Reggae

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Reagge)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Bob Marley vid en konsert 1980. Marley betraktas som en ikon inom reggaen.

Reggae är en mycket bred musikgenre som utvecklats på Jamaica och spritts över hela världen. "Reggae" har dels betydelsen att vara ett samlingsnamn för en rad musikgenrer som toasting, dub, ragga, roots reggae, lovers rock, dancehall m.fl., dels den snävare betydelsen att vara den musikstil som utvecklades ur rocksteady på Jamaica i slutet av 1960-talet och som har det sound som var typiskt under glansåren på 1970-talet. Reggae är dessutom en musikstil som i mycket hög grad utvecklats av producenter, inspelningstekniker och annan musikstudiopersonal[1]


Reggaen har mognat fram från ursprungliga afrikanska musikinfluenser, Västindiens "egen" musik calypson (som på Jamaica kallades för mento), den USA-influerade svarta bluesen som på Jamaica spelades i baktakt och fick namnet ska och den avsevärt långsammare rocksteadyn. Detta, kryddat med den sedan 1930-talet utstötta religionen Rastafari, och mer komplexa rytmer tillsammans med en stark känsla för vackra melodier och en stor dos musikaliskt experiementerande resulterade i reggae under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet. Skivbolaget Studio One har betytt mycket i utvecklingen av reggaen. Reggae är starkt förknippat med sina texter kring Rastafari-kulturen och den mest kända artisten inom reggaen är Bob Marley som under 1970-talet spred musikstilen över världen. Den typ av reggae som Marley till största delen höll sig till med mycket markerad, pulserande och allvarstyngd rytm, melodier som lätt fastnar och texter med ett stark religiöst och socialt budskap fick så småningom beteckningen roots reggae. [2]

Reggaen har på 30 år spridit sig över hela världen, och i många fall blandats med andra kulturers populärmusik.

Reggaen som helhet kan indelas i 10 – 20 olika stilar beroende på vad man tar fasta på. Typiskt för reggae är att en rytm eller ett sound används i flera olika låtar med andra melodier av andra artister. Det finns således avsevärt färre sounds än melodier.

Innehåll

Hur reggaen spreds över världen

Lee "Scratch" Perry – en av reggaemusikens "uppfinnare".

Toots, Jimmy Cliff, Bob Marley och Lee "Scratch" Perry

De personer som ofta pekas ut som mest betydelsefulla för reggaemusikens utveckling och dess spridning från en liten obetydlig ö i Tredje världen med 2,5 miljoner invånare till en "mainstream" musikstil med artister och musikköpare över hela världen är givetvis Bob Marley. Toots Hibbert anses ha uppfunnit ordet "reggae" och var tillsammans med sitt band The Maytals och artister som Desmond Dekker redan på 1960-talet populära hos både svarta och vita ungdomar i det viktiga musiklandet Storbritannien. Toots och Dekker spelades mycket av både mods och tidiga gäng av skinheads, men också på fritidsgårdar där barn och tonåringar som senare skulle bilda tidiga engelska reggagrupper som UB40, Steel Pulse och Aswad uppehöll sig på fritiden. Desmond Dekker var dessutom den förste som spelade in en låt, som dessutom blev en hit, med ett rasta-budskap – "The Israelites". Reggaen utvecklades på olika inspelningsstudior i Jamaicas huvudstad Kingston, och producenter som Lee "Scratch" Perry och King Tubby är bland de viktigaste. Det tog tid innan reggaen uppskattades live. I stället tog diskjockeys med sig hitsinglarna ut och satte upp s.k sound systems med jättehögtalare i stadsdelarna och spelade låtarna för en betalande publik. Producenterna utvecklade B-sidan på singlarna till versions där endast lite grann av sångarens röst fanns kvar, och begåvade diskjockeys utvecklade en stil kallas toast (efter engelskans "toastmaster") där de pratsjöng om allt från nyheter och sociala budskap till ren underhållning och sex. Den förste av dessa toasters var U Roy, som kan betraktas som anfadern till toast, deejaying, dancehall och hela den amerikanska rapp-musiken. Vidare får Jimmy Cliff betraktas som mycket viktig för reggaens internationella spridning, framför allt genom hiten och långfilmen The Harder They Come.

Det var inte bara toast-artisterna som använde sig av dubreggae. Även en del av de bästa sångarna på Jamaica understöddes av dubreggae, som var under snabb utveckling. Här kan nämnas Black Uhuru, Twinkle Brothers, Culture, Burning Spear, Mikey Dread, Heptones, Gladiators och många av de artister som fick sin musik producerad hos Lee "Scratch" Perry och King Tubby (t.ex. Junior Murvin, Max Romeo och Augustus Pablo). I Storbritannien lades dubreggae till av Dennis Bowell när dubpoeten Linton Kwesi Johnson kom in för att få musik till sina nyskrivna dikter. Andra sångare – framför allt Bob Marley och Peter Tosh, och med något enstaka undantag Jimmy Cliff – valde att framföra sina sånger till "orörd" reggae, även om dubversioner av deras hitlåtar kunde dyka upp i efterhand.

Mickey Dread på bilden introducerade reggaen för punkband som The Clash.

Island Records och Virgin Records

En annan central personlighet bakom reggaens segertåg över världen är ägaren till det år 1959 startade skivbolaget Island Records, Chris Blackwell. Han var den som två veckor efter det att Jimmy Cliff sagt upp kontraktet fick besök av The Wailers (Bob Marley, Peter Tosh och Bunny Wailer) som då var i London. Blackwell såg en möjlighet att skapa ett svart rockband och skrev, trots sina rådgivares invändningar, kontrakt med Marley och de andra och lånade ut en större summa pengar för att de tillbaka på Jamaica skulle ha råd att spela in en LP. Samarbetet kom att löna sig oerhört mycket för både Marley och Blackwell. År 1973 släppte The Wailers sin första LP – Catch A Fire – där det nya, rockigare Wailers-soundet hörs på låtar som "Concrete Jungle" och "Stir It Up". LP:n Catch A Fire började dock inte sälja ordentligt förrän Eric Clapton fått en jättehit med Marleys låt "I Shot The Sheriff" från The Wailers andra LP på Island Records, också den från 1973. Nu började den vita publiken, till en början i Europa, få upp ögonen för Marley och Tosh och låtar som "Get Up, Stand Up". Andra reggaeartister följde i Marleys kölvatten, gav ut skivor på Island och andra skivbolag, som exempelvis Virgin Records, som såg att det gick att tjäna pengar på reggae, och många begåvningar från Kingstons slum fick för första gången i sina liv ordentligt betalt för sitt musikskapande.

Yellowman var Jamaicas DJ/toaster nummer ett på 1980-talet.

Storbritannien

Ett ytterligare steg i reggaens internationalisering var att många reggaeartister försökte anpassa sångtexterna – även de med religiöst (Rastafari) innehåll och sociala budskap – så att de inte bara handlade om Jamaicas problem. En parallell utveckling var att reggaen kom att påverka och förändra helt andra musikstilar. Detta skedde först i Storbritannien eftersom många jamaicaner emigrerat dit och nu startade mängder av reggaeband, som kunde samarbeta med eller uppträda på musikfestivaler tillsammans med vita engelska artister och grupper som uttryckte sin avsky för det högerextremistiska och invandrarfientliga partiet National Front och från 1979 sitt missnöje med den nya konservativa premiärministern Margaret Thatchers monetaristiska penningpolitik och dess accepterande av en högre arbetslöshet – något som drabbade både invandrare och infödda engelsmän av arbetarklass och lägre medelklass. Organisationen Rock Against Racism (RAR) bildades redan 1976, och genom RAR-konserter och andra arrangemang fick både de svartas och de vitas protestmusik kanaler. Reggaeband med en hård, tuff och rockig stil – som Steel Pulse och Misty in Roots – såg dagens ljus, och Bob Marley som flytt Jamaica efter ett mordförsök spelade in låten "Punky Reggae Party". Reggaeband, många med enbart vita medlemmar, började dyka upp i nästan alla länder i Europa.

Reggae i punk och new wave

Musikstilar blandades, och de första som möttes var reggaen och punken. The Clash gjorde reggaelåtar som lät som punklåtar, eller tvärtom. Ska-musiken fick en brittisk renässans och New Wave music, med artister som Elvis Costello och band som The Police, blev samlingsnamnet för en ny musikstil med tydliga reggaeinfluenser. Hela denna nya musikmosaik spred sig till Västtyskland, Nederländerna, Skandinavien, och så småningom till resten av Europa och USA. I början av 1980-talet bildades massor av reggaeband i nya världsdelar. Afrikanska, indiska, japanska, brasilianska, colombianska, irländska med flera reggaegrupper behöll något av sin regionala populärmusik i den reggae de spelade. Andra grupper, som spelade allt från hårdrock till country & western passade på att göra minst en reggaelåt.

USA

Först år 1976 svepte reggaen över USA. Bob Marley & The Wailers hade släppt albumet Rastaman Vibration det året, och Rolling Stones Magazine utnämnde albumet till "album of the year". I slutet av 1976 lämnade Marley Jamaica pga. ett mordförsök på honom. Flera reggaeartister på Jamaica blev skottskadades detta år av anhängare till något av de två politiska partierna i Jamaica. Marley och andra artister som även var rastafaritroende var tämliken likgiltiga inför politiken, men då både premiärministern Michael Manley och oppositionsledaren Edvard Seaga inför valet 1976 hävdade att reggaen var på deras sida så tog de gäng som stödde endera partiet beslutet att det var säkrast att döda reggaestjärnorna eftersom risken fanns att de till slut ändå skulle stödja något av de två partierna. [3] Premiärminister Manley hade försökt få Marley att ställa upp på hans sida, men inte sagt det rent ut. Eftersom Manley insåg att Bob aldrig skulle turnera runt med honom i valrörelsen ville han åtminstone ha en nyskriven marleylåt som stödde hans parti. Men när han bad Bob att skriva en låt med "positiv text" trodde Bob att det var en turistlåt, och på det sättet kom låten "Smile Jamaica" till. Det var två dagar kvar till Smile Jamaica-konserten när okända män bröt sig in i hans hem och skottskadade honom i armen. Bob Marley höll ändå konserten, men flyttade sin familj och valde för sin egen del att lämna Jamaica för en längre tids exil i London. [4] I Storbritannien spelade Bob Marley & The Wailers in Exodus, ett album som hamnade på första plats på topplistorna i en rad länder och som gjorde Marley och bandet kända över hela världen, och i fortsättningen spelade Bob Marley & The Wailers på fullsatta stora arenor även i USA. [5]

Sly and Robbie

På Jamaica hade gruppen Black Uhuru bildats 1977. Trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare, som även fungerade som producenter, gav Black Uhuru ett internationellt reggaesound. När dessa två begåvningar, vars betydelse för reggaens internationalisering inte kan underskattas, under 1980-talet började samarbeta med världsstjärnor representerande nästan alla musikstilar blev Sly & Robbie ett begrepp. Sly Dunbar och Robbie Shakespeare var så efterfrågade att många världsstjärnor fick nöja sig med andra musikproducenter från Jamaica. Det var inte reggae som dessa artister och grupper från USA och Europa ville spela in. De var i stället ute efter det sound som exempelvis jamicansk dub kunde tillföra deras musik. När Bob Marley var död och reggaen inte längre var lika efterfrågad hade influenser från reggaen smugit sig in i världsmusiken. Idag hör alla människor i världen med tillgång till radio, television, biografer eller Internet varje dag reggae eller musik med influenser av reggaens många stilar. Den finns i reklaminslag, filmmusik, barnprogram, data- och TV-spel, TV-dokumentärer, musikalstrande leksaker, telefonsignaler och, givetvis, i alla nya och gamla reggaelåtar som spelas. Internets tillkomst och möjligheten att hitta reggae på nätet har medfört att musikstilen har fler lyssnare än någonsin.

Reggaens bakgrund

Vad ordet "reggae" egentligen betyder är mycket omdiskuterat även på Jamaica. De vanligaste tolkningarna är "gräl" respektive "trasiga kläder" eller "lappade kläder" eller helt enkelt "lump". En annan trolig förklaring är att ordet kommer av engelskans "regular"; säger man "regular music" snabbt så blir det ungefär "reggae music". Ordet dök iallafall upp (något annorlunda stavat) i en låttitel för första gången i låten "Do The Reggay" med de etablerade ska-stjärnorna Toots & the Maytals 1968, och Toots Hibbert är också den som de flesta andra artister ger äran att ha döpt musikgenren. Reggay döptes snart om till reggae. Men bokstavligt talat betyder reggae "kungarnas musik" eller som många andra påstår att det bara betyder "kung", vilket i så fall kommer från latinets "rexragious".

Musikaliskt skiljer sig reggaen mer från föregångaren rocksteady än vad rocksteadyn skiljer sig från ska. Bas och trummor har ofta lyfts fram som de viktigaste instrumenten. I reggae spelar basgitarristen i "mönster", som brukar kallas kluster. Trummorna är väsentliga för att markera olika rytmer i reggaen, och en huvudsaklig kategorisering kan ske i s.k. "one drop" och "two drop". [6]. Den s.k. "reggaegitarren" (rhythm guitar) som omkring 1970 började användas för att markera rytmen gjorde att musiken började "låta som" reggae. En av de artister som var med på den tiden – Derrick Morgan – har sagt:


We (...) tried a different version of "Fat Man". It changed the beat again, it used the organ to creep. Bunny Lee, the producer, liked that. He created the sound with the organ and the rhythm guitar. It sounded like ‘reggae, reggae' and that name just took off. Bunny Lee started using the word (...) and soon all the musicians were saying reggae, reggae, reggae. [7]


Jamaican Ska

Skamusiken kom, till synes över en natt, i samband med Jamaicas självständighet från kolonialmakten Storbritannien 1962. Artister som Errol Dixon, King Edwards, Owen Gray, Laurel Aitken, Duke Reid, Lloyd Clarke, Don Drummond och Tommy McCook var först med den glada, snabba musiken som var lätt att dansa till, och den speglade stämningen på ön på den tiden när alla var glada för att Jamaica hade blivit självständigt. Sedan kom artister som Blues Busters, Maytals, Byron Lee, Stranger And Ken och den nu kultförklarade orkestern The Skatalites med den typiska markerade ska-rytmen med tre takter – kort, lång, kort, uppehåll; kort, lång, kort, uppehåll. [8] Gruppen The Wailing Wailers med en då 18-årig Bob Marley hade en jättehit på Jamaica med "Simmer Down'" 1963. En annan av 70-talets reggaestjärnor – Jimmy Cliff – slog igenom som tidig tonåring med ska-låten "Miss Jamaica" något år senare.

Fil:Toots hibbert.JPG
Toots Hibbert, ska-stjärna på 1960-talet och reggaeikon på 1970-talet.

Ska hade rötter i 1950-talets Jamaican Rhytm'n'Blues med musiker som Wyonie Harris och Roscoe Gordon i tidiga Owen Gray-låtar som "Running Around" (1960). En av den jamaicanska ska-erans giganter – Laurel Aitken – hade lokala hitar som "Boogie In My Bones" och "If It's Money You Need" 1960. Dave Bartholomew spelade in "The Monkey" och "The Shufflin' Fox" 1957. Om man lyssnar på dessa låtar hör man en tidig form av ska, inspirerad av amerikanska artister som Fats Domino som faktiskt gjorde ett antal Rhytm'n'blues-låtar med ska-liknande takt där piano användes för att markera rytmen.[9]

Rocksteady

Musikstilen rocksteady, som innebar att man saktade ned skatempot, kom sommaren 1966 som var ovanligt het – för het för att en befolkning som led av undernäring skulle orka fortsätta dansa till den snabba skamusiken. Låten "Oh Ba-A-By" med The Techniques 1966 har denna långsamma släpiga ska-rytm. År 1967 lades ett extra taktslag till före de tre ursprungliga, vilket gjorde musiken ännu långsammare och liknande en primitiv reggae. Typexempel är "Rock Steady" med Alton Ellis och "Red Red Wine" med Tony Tribe, låtar som även spelades i England. Det är mycket svårt att avgöra när rocksteady blev reggae, men man kan konstatera att de båda stilarna existerade samtidigt under 1968 – 1971. The Pioneers klassiska hit "Long Shot Kick De Bucket" spelades in som reggaeversion, rocksteadyversion och skaversion. Rocksteady, där man till skillnad från ska håller i sin partner när man dansar, hade mycket med den sexuella frigörelsen i Jamaica och övriga Västvärlden att göra. Reggaen hade redan från början en stark koppling till Rastafari-filosofin, men för att överleva ekonomiskt tvingades artisterna samtidigt att spela in anständig och politiskt okontroversiell musik som accepterades av JBC, den jamaicanska radion. [10]

Den mycket snabba ska-musiken var Jamaicas egen musik 1963 – 1966. Sedan slog ska-kulturen igenom i en andra våg i Storbritannien 1979, främst bland vita arbetarklasskillar. Tredje vågen sköljde över USA på 1990-talet.

Sångkarriär en väg ut ur fattigdomen

Efter bara ett halvt decenniums självständighet hade jamaicanerna insett att deras egna politiker inte höll måttet. Landet hade inte tillräckligt med inkomster för att kunna utvecklas mot välstånd. Myndighetspersoner och polisväsen var korrumperade som en följd av de låga lönerna. Samtidigt pågick på Jamaica, liksom i resten av Tredje världen, en kraftig inflyttning från landsbygden till storstäderna med växande slumområden och misär som följd. Jamaica hade inga andra exportvaror än aluminium, jordbruksprodukter och den illegala, starka jamaicanska marijuanan. Det fanns inte tillräckliga försörjningsmöjligheter på landsbygden, och de som flyttade in till huvudstaden Kingston skulle upptäcka att det inte fanns några jobb alls för dem som ville leva laglydigt. Man var tvungen att stjäla, råna eller handla med marijuanan för att inte svälta i Trenchtown och andra kraftigt växande slumområden. Ligor med unga brottslingar, så kallade "rude bwoys" hamnade i krig med varandra om överhögheten över olika stadsdelar. Men, för den som kunde sjunga fanns också möjligheten att övertyga någon av skivproducenterna att få spela in en låt. Artisten fick sedan ofta gå runt och försöka sälja sin singel – det pressades kanske inte mer än 50 eller 100 exemplar. Om låten spelades i radion eller på något av de mobila gatudiscoteken (sound systems), kunde ens lycka vara gjord, även om skivbolaget roffade åt sig 99 procent av intäkterna. Fattigdomen i kombination med det unika systemet för att producera och distribuera musik är anledningen till att så extremt många låtar spelats in på lilla Jamaica under 1960- och 1970-talet.

Reggae Music

The Gladiators producerade hitlåtar som "Jah Works" och "Hearsay" med rastafaribudskap under 1970-talet.

Under slutet av 1960-talet började musiktexterna spegla samhället och uttrycka allt mer kritik. I början fanns en trallvänlig popreggae med harmlösa texter som tilläts spelas i radion samt de samhällskritiska och religiösa inspelningar som vi idag kallar för roots reggae. Vissa musiker och sångare sökte mening och fann inspiration i Rastafari-religionen, vars utövare levt utstötta av resten av det jamaicanska samhället sedan tidigt 1930-tal. Den religiösa kraften, den pulserande rytmen och de kraftfulla melodierna formade tillsammans en unik populärmusik som attraherade lyssnarna och fick alltfler unga artister att bli rastas, trots att de bannlystes både av samhället och av föräldrarna när de lät håret växa ut i s.k dreadlocks, blev vegetarianer och sade adjö till den västerländska civilisationen som de kallade Babylon.

Trots att reggaemusiken basunerade ut budskapet att Haile Selassie var en inkarnation av Gud (Jah) och att alla svarta borde återvända till drömlandet Afrika, blev reggaen oerhört populär på Jamaica och slog igenom i hela världen. Under 1970-talets första hälft hade hälften av all reggae som spelades in ett rasta-budskap, förmedlade av sångartister eller av s.k. "toasters – talsjungande diskjockeys som levererade allt från nyheter till bibelverser. Den andra hälften var till övervägande delen kärlekssånger, med samma reggae-rytm och ofta väldigt fina melodier som fastnade. Som en följd av inspelningsteknikernas artistiska experimenterande kom duben. En dub-låt var en reggaelåt där man plockat bort det mesta av sången, lyft fram olika instrument (främst bas och trummor) i olika partier i sången och dessutom lagt till ekon och olika effekter, både på instrumenten och på sången. Numera gör man dub-versioner av all slags musik, men den uppstod och utvecklades inom reggaen på 1970- och 1980-talen.

Reggaens många stilar

Reggaen har getts många namn – ett nytt namn för varje ny stil eller utveckling av rytmen. Roots reggae, dub, rockers, ragga och dancehall kan sägas vara de fem viktigaste. Det är vanligt att artister rör sig mellan de olika stilarna, som i hög grad har påverkats av musikindustrins tekniska utveckling.

Rockers

En av de mer kända benämningarna i mitten av 1970-talet var "rockers", en något snabbare, rockigare roots reggae som utvecklades av bl.a Lee "Scratch" Perry och bland annat bars upp av artister som Marley, Bunny Wailer, Jacob Miller och hans Inner Circle och resulterade i en långfilm med namnet Rockers, samt av Black Uhuru och engelska Steel Pulse på deras första album i slutet av 1970-talet. Reggaen spred sig i slutet av 1970-talet till i stort sett hela världen utom USA, där inte ens Bob Marley hade några särskilda framgångar. Omkring 1980 hade ska-musiken dessutom en renässans i Storbritannien med grupper som The Specials, The Selecter, Bad Manners, The Beat, The Body Snatchers och med sina första album även Madness.

Ragga

En bit in på 1980-talet bytte musiken på Jamaica skepnad igen, och som ett resultat av de nya elektroniska instrumenten kom den att innehålla en mångfald av olika ljud. Stilen ragga (tidig dancehall) utvecklades med artister som Frankie Paul och vår egen Papa Dee. [11] Religiösa texter och roots reggae var helt ute på Jamaica mellan 1985 och 2000, reggaen gjordes och konsumerades enbart för att man ville ha roligt. Därför handlar texterna i den tidiga dancehallen mest om sex, dans, skämt om homosexualitet och pengar. Datoriseringen av musikskapandet påverkade givetvis också den jamaicanska musiken, och från slutet av 1980-talet var den unika, mänskligt skapade, baktakten borta, ersatt av exakta trummaskiner och digitala basar som hamrade in rytmen med exakt precision. Därmed försvann också mycket av hjärtat ur reggaen.

Stephen Marley, som främst utmärkt sig som reggaeproducent och studiotekniker, är den av Bob Marleys söner som fått huvudansvaret för de av faderns inspelningar som ägs av familjens företag Tuff Gong och i vilka sammanhang dessa får mixas om eller återanvändas t.ex. i kombination med amerikanska hiphop-artister.

Dancehall

Sedan slutet av 1990-talet har dancehall varit den dominerande reggaestilen på Jamaica. Den viktigaste orsaken är att denna stil är mest inkomstbringande. Artister som Shaggy, Shaka Demus, Beenie Man, Capleton , Shabba Ranks och Sizzla slog igenom även på USA-marknaden, som länge hade en mycket sval inställning till reggae. Dancehall-artisterna leker med den mänskliga rösten, texterna, rimmen och försöker överträffa varandra vad gäller sexism, homofobi, spydigheter, etc. Bitar av gamla reggaelåtar lånas in (musik- och röstsampling) och ges en ny mix tillsammans med dancehallartistens sång eller DJ-prat. Den som överskrider de moraliska gränserna kan slå igenom på en natt, som t.ex. Lady Saw som var den första kvinnliga DJ:n som vågade vara riktigt ful i munnen. Under ett par år var en form som nästan bara använde programmerade trummor och som gick under namnet "djungle" populärast med artister som Elephant Man och Sean Paul.

Reggaegenren Dancehall ska inte förväxlas med de inomhusarenor där dansvänlig reggae har spelats. Reggaemusiken framfördes i början via sound systems, mobila utomhusdiscotek och i hemmen hos dem som hade råd med en skivspelare. Så småningom började den mer samhällskritiska reggaen även att spelas på jamaicansk radio, och unågra år senare – i början av 1980-talet – började även inomhustillställningar anordnas, där diskjockeys spelade den populäraste och dansvänligaste musiken och toasters kommenterade den. Dessa dansställen kom genast att kallas för dancehalls, och steget var därför inte långt till att även döpa den musik som spelades där till just "dancehall".

Utanför Jamaica

Utanför Jamaica slog den samhällskritiska reggaen på 1990-talet slutligen igenom i Nordamerika. Internet har inneburit en fullkomlig revolution när det gäller reggaens spridning över världen. Idag är åter roots reggae och dub populärt, kanske mer utanför Jamaica än i detta reggaens födelseland. I Latinamerika har reggaen korsats med den Colombiansk Cumbia (liknande salsa fast rytmen går i baktakt och basen hörs i framgrunden) och i Europa har artister som Manu Chao blandat och skapat nya former av reggae. I Afrika finns mängder av populära och begåvade reggaeband, de flesta med samhällskritiska texter och en afrikansk form av roots reggae. Den största artisten var Sydafrikas Lucky Dube, som tragiskt mördades av rånare 2007 när han stannat för att släppa av sina barn i en förort till Johannesburg. I Indien har via indiska artister bosatta i Västindien utvecklat en alldeles egen form av ragga med låtar som kan vara uppåt 20 minuter.

Conscious dancehall

Idag har många unga jamaicanska reggaeartister börjat kombinera dancehallen med samhällskritiska och/eller religiösa texter och därmed skapat en mix av roots och dancehall, något som ibland kallas conscious dancehall. Till de främsta hör I Wayne, som återupprepar att Babylon är byggt på en grund som kommer att ge vika, och Turbulence. Etablerade dancehallartister som Capleton och Bujo Banton har sökt sig till rastafari-rörelsen. Sizzla gjorde bl.a. en låt om något så ovanligt som en låt där han tackade sin mor för att hon burit honom nio månader och sedan tagit hand om honom som spädbarn och pojke ("Thank You Mama"), en sång som innehåller det anti-abortbudskap som Black Uhuru lyfte fram cirka 20 år tidigare.

I Sverige finns idag flertalet reggaefestivaler. Den största är Uppsala Reggae Festival som startade 2001. Den första svenske artisten som spelade in en reggaelåt var Peps Persson, därefter progrockbandet Text & Musik under tidigt 1970-tal.

Stilar inom reggaen

Internationella reggaeartister och grupper

Huvudartikel: Lista över reggaesångare

Svenska reggaemusiker


Svenska soundsystems


Svenska reggaefestivaler

Se även

Källor

  1. Bradley, Lloyd (2001) This is Reggae Music. The Story of Jamaican Music. London: BBC
  2. Bradley, L. (2000) Reggae: The Story of Jamaican Music (Paperback)
  3. [Political Dynamics]. Federal Research Division of the Library of Congress as part of the Country Studies/Area Handbook Series sponsored by the U.S. Department of the Army between 1986 and 1998.: Caribbean Islands.
  4. Cridlin, E. (2002) Biography of Bob Marley Essortment.com.
  5. ibid
  6. Rowlinson, John (red) & Nickson, Chris (2000-2008) The story of Jamaican music part 4. London: Webbsajten Globalvilleidiot.[1] (webbsidan senast kontrollerad 5 december 2008)
  7. Rowlinson, John (red) & Nickson, Chris (2000-2008) The story of Jamaican music part 4. London: Webbsajten Globalvilleidiot.[2] (webbsidan senast kontrollerad 5 december 2008)
  8. Hank Holmes (1980) Jamaica Ska. I and I Records, The Reggae Beat A Inited Foundation. Los Angeles, California.
  9. Steve Barrow (1980) "The Birth of a Music". LP:n The Bluebit Years, Island Records.
  10. Penny Reel (1976) "The Trojan Story'" i New Musical Express ' och Black Echoes(
  11. Jahn, Brian & Weber, Tom (1998) Reggae Island: Jamaican Music In The Digital Age. New York: Da Capo Press

Filmen "Musikens Inflytande Bob Marley"

Externa länkar

Personliga verktyg