transportabla föremål försvann med soldaterna.

Den vidare färden över Hallandsås gick utan större besvär. Armén hade riktning utstakad mot Ängelholm. Mellan Ängelholm och den skogiga åsen rinner Errarpsån. Här hade danske Sten Brahe och Tyge Krabbe låtit riva bron och stod nu på vakt med en postering på 200 man. Danskarnas order var given: Stoppa svenskarna före Ängelholm.

Detta var i sanning inte lätt. Det manstarka svenska rytteriet gick utan större besvär över ån och anföll direkt Sten Brahes styrka. Förgäves försökte danskarna värja sig men situationen hade ett givet slut. De danska ryttarnas krutranson räckte t.ex. endast till ett skott. När krutet falerade kunde man använda de tunga ryttarpistolerna som klubbor. Tyge Krabbe dängde således framgångsrikt sin pistol i huvudet på den svenske anföraren Drakenberg som dråsade av hästen. Danskarna blåste återtåg. Först vid Ängelholm stadsgräns kunde angriparna stoppas.

Slaget

Följder

Källor

Litteratur

• A. Stille: Fälttåget i Skåne och Halland 1657. Historisk tidskrift för Skåneland. II. Lund 1904-1908. Sid 105-216.
• Sven Rosborn: Svenskkrigen i Danmark 1657-1660. Ett drama i tre akter. Årsboken Limhamniana 1988.