Sjöfartens historia
Från Rilpedia
Sjöfartens uppkomst är döljd i dunkel, men säkert är att mänskan färdats längs floder och över sjöar och havsvikar i tusentals år.
De tidigaste farkosterna
De första farkosterna bestod antagligen av kullfallna träd, som kunde användas då man ville ta sig över åar, sjöar eller vikar. Så småningom skapade man bättre farkoster genom att kvista träden, surra samman flera stammar, gröpa ur dem eller binda fast skinn i ramar av trä eller ben.
Också de mest primitiva farkoster kan anses ha försetts med segel, då någon tog med sig en lövruska eller bredde ut ett klädesplagg, för att bättre driva med vinden. Från att breda ut ett skinn är steget inte långt att rigga upp det på käppar och staga det, varvid vi har en riggad farkost i egentlig mening.
Enligt en teori bosattes Australien sjövägen för 45 000 år sedan, vilket betyder att man skulle haft sjödugliga farkoster redan då. Det kan ha varit fråga om fartyg liknande dem polynesierna använde fram till modern tid. [1]
Egypten
De äldsta omisskänliga avbildningarna av segelfartyg har man funnit i Egypten, från ungefär 3200 f.Kr. Eftersom vinden här för det mesta är nordlig kan man segla upp för Nilen och driva tillbaka, med åror för att hålla styrfart. Papyrussäven ger gott material för enkla farkoster. Åtminstone från omkring 3000 f.Kr. byggde man också båtar av trä, av samma form som papyrusbåtarna. Cederträ för ändamålet importerades från Libanon.[2]
Världens äldsta bevarade fartyg, farao Cheops' s.k. båt, byggdes av cederträ ungefär 2650 f.Kr. och var över 40 meter lång. Farkosten är sannolikt aldrig använd på världsliga vatten, men visar att skeppsbyggnadskonsten var långt utvecklad.[2]
Farao Suhare, som regerade omkring 2500 f.Kr., sände fartyg till både Punt i Östafrika och till Syrien. Dessa fartyg kunde sannolikt endast segla i medvind. Bilder av havsgående fartyg finns också från omkring 1500 f.Kr. Masten är nu placerad längre akterut och man kunde sannolikt segla med vinden in från sidan. Också nu seglar man på Punt. Från Ramses' tid finns sjöstrider med krigsfartg dokumenterade.[2]
Indien
- Också längs floden Indus i Indien verkar man att ha haft betydande sjöfart åtminstone kring 3000 f.Kr.
- Handel med Mesopotamien
Medelhavet under antiken
Kreta var sannolikt den äldsta sjömakten utanför Egypten. Fartyg från ungefär 2000 f.Kr. finns avbildade. Fenikerna är kända som ett handels- och sjöfartsfolk, men mycket litet är känt om deras fartyg. På 500-talet f.Kr. var sjöfart allmän och det fanns en stor mängd olika fartygstyper. Det sägs att farao Necho II skulle ha sänt ut fem fenikiska skepp från Röda havet och att dessa skulle ha rundat Afrika och återvänt till Nilen.
Under Romarrikets tid var handeln på Medelhavet välutvecklad. Rom var beroende av spannmål från Nordafrika. Efter Romarrikets fall minskade handeln och övergick i huvudsak till kustfart.
Nordeuropa
- Dover-båten från ungefär 1500 f.Kr. verkar byggd för havsfart. En rekonstruktion visar att 4-16 paddlare kunde styra båten i en fart på 4-5 knop i måttlig vind.[3]
- Hällristningar av läderfarkoster, fynd av träbåt med liknande skrovform.[4]
Vikingarna
Skeppsbyggnadskonst, sjömanskap och sjöfart var högt utvecklade i Norden under vikingatiden. Se vikingatidens skepp.
Vikingarna grundade riken och kolonier eller blandade sig i maktspelet i de flesta delar av Brittiska öarna. Det torde numera vara bevisat att nordmännen reste till Amerika, grundade en koloni där och lyckades upprätthålla kontakten med moderlandet. Vikingarna utnyttjade också floderna i Östeuropa för att bedriva handel och härfart så långt som till Kaspiska havet.
Hansaförbundet
Se Hansan.
Medelhavet under medeltiden
- Venedig
- ...
Araberna, Röda havet, Indiska oceanen
Ostasiatisk sjöfart
- Kina åtminstone från 200-talet f.Kr.
- Japan från 600-talet
- Zheng He
Upptäcktsresornas tid
Under 1400-talet blev Europa ledande inom teknik och ekonomi, även sjöfart. Upptäcktsresor ledde till att några europeiska länder koloniserade resten av världen.
Kina hade under denna tid betydligt större flottor för upptäcktsresande (se Zheng He), men projekten avslutades då en ny kejsare tyckte att projekten var för dyra (kolla).
Fullriggarnas tid
- Ostindiska kompanier, kampen om kolonierna
- Triangelhandeln med slavar och bomull
- ...
Ångans intåg
Under 1800-talet började man konstruera ångfartyg som inte var beroende av vind eller strömmar. Till att börja med användes de på flod- och kustfart, som bogserbåtar och liknande, men energisnålare maskiner möjliggjorde så småningom oceanfart. Mycket länge var ångfartygen beroende av segelfartyg som förde kol till bunkringshamnarna. Suezkanalen och senare Panamakanalen gav stor konkurrensfördel åt ångfartyg (större segelfartyg utan motor kunde i praktiken inte använda kanalerna). Också om segelfartygen länge var snabbare – rekorden för de snabbaste segelfartygen från denna tid ligger på 16-18 knop som dygnsgenomsnitt och några sägs ha kunnat hålla 7 knop i vind så svag att den inte släckte ett oskyddat ljus – kunde de inte erbjuda pålitliga tidtabeller.
De sista segelfartygen
- Klipperskeppen
- Stålbarkarna (jfr Gustaf Erikson)
- Kustseglare på 1900-talet
Mot moderna tider
Källor
- ↑ en:Maritime_history#Prehistory
- ↑ 2,0 2,1 2,2 Björn Landström: Seglande skepp från papyrusbåtar till fullriggare, Bokförlaget Forum, Stockholm 1969 "Egyptiska fartyg",.
- ↑ en:Maritime history#Pre-Roman Britain
- ↑ se Björn Landström: Skeppet. , kolla detaljer
