Från Rilpedia

Lerbäckshögen, Sankt Libers hög eller Sliparebacken är en gravhög från bronsåldern vid Kävlingevägen, ingående i Monumentsparken 2 km norr om Lunds centrum.

Historia

Från 1100-talet tjänade högen som samlingsplats för det skånska landstinget efter man hade övergett tingsplatsen Tre högar i Lund. Högen intar också en central ställning i Skånes medeltida historia då den fungerade som hyllningshög, där de nyvalda danska kungarna mottog de skånska landstingens hyllning. Ingen betraktades som riktig dansk kung innan utropats till sådan vid tingen i Viborg, Jylland; Ringsted, Själland och på Lerbäckshögen i Lund.

Efter freden i Roskilde miste Lerbäckshögen sin tingsfunktion och kom länge att behandlas styvmoderligt av de svenska myndigheterna. På 1800-talet byggdes, under stora protester, en mölla (väderkvarn) på platsen. Den östra delen av högen grävdes då bort för att ge plats åt en öppning till kvarnen. Denna kvarn finns inte längre men det saknas fortfarande skyltning om platsens betydelse i Danmarks historia.

Namnformer

Liksom flera andra gravhögar har Lerbäckshögen under tidernas lopp bytt eller haft flertalet namn.

Första gången denna gravhög nämnes i hävderna heter den 'Leerbecks høj'. Den är då uppkallad efter den förbiflytande bäcken, på gränsen mellan Nöbbelöv och Värpinge. Vid slutet av 1300-talet nämnes högen såsom 'Læbers høgh'. Förändringen av stavningen sammanhänger med en ljudlag, som på 1200-talet verkade i det dåvarande Danmark, då ljuden 'k', 'p' och 't' efter vokaler övergick till 'g', till 'b' eller 'v' och till 'd': t.ex. 'kaga' och 'mad'; denna övergång tillhör än i dag det genuina folkmålet i Skåne och Halland. Det kan vidare förklaras såsom en utveckling av föregående form under förutsättning att sista leden, d.v.s. 'høg', haft tonvikten. Där har 'e' i 'ler' öppnats till 'æ', 'ks' har blivit 's', och genom omkastning av 'Lærbes' har blivit 'Læbers'. Även formerna från en något senare tid, 'Lybershøj' och 'Lubershøj', kan vara fortsatta utvecklingar av 'Læbershøg' där 'æ' i ställningen mellan 'l' och 'b' genom labialisering övergått till ett 'y'- ljud.

Från tiden närmast före och efter reformationen finns även här en del belägg på namnet, som i hög grad är osäkra och vilseledande och som till stor del är rena rudbeckianska fantasier utan motsvarighet i folkligt tal (avhandlingar av Chytræus, Worm, Lagerbring och Stobæus). Bland den rikliga floran av namnformer finnes Trelæjbardzhög (eventuellt sammanblandning med tingsplatsen vid Tre högar) och Sankt Liberii hög.

Av den rikliga floran av namnformer, som förlett till dessa rent rudbeckianska fantasier, har Sankt Liberii hög spelat en viss roll för bedömandet av namnet Sliparebacken. Den förste, som ställer 'Sankt Liberii hög' i samband med Sliparebacken, är E. G. Berling i hans bok om Lund 1859 (samt upprepas i andra upplagan 1879). Berling skriver på sidan 91:

"Leerbecks höj, som dock befunnits för simpelt vid högens ökade anseende och derföre förändrats med uppkallande efter helgonet S:t Liborius (,Berling läser tidigare författares Liberius såsom Liborius). Detta nya namn skrefs wanligen sammandraget "S. Lybers" eller "S. Libers höj", vilken benämning i gemene mans uttal förvandlades till "Slibershöj", som åter, sedan svenska språket här blef rådande, öfversattes till Sliparehögen eller Sliparebacken, det numera gängse prosaiska namnet på denna märkvärdiga fornlemning".

Det har helt enkelt blivit något av en trossats och återges ofta okritiskt. Att så skulle vara fallet är dock relativt tvivelaktigt då det förutsätter att 'S. Libers høj,' ofta varit synligt i skrift, helst i allmänt spridda tryckta skrifter, och att befolkningen vid den tid, som här är fråga om, varit allmänt läskunnig. Ingen av dessa förutsättningar är därför speciell trolig. Vi har dessutom faktiskt inte ett enda exempel på att ordet 'sankt' i folkspråket blivit reducerat till enbart ett 's'.

I likhet med både samtidiga och senare författare utan insikter i nordisk språkhistoria hade han ett oklart begrepp om det inbördes förhållandet mellan danskt skriftspråk, skånemål och svenskt skriftspråk. Det är en felaktig föreställning att Skånes befolkning på 1600-talet på kort tid övergick från att vara "dansktalande" till "svensktalande". Skånsk dialekt intog redan på 1600-talet en egenartad ställning inom det danska språkområdet och var inte identisk med den tidens danska skriftspråk. Den utgjorde en successiv övergång mellan svenska och danska dialekter men med flera för Skåne speciella drag. "Den har sin egen liud, og mange ord endes på -a, som icke beqvemmer vort sprock" skriver biskop Gerner i en översikt över danska dialekter, densamme biskop Gerner som har författat dikten om slaget vid Lund ("Her hviler käkke mänd" etc.) som står att läsa på Monumentet i Lund i samma park, Monumentsparken där Lerbäckshögen ligger. Den bekantskap med svenska språket, som Skånes befolkning gjorde i slutet av 1600-talet, bestod i svensk gudstjänst samt färdighet i innanläsning och utanläsning av svensk katekes, men någon radikal omläggning av det vardagliga talspråket skedde inte.

I detta sammanhang bör nämnas att även antikvarien, fil. dr. Ragnar Blomqvist i Lunds historia, del I sidan 267 tar avstånd från teorien att 'Slipare' uppstått av något 'Sankt Liber' eller 'Sankt Lyber', liksom appliceringen av 'Sankt Liberius' på den ursprungliga 'Leerbecks høj' inte tillmätes någon betydelse:

"En S:t Liborius fanns visserligen i den katolska helgonfloran, han var t.ex. en av skyddspatronerna för domen i Paderborn i Westfalen, men hans sammankoppling med den gamla Lerbäckshögen beror nog enbart på förvrängning och missuppfattning av äldre namnformer."

Sliparebacken är alltså ett i förhållande till det äldsta kända namnet, 'Leerbecks høj', ett helt självständigt namn. Orden 'hög' och 'backe' kan växla i namn på samma lokaliteter.

Sliparebacken är belägen inom en stadsjord som heter Sliparelyckan (i genuint folkmål: Slivarelyckan). Det är svårt att avgöra, om Sliparelyckans namn är det primära och högen är uppkallad efter densamma, eller om det förhåller sig tvärtom. I en jordebok över Lunds stads jordar från 1664 nämnes, återgivet på den tidens skriftspråk, 'Sliberlöcken'. På en karta från 1704 finnes, i svensk skrivform, 'Stora Slijparelyckan' och 'Lilla Slijparelyckan'. I Erik Dahlbergs panorama över "Tredje actionen i slaget vid Lund" 1676 finns i vänstra kanten 'Slibe Hög' såsom namn på gravhögen.

Referenser

Ingemar Ingers Säasä 1954 http://members.tripod.com/nyhavnsleje/libershoej.html