Skandinaviska myntunionen
Från Rilpedia
Skandinaviska myntunionen, Skandinaviska myntkonventionen, var en överenskommelse om ett gemensamt, på guld grundat myntsystem, som den 27 maj 1873 avslöts mellan Sverige och Danmark och vars bestämmelser, genom tilläggskonventionen av 16 oktober 1875, fr.o.m. 1 april 1876 utsträcktes även till Norge.
Myntunionen var en av få konkreta resultat av skandinavismen. Med unionen infördes fast växelkurs mellan medlemsländernas valutor (1 krona = 0,403 gram guld). Innan myntunionen bildades hade Sverige haft riksdaler, som byttes ut mot svenska kronor, medan Danmark tidigare hade danska riksdaler och Norge använde norska speciedaler - dessa blev till danska respektive norska kronor.
Myntunionen klarade sig igenom unionsupplösningen mellan Sverige och Norge; det som till slut fällde myntunionen var spänningar mellan de tre ländernas ekonomier vid utbrottet av första världskriget 1914 (Norge och Danmark förklarade sig dock neutrala under kriget).
Den skandinaviska myntunionen rubbades i själva sin grundval genom inställandet av sedlarnas inlösen med guld efter krigsutbrottet, och verkningarna av de nordiska ländernas därmed avgjorda övergång till pappersmyntfot framträdde i danska kronans notering under pari redan i oktober 1915 och norska kronans i december samma år.
Underkurserna kom sedermera att bli betydande gentemot svenska kronor, vilkas guldparitet återställdes vid utgången av 1922 (och guldmyntfoten i huvudsak fr.o.m. 1 april 1924). Efter införandet av guldspärr i Sverige 8 februari 1916 upptogs underhandlingar mellan de tre skandinaviska länderna, vilka ledde till tilläggskonvention, som godkändes i Sverige med lag av 30 maj 1917 om skiljemynt av järn, liksom senare underhandlingar ledde till ny tilläggskonvention, som fastställdes för Sverige i lag av 18 juni 1920 om skiljemynt av kopparnickel (jfr järnmynt, lagligt betalningsmedel och myntsystem). Danska och norska skiljemynt, som präglats enligt konventionen och de båda nämnda tilläggsbestämmelserna, förlorade emellertid giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige fr.o.m. 6 oktober 1924 genom förordningar av 11 april 1924. Dessa innehöll tillika förbud mot att i riket införa konventionsenligt präglade norska och danska skiljemynt fr.o.m. 1 maj 1924, dock att resande för eget behov ägde medföra sådana skiljemynt till ett belopp av högst 5 kronor. Fastän myntunionen aldrig upphävdes formellt förlorade den all verklig betydelse 1924.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
