Från Rilpedia

Dancehall är en typ av jamaicansk reggae som utvecklades ur toasting på 1980- och 1990-talet. På grund av att många av texterna så ofta har en sexistisk, homofobisk och marijuanahyllande inriktning spelades den inte på radio. Den framfördes i stället ursprungligen genom sound systems och senare inne i stora danslokaler, dancehalls – eftersom det där var lättare att inte minderåriga släpptes in.

Reggae blev Ragga som ett resultat av musikens digitalisering

En bit in på 1980-talet, efter Bob Maleys död 1981, dalade intresset för reggae i Europa. I USA hade den aldrig riktigt slagit igenom. Den reggae som sålde bäst i mitten av 1980-talet internationellt var roots reggae, men den jamaicanska publiken vände sig till toast-artisterna . När datorerna började användas på olika sätt i musikbranschen på 1980-talet och den elektroniska musiken nådde Jamaica, blev det möjligt att skapa helt nya ljud och mixer- och redigeringsarbetet förenklades i betydande grad. Det blev också lättare att plagiera gamla sound och att förbättra och förändra. Reggaegitarren försvann nästan helt, och den i slutet av 1980-talet på Jamaica mest musikstilen var ragga.^[1]

Ragga är en reggaegenre som till övervägande delen förlitar sig på datoriserad utrustning, och i början av 1990-talet började den få ett större intresse utomlands. Det var inte i första hand lyssnarna i Europa som tog den till sig på samma sätt som de hade gjort med den ursprungliga reggaen. Ragga gick i stället på export till länder som lätt kunde blanda den med sin egen populärmusik – till Indien och indiska subkulturer runt om i världen genom de många artister av indisk härkomst som lever i Karibien, till Latinamerika genom cumbian som genom datorernas ankomst genomgått samma metamorfos som reggaen, till Egypten, Libanon och andra centrum för arabisk pop.

Wayne Smiths låt Under Me Sleng Teng producerades av King Jammy 1985 på en Casio MT-40 synthesizer. och anses allmänt vara den första riktiga raggalåten. "Sleng Teng" ökade King Jammys popularitet, and andra musikproducenter på Jamaica släppte snabbt sina egna versioner av King Jammys riddim med ett tjog olika sångare. ^[2] Barrington Levys album Here I Come från 1988 med låten "Here I Come" (I'm broad, I'm broad, I'm broader than broadway) var en annan viktig låt i utvecklingen av dancehall.

Barrington Levy, Shabba Ranks, Shaka Demus, Admiral Bailey, Frankie Paul, Macka B, Cocoa Tee, Kofi, Sanchez, Shinehead och svenske Papa Dee är några exempel på artister som förknippas med ragga, den tidigaste formen av dancehall. Redan då var deejay-artistens främsta tillgång en röst som avvek från det vanliga på något sätt och därigenom fångade publikens intresse. Gimmickar som att uttala ord fel, sjunga nonsensfrasar, gå ytterligare ett steg bort från det anständiga och liknande var också vanligt, och ett arv från toast-reggaen. En artist som varit populär ända från det tidiga 1980-talets toasting, under ragga-åren och ända fram till dagens dancehall är Eek-A-Mouse.

Dagens Dancehall

Exempel på stora dancehallartister är T.O.K, Bounty Killer, Elephant Man, Beenie Man, Tony Matterhorn, Lady Saw, Ninjaman, Shabba Ranks, Cutty Ranks, Garnett Silk, Sean Paul och Shaggy. Den främsta kvinnan inom genren är Lady Saw, som ofta presenteras som "The Queen of Dancehall" eller "Mama Saw". Några av artisterna lyckades slå sig in på den amerikanska marknaden, men deras karriärer i USA tog snabbt slut pga att de råa homosexuella skämten i texterna inte uppskattades.

Vissa dancehallartister blev hårt kritiserade för homofobi. ^[3][4], sometimes including threats of violence.^[5] Buju Bantons song "Boom Bye-Bye" fastslår att de som är gay "haffi dead" ("have to die"). Andra dancehallartister som har blivit anklagade för homofobi är Elephant Man ("When you hear a lesbian getting raped/ It's not our fault ... Two women in bed/ That's two Sodomites who should be dead."), Bounty Killer (som i en sång uppmanar sina lyssnare att bränna "Mister Fagoty") och Beenie Man.

Den uppmärksamhet dancehallartisternas anti-gaytexter ledde till att Beenie Mans och Sizzlas turnéer i Storbritannien avbokades. Efter lobbyarbete från Stop Murder Music coalition gick den musikindustri som producerade och distribuerade dancehallmusik med på att inte längre släppa låtar som uppmanar till hat eller våld mot homosexuella. e.^[6][7] I juni 2007 skrev Beenie Man, Sizzla och Capleton på ett avtal – the Reggae Compassionate Act — som medlats fram mellan dancehalltoppen och Stoppa mördarmusikenaktivister (Stop Murder Music activists), där raggastjärnorna förband sig att inte uppmuntra och/eller medverka till homofobi och våldsuppmaningar i låtarna. renouncing homophobia, and agreeing to "not make statements or perform songs that incite hatred or violence against anyone from any community". Däremot avstod fem stjärnor som utpekats som homofobiska – Elephant Man, TOK, Bounty Killer, Vybz Kartel och Buju Banton – från att skriva på detta avtal. ^[8] Några av dancehallstjärnorna drog sig tillbaka och återvände efter en tid till den jamaicanska musikscenen, vissa med ännu korta dreadlocks och uppgav att de konverterat till rastafaritron. Denna blandning av dancehall, samhällskritik och rastafari – som framför allt förmedlas av helt nya artister som I Wayne, Fantan Mojah, Gentleman, och Turbulence har fått namnet Conscious dancehall.

Musikaliskt är det inget problem för dancehall att knyta an till rötterna. Inom reggaebranschen har det alltid vanligt att flera artister spelar in låtar med samma instrumentala bakgrund. Ofta lägger artisten bara på sin vokalinsats på musiken, men musikspåret (som kallas rytm eller riddim) kan även modifieras med nya melodislingor eller instrument, eller mixas på ett annat sätt. Vissa riddims har gjorts i hundratals versioner av en mängd olika artister. Många av de mest använda rytmerna inom dancehall är versioner av gamla rock steady- och reggaelåtar från 1970- och 1960-talen, såsom Real Rock, Stalag och Satta.

Källor

1. ↑ Uttrycket raggamuffin som också förekommer syftar på dem som bor i Kingstons slum och som myndigheterna kallar ghetto dwellers pga. att de i själva verket är bosättare som flyttat till storstaden och utan kontakt med myndigheterna rest en mycket enkel bostad i slummen av korrugerad plåt och lastpallar från hamnen. Speak Jamaican.com [1]
2. ↑ Lloyd Bradley and Dennis Morris (2002) in the documentary Reggae: the Story of Jamaican Music. BBC2 2002.
3. ↑ LOGOonline.com: NewNowNext Blog: Reggae Stars Sign On To Cut Out Homophobic Lyrics
4. ↑ Reggae Stars Renounce Homophobia, Condemn Anti-gay Violence
5. ↑ ”The Most Homophobic Place on Earth?”. Time. 2006-04-12. http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1182991,00.html. 
6. ↑ Flick, Larry, "Gay vs. reggae: the reggae music industry makes changes in response to gay activists' protesting violently homophobic lyrics. The artists have no comment", The Advocate, 12 april 2005
7. ↑ "SIZZLA - REGGAE INDUSTRY TO BAN HOMOPHOBIA"
8. ↑ "Reggae stars renounce homophobia - Beenie Man, Sizzla and Capleton sign deal"