Saigaantilop
Från Rilpedia
?Saigaantilop Status i världen: Akut hotad[1] |
|
---|---|
Systematik | |
Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
Rike: | Djur Animalia |
Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass: | Däggdjur Mammalia |
Ordning: | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
Underordning: | Idisslare Ruminantia |
Familj: | Slidhornsdjur Bovidae |
Underfamilj: | Caprinae |
Släkte: | Saiga Gray, 1843 |
Art: | Saigaantilop S. tatarica |
|
|
§Saiga tatarica Auktor: Linné, 1766 |
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
Saigaantilop (Saiga tatarica), även kallad Saiga, är den enda antilopart som finns i Europa. Arten delas vanligen i två underarter, Saiga tatarica tatarica och Saiga tatarica mongolica, som i nyare tider ibland listas som självständiga arter.
Innehåll |
Utseende
En typisk vuxen individ av arten har följande mått:
Kroppslängd 110-145 cm, mankhöjd 60-80 cm, svanslängd 6-13 cm och vikt 20-50 kg. Saigan har en sandfärgad päls som vintertid blir mycket tjock. Djuret skiljer sig från andra antilopdjur genom att det har en stor, snabelliknande nos som hjälper det att värma luften innan det inandas, något som också gjorde det välanpassat till klimatet under istiden. Hanen har vertikala horn.
Utbredning
Saigan förekommer idag bara i sydöstra Ryssland fram till västra Kazakstan, södra Sibirien och nordvästligaste Kina, men under den senaste istiden var den utspridd över hela det område som kallas för mammutstäppen. Under den postglaciala tiden utbredde den sig över stora delar av Centraleuropa och Centralasien. På grund av hård jakt gick emellertid arten senare kraftigt tillbaka, och vid förra sekelskiftet betraktades den som så gott som utrotad. Efter revolutionen blev den fridlyst i Sovjetunionen, och ökade därefter dramatiskt i antal. Sedan omkring 1990 har emellertid förnyad jakt, man är framför allt ute efter hanens horn som används inom den kinesiska folkmedicinen, återigen gjort arten starkt hotad.
Vanor
Saigan lever i flockar som består av honor och ungdjur; äldre hanar är solitära. Flockarna vandrar vanligtvis söderut på vintern och tillbaka norrut på våren. Djuret livnär sig på gräs och salthärdiga örter.
Fortplantning
Hanen samlar harem om upptill 50 honor. Honan har normalt en dräktighetstid på omkring 140 dagar och föder vanligen under sitt första år en unge men kan därefter föda upp till två (i undantagsfall tre) stycken. Ungarna diar i tre till fyra månader. Honan är könsmogen vid 7 till 8 månaders ålder medan hanen är det vid omkring 2 års ålder. Medellivslängden är 6 till 10 år.
Externa länkar
- The Ultimate Ungulate Page [1]
Referenser
- Kai Curry-Lindahl 1982. Däggdjur i färg ISBN 91-20-06724-0
- A. Bjärvall, S. Ullström 1995. Däggdjur ISBN 91-46-16576-2