Ridkonst
Från Rilpedia
Ridkonsten, eller konsten att rida har en mångtusenårig historia och det logiska är att den började samtidigt som människan insåg att hon kunde tämja och nyttja hästen i sitt arbete. Med ridkonst menas även att man ska kunna rida hästen i fin form och med rätt hjälper. Ridkonsten yttrar sig idag i flera ridsportgrenar som till exempel dressyr, Hunt seat eller Westernridning. Idag har även barockridning, även kallad Akademisk ridkonst, blivit populär. Den bygger på den ridkonst som beskrivs av 1600- och 1700-talets stora namn, som Antoine de Pluvinel och François Robichon de la Guérinière.
Innehåll |
Historia
- Se även hästens historia.
Människan tämjde hästen för 6000-7000 år sedan, och troligtvis kom man ganska tidigt på att man kunde rida hästen. Det första beviset på att människan red hästen och tillverkade utrustning specifikt för det ändamålet dateras från ca 700 f.Kr och var efter folkslaget skyterna som levde i gamla Persien. De tillverkade enkla sadlar och träns. Sadlarna var oftast inte mer än filtar som knöts på hästens rygg med rep. Dock bör man inte haft speciellt stor kunskap i hur hästarna rör sig.
Den första, nu kända, hästfilosofen och tränaren som formulerade sina teorier om hästskötsel och ridning var fältherren och skriftställaren Xenofon som levde i antikens Grekland, och som anses vara en av grundarna till den klassiska ridkonsten. Hans bok Om hästar och ridning betecknas som världens äldsta bevarade handbok i konsten att rida.
Senare utformade medeltidens riddare nya principer för ridkonsten och under renässansen fick den verklig status som en av de konstformer och vetenskaper som 1500-talets adelsmän förväntades behärska. I Italien utvecklades ridkonsten av stallmästarna i Neapel, Grisoni och Fiasci. Deras metoder var dock ofta hårda och grymma. Bland annat beskrev Grisoni ett ohumant sätt att få en trög häst att röra sig mer framåt genom att binda brinnanade halm i svansen. Att binda fast en levande katt eller igelkott kunde ge samma resultat.
Ridkonsten förfinades och blev mjukare i Frankrike av Ludvig XV:s hovstallmästare François Robichon de la Guérinière (1688-1751) som brukar kallas "den klassiska ridkonstens fader". De la Guérinière verkade bland annat som beridare hos kungen mellan 1730-1751 där han förfinade och utvecklade ridkonstens principer. Bland annat definierade han en klassisk sits som i allt väsentligt står sig än i dag såväl för skolritt som för vanlig uteridning. Hans uppställda mål att göra hästen lätt, lugn och lydig så att den är ett nöje att rida i alla gångarter är lika aktuella i dag. I sin bok École de Cavalerie som gavs ut 1733 illustrerades bland annat den djupa och balanserade sitsen. De la Guérinière utvecklade ridkonsten till en hel vetenskap och menade att "utan teori är all praktik meningslös". Han utarbetade övningsprogram för att öka hästens smidighet och balans och utvecklade galoppombytet som idag är en väldigt vanlig rörelse inom dressyren, där hästen byter mellan höger och vänster galopp. Hans teorier om hur man gjorde en häst lugn, lydig och lättlärd gäller än idag.
Det finns flera olika typer av ridstilar, konster, beroende på var de har blivit utvecklade, i vilket syfte de utvecklades, och vilka hästar som användes. De mest kända ridskolorna som fått inspiration från de la Guérinières principer är den Spanska ridskolan i Wien i Österrike och Cadre Noir i Saumur i Frankrike. Mindre känd och omskriven är ridkonsten på Pyreneiska halvön som kombinerat den klassiska ridkonsten med praktisk nytta, till exempel för att driva boskap. I motsats till Spanska ridskolan har Cadre Noir alltid varit en kavalleriridskola som utvecklats och förnyats genom åren. Spanska ridskolan använder sig dock av liknande pelare som användes i Frankrike under 1600-talet. Pelarna var ett påhitt av soldaten och vetenskapsmannen Antione de Pluvinel som skrev en bok med gymnastiserande övningar och rörelser som var tydligt illustrerade av tecknaren Crispin de Pas. I sin bok använde han pelarna som ett riktmärke och hjälpmedel i att samla sin häst. I boken fanns även en beskrivning av "levad", ett språng i luften som bland annat hästarna vid spanska ridskolan tränas till.
Även i Storbritannien utvecklades ridkonsten. Dock kunde inflytandet begränsas till enbart en person, William Cavendish (1592-1676) som var en hertig i Newcastle. Cavendish var kavallerichef men räknades som otroligt inkompetent. Under sin exil i Antwerpen 1658 skrev han och publicerade en bok inom ridkonsten som sedan utökades ytterligare år 1667, när han återkom till England. De båda böckerna lovordades av den franske mästerryttaren de la Guérinière.
Den nuvarande ridsportens dressyrridning är en klassisk ridning som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet fram till militärens "avhästning" under mitten av 1900-talet. På senare tid har man startat en klassisk ridning kallad barockridning som har sitt namn från just den tid då ridkonsten stod på topp i Europa. Då hade hästens betydelse i strid minskat och man såg på ridningen som en konst där målet var att få sin häst att röra sig så vackert som möjligt.
Andra ridstilar än den klassiska som använts i Europa är till exempel westernridningen i USA som har utvecklats från det gamla boskapsarbetet till häst och arabernas och de asiatiska ryttarfolkens speciella ridkonst.
Caprillis hoppsits
Caprilli är en avdelning inom ridkonsten som främst används inom hoppning och jaktritt. Caprilli innebar att man sitter i fältsits, det vill säga stående i stigbyglarna och följer med hästens språng. Caprillitekniken utvecklades av kaptenen Federico Caprilli (1868-1907). Han utvecklade ridkonsten till en stil som var mer lämplig för ridning utomhus eller när hästen hoppar. Federico var chefsinstruktör vid de italienska kavalleriskolorna och ridningen i Europa dominerades mycket av den ridning som man lärde ut i armén. I armén tränades man ofta på att rida ut i strid vilket innebar mycket ridning i terräng och över naturliga hinder. Istället för att ha en samlad undergiven skolhäst ville Federico se hästen som en förlängning av människan. Han lärde sina elever att följa hästens linjer och rörelsemönster och att rida i kortare stigläder. Detta var en stor kontrast mot den klassiska ridkonsten där man red på långa stigläder med nästan raka ben, som gjorde att man satt djupare i sadeln.
Federico utvecklade sin teknik ännu mer och menade att man skulle rida lätt framåtböjd och stående i stigbyglarna för att hela tiden enkelt kunna följa med i hästens rörelser utan att störa hästen. Tekniken byggde på en urgammal teknik som använts av stäppnomader och orientaliska ryttare sedan hästen tämjdes. Som ett resultat av Fredericos läror blev italienarna oslagbara inom banhoppningen och tekniken adopterades av kavalleriskolor över hela världen. Efter Federicos död har tekniken blandats upp i den klassiska ridkonsten med Caprillis "systema". Idag lutar sig alla ryttare framåt medan man hoppar och den klassiska fältsitsen när man står upp över hästens rygg används vid galopper utomhus, när man rider över bommar eller inom hoppningen.
Olika ridstilar
Det vanligaste sättet att rida på idag är den klassiska skolridningen, även kallad engelsk ridning. Den grundar sig på de gamla lärorna från Frankrikes och Storbritanniens hovstallmästare. Men det finns flera olika stilar att rida i, även om alla i grunden utvecklats ur den klassiska ridningen.
Inom galoppsporten har man en ganska egen stil som arbetats fram genom en teknik avsedd att minska luftmotståndet. I ett lopp rider jockeyn med extremt korta stigläder och sitter på så sätt högt över hästen och framåtlutad över hästens hals.
Westernridningen har ju sin grund i de gamla boskapsskötarna i USA under 1700-1800-talet. Långa dagar på hästryggen krävde en bekväm sadel och inte minst en bekväm ridstil. Westernstilen är på så sätt mer avslappnad och man sitter med fötterna något framför resten av kroppen och med relativt långa stigläder.
Inom den klassiska ridningen finns även mindre skillnader. Inom dressyren rider ryttaren på långa stigläder för att sitta ner i sadeln även i trav eller galopp medan en hoppryttare kortar sina stigläder för att lättare kunna ställa sig i fältsits över hästen när den hoppar. Men i grund och botten härstammar all slags ridkonst från Xenofons läror under antiken.
När man sitter i damsadel sitter man med båda benen åt ett håll.
Källor
- Bonniers stora hästlexikon av Elwyn Hartley Edwards
