Från Rilpedia

Sherlock Holmes, huvudpersonen i en serie världsbekanta detektivhistorier av sir Arthur Conan Doyle, och prototypen för en skarpsinnig yrkesdetektiv som inte skyr några mödor eller faror. Hans levnadstecknare, följeslagare och under stundom också kollega heter doktor John H. Watson.

Sherlock Holmes gjorde entré i världen 1887 i samband med romanen En studie i rött, och vann stor ryktbarhet några år senare när de första Holmesnovellerna började publiceras i tidskriften The Strand Magazine. Holmes karakteriseras av sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga vilken han då och då prövar på doktor Watson.

Det anmärkningsvärda med Sherlock Holmes metod är att han genomför tämligen moderna brottsplatsundersökningar. Genom deduktion får han fram fakta ur bevis vilket leder till att fallet klaras upp. Sherlock Holmes metod kan därför kallas för en positivism. Det anses allmänt att Sherlock Holmes var den som populariserade kriminalteknik i den form den tillämpas i dag exempelvis av verklighetens CSI och SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium.

Holmes spelar fiol. Under främst sysslolösa perioder injicerar han en sjuprocentig kokainlösning i brist på den stimulans som arbetet annars ger.

Andra figurer som tillhör Sherlock Holmes-världen är hyresvärdinnan Mrs Hudson (som äger våningen på 221B Baker Street), kommissarie G Lestrade, the Baker Street Irregulars (ett gäng gatpojkar som hjälper till), Mycroft Holmes (Holmes faktiskt smartare bror), och självklart professor James Moriarty - Holmes ärkefiende.

Innehåll 1 Om figuren och berättelserna 2 Sherlock Holmes fortsatta liv 3 Sherlock Holmes i radio, film, teater 4 Beundrare 5 Sherlock Holmes i populärkultur 6 Kuriosa 7 Källor 8 Se även 9 Externa länkar

Om figuren och berättelserna

Doktor Watson är berättare i alla romaner och noveller, med undantag av två noveller där Holmes är berättare, och en som är berättad ur tredje person, och utan honom som mänsklig motpol till den extreme Holmes skulle berättelserna knappast fungera så väl som de gör.

Holmes skapades delvis inspirerad av Edgar Allan Poes detektiv Dupin, men vad gäller slutledningskonsten sägs han bygga på Conan Doyles universitetslärare i Edinburgh, doktor Joseph Bell, vars observationsförmåga var legendarisk.

Totalt skrev Conan Doyle fyra romaner och 56 noveller om Sherlock Holmes. Han blev ganska less på sin figur och hann avliva honom genom att i novellen "Det sista problemet" (1894) låta honom falla utför Reichenbachfallet i Schweiz under en kamp med professor Moriarty. Baskervilles hund, som utkom 1902, utspelar sig flera år före Holmes förmodade död. 1905 återupplivade Doyle dock sin hjälte genom att låta honom ha överlevt fallet.

Sherlock Holmes fortsatta liv

Även om Holmes drog sig tillbaka och blev biodlare i Sussex så har många andra författare försökt sig på att skriva fler berättelser om Sherlock Holmes, dock utan att komma upp i originalberättelsernas klass. Bland annat lät Ellery Queen honom ge sig i kast med Jack the Ripper i En studie i skräck (1966), och Sven Sörmark lät honom lösa ett svenskt mysterium i En oscariansk skandal. Ett av de mer seriösa (och läsvärda) försöken är de tolv novellerna i Sherlock Holmes bedrifter (The Exploits of Sherlock Holmes) skrivna av Conan Doyles son Adrian Conan Doyle tillsammans med John Dickson Carr (1954). Det är en novellsamling innehållande ett antal fall som nämns i förbigående i originalberättelserna. Vissa av dessa påstås vara baserade på av fadern efterlämnade utkast som författarparet skrev färdigt, men de flesta (om inte alla) är helt nyskrivna.

Sherlock Holmes i radio, film, teater

BBC har producerat flera radioteaterpjäser om Sherlock Holmes. Dels med Arthur Conan Doyles manus som bearbetats. Dels med specialskrivna pastischer för radio som Cecil Jenkins The Singular Case of Sherlock H. and Sigmund F och Sherlock Holmes vs Dracula av Loren Estleman som också givits ut som bok.

Sedermera har figuren gestaltats på film, teater och TV av fler skådespelare än någon annan rollfigur.^{[källa behövs]} Mest kända tolkningarna är gjorda av Jeremy Brett i TV-serien från 1980- och 1990-talet och Basil Rathbone, som spelade rollen i fjorton filmer åren 1939 till 1946. Under sent 1990-tal gjordes en brittisk TV-serie (Klassiska mord) om Conan Doyles relation med doktor Joseph Bell - och likheterna mellan Holmes och Bell. Åren 1984 och 1985 kom Sherlock Hound, en anime där figurerna är antropomorfa hundar.

Några har också skrivit vidare om Holmes i form av pastischer (kärleksfulla imitationer) och i form av parodier, som t ex Gene Wilders Sherlock Holmes smarta brorsa eller Ombytta roller på Baker Street med Michael Caine som en inkompetent Holmes som coachas av den riktige detektiven, doktor Watson (Ben Kingsley).

Beundrare

Sherlock Holmes har fått många beundrare och kännare. Det råder dock delade meningar om huruvida den korrekta termen är Sherlockianer eller Holmesianer (se Trekkie).

Det finns flera sällskap dedicerade till Sherlock Holmes. Ett av dem, The Baker Street Irregulars, har tagit sitt namn efter det gatupojksgäng som Holmes stundom utnyttjade som hjälpredor. Det svenska sällskapet The Baskerville Hall Club of Sweden grundades 1979.

Sherlock Holmes i populärkultur

• I avsnittet "Elementary, My Dear Turtle" av 1987 års tecknade TV-serie om Teenage Mutant Ninja Turtles handlar om hur de fyra sköldpaddorna på grund av en tidsmaskin hamnar i London 1890, där de hjälper Sherlock Holmes i kampen mot Professor Moriarty.

• I avsnittet "Elementary, My Dear Winston" av tecknade TV-serien The Real Ghostbusters där Winston Zeddemore blir Sherlock Holmes nye assistent när dr Watson blir kidnappad av Moriarty.

• I avsnittet "Elementary, Dear Data" av Star Trek: The Next Generation handlar om hur Data ber skeppets holodäck att konstruera en fiende värdig Datas intellekt. Holodäcket konstruerar då en professor Moriarty som är så smart att han inser att han bara är en simulering på holodäcket, varpå han försöker sig på diverse saker. Avsnittet har en efterfölje i ett annat avsnitt, kallat "Ship in a bottle", där Moriarty åter dyker upp.

Kuriosa

• Det mest berömda citatet av Holmes är "Elementärt, min käre Watson" ("Elementary, my dear Watson"). Men Holmes sa aldrig så i originalberättelserna. "Elementary" och "dear Watson" förekommer var för sig, men aldrig tillsammans. Det felaktiga citatet finns först belagt i skrift i P.G. Wodehouses roman Psmith, Journalist (1915) och på film i The Return of Sherlock Holmes (1929).

• Holmes mössa, en så kallad deerstalker, omnämns aldrig i originalberättelserna. Det är möjligt att det är en sådan mössa som avses, men den enda beskrivningen är att han bar en filtmössa med öronlappar, och detta endast då han var på resa. Att just denna modell förknippas med Holmes beror på Sidney Pagets illustrationer till bl a Baskervilles hund.

• Holmes pipa, en så kallad calabash, med stort huvud och krökt skaft finns inte beskriven i någon av berättelserna. Det står att han rökte briar- (ljungrots-) eller lerpipa, men inget om form och storlek. Möjligen introducerades den på teatern av den amerikanske skådespelaren William Gillette, som även skrev två pjäser om Holmes. Han gestaltade även Holmes på film, och då just med en sådan pipa. Det sägs att han valde denna pipmodell eftersom den gjorde att han kunde tala med pipan hängande i munnen (i motsats till en rak pipa som endast låter personen tala med sammanbitna tänder, något som inte fungerar på scen).

Källor

• "Sherlock Holmes" av H. R. F. Keating

Se även

• Lista över Sherlock Holmes på film

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Sherlock Holmes
  Bilder & media
• SherlockHolmes.se