Bodens fästning
Från Rilpedia
| Bodens fästning | |
|---|---|
| Boden, Norrbotten, Sverige | |
 Rödbergetfortet, en del av Bodens fästning sedd från norr. Stormgraven eller Kaponjärdiket och de bepansrade pjäserna syns tydligt, liksom de storslagna vyerna söderut. |
|
| Typ: | Gördelfästning med autonoma fort |
| Byggd: | 1900–1916 (hela fästningen) 1901–1908 (huvudforten) |
| Konstruktionsmaterial: | Betong, sten, stål |
| I bruk: | 1907–1998 |
| Kontrollerad av: | Sverige |
| Garnison: | 15 000 man (under andra världskriget)[1] |
| Slag/krig: | Inga |
Bodens fästning (ibland kallat "Låset i norr") är en tung fästning anlagd på och i ett flertal berg runt staden Boden i Norrbotten i Sverige. Den är belägen cirka 35 kilometer från kusten. Fästningen har fungerat som en strategisk försvarsställning och skyddad förrådsplats. Främsta syftet var att avskräcka Ryssland och Sovjetunionen från invasion över land från finska fastlandet samt i någon mån mot anfall över Bottenviken och då i samverkan med kustartilleriet i Luleå och Töre. Bodens fästnings storlek, komplexitet och slagstyrka gör att den saknar motsvarighet i Norden.
Fästningen består av fem tunga bergfort och tre mindre fortifikationer, så kallade fästen, samt enskilda artilleribatterier. Dessa är placerade i en ring runt Bodens stad. Mellan de fem tunga bergforten och de tre fästena fanns en mängd infanteriskansar, stridsvagnshinder och kanonvärn för skydd av forten och försvåra inträngning genom befästningsringen. På bergstoppar har luftvärnsbatterier funnits. I fästningsringen fanns stridsledningscentraler för bland annat flygvapnet. Det fanns också stora underjordsförråd för ammunition och drivmedel inne i fästningen samt ett mindre flygfält för främst pansarvärnshelikoptrar.
Förutom de i fredstid utförda befästningsarbetena fanns det planer för fältarbeten som skulle utföras i händelse av mobilisering eller skärpt beredskap. För att förstärka och understödja fästningen fanns rörliga fästningstrupper som kunde sättas in där behov uppstod.
Innehåll |
Historia
Redan 1824 föreslog överste G. A. Peyron att man skulle "preparera Luleå position till ett kraftigt, ja kanske oöfvervinnerligt försvar" (Nordisk Familjebok). År 1887 togs idéerna upp och chefen för generalstaben som betonade vikten av en operations-, förråds- och spärrfästning, likaså behovet att trygga Boden stad. Dragningen av stambanan genom övre Norrland samt Bodens roll som järnvägsknut ledde till att förslaget förverkligades. "Föreningen för (befrämjandet av) Norrlands fasta försvar" bidrog med 36 132 kr för markinköpet av Bodens fästning. 1897 års riksdag bevilljade anslag för byggandet.
Byggnationen
Forten började byggas 1901, och 1909 var Gammelängsfortet färdigbyggt. År 1907 började kasernområden inne i staden att uppföras. Fästningen kompletterades och moderniserades etappvis under större delen av 1900-talet. Bland de mer framträdande senare byggnadsprojekten kan nämnas den gigantiska stridsledningscentralen för flygvapnet som byggdes inne i ett av bergen. Denna kom att moderniseras många gånger innan den stängdes och plomberades strax innan fästningen som helhet blev lades ner.
De dyraste arbetena var inledningsvis markberedning och sprängning. Terrängen närmast forten måste jämnas till så att fienden inte kunde erhålla något skydd bakom höjder eller i sänkor. Även om stormgravarna representerade de största bortsprängda volymerna var det inte dessa som tog längst tid, eftersom man där kunde spränga i pallar med dynamit. Det mest tidskrävande arbetet var istället sprängningen av tunnlar, bergrum och pjäsbrunnar, eftersom man använde svartkrut för att inte skada berget. All borrning av spränghål skedde för hand. Transport av bortsprängd sten skedde under de första åren dels för hand med skottkärra, dels med hästdragna vagnar på rälsbana.
Tyngre transporter skedde vintertid. Pansarkupolerna till 12 cm pjäserna vägde hopmonterade cirka 100 ton. De tyngsta enskilda delarna vägde omkring 25 ton och drogs på slädar av 16–30 parkopplade hästar, beroende på före och lutning. De dyraste enskilda delarna under uppbyggnadsfasen var artilleripjäserna och deras pansartorn. De beställdes antingen från Bofors i Sverige eller från S:t Charmond i Frankrike.
För att säkerställa kommunikationen mellan fästningens många olika delar också efter massiva bombanfall och artilleribeskjutning anlades ett omfattande nät av teleförbindelser med ett stort antal noder inom fästningen. I anslutning till fästningen anlades under andra världskriget en flygbas för jakt- och attackflyg på den västra sidan av Lule älv.
Forten
De fem tunga forten är utförda efter samma grundplan, enligt de erfarenheter man skaffat sig under uppförandet av Vabergets fästning. De är utsprängda ur urberget på ett kullrigt berg. På toppen av berget sprängdes en 10 till 12 meter bred stormgrav som omgav fästningens kärna. Graven är ungefär 100 till 200 meter i fyrkant och skulle ha ett djup av minst 6 meter, oftast blev den dock djupare. Fortens topp kallas för hjässan varifrån man sprängde lodräta brunnar för pjäsernas pansartorn. Pjäsbrunnarna förbands sedan med resten av forten via trappor och ammunitionshissar. På forthjässan inrättades också observationsposter, ställningar för granatkastare för närskydd samt löpgravar och skyttevärn för fästningens infanteribesättning.
Man sprängde även en smalare infartsgrav eller bergtunnel från fortets utsida in till stormgraven.Strax utanför stormgraven anlades stormhinder av kilometervis med taggtråd fäst på fastborrade stålstänger. I ringar runt varje fort anlades liknande taggtrådshinder som avsåg att fördröja och försvåra framryckning av fientligt infanteri upp mot bergets hjässa. Ett stort antal skyttevärn med kommunicerande löpgravar anlades utanför vallgraven.
Från stormgraven drev man sedan tunnlar in till fortets kärna där bergrum sprängdes ut för sov- och matsalar, maskinrum, ammunitionsdurkar, förnödenhetsförråd, stridsledningsrum, sjukvårdsavdelningar med mera. De första åren värmdes innanmätet upp med kol- och vedeldade kaminer vars skorstenar gick upp genom urberget och mynnade på hjässan. Senare, under 1910-talet, elektrifierades hela fästningen. Fortens skydd kompletterades med luftreningsanläggningar och gasskydd enligt övertrycksprincipen.
Besättningen i varje fort utgjordes av 230 till 280 artillerister och 230 infanterister.
De enskilda fortens huvudbeväpning bestod av fyra haubitsar, av kaliber 12 eller 15 cm, placerade i pansartorn, samt fyra 8,4 cm kanoner likaledes i pansartorn. För eldledning i mörker anlades rälsbanor och betongvärn strax utanför vallgraven där stora strålkastare kunde dras fram och riktas mot fienden.
Dessutom fanns fyra till åtta 57 mm kaponjärkanoner för försvar av fästningens vallgrav. Dessa var antingen placerade i kontereskarpgallerier i hörnen i stormgravens ytterväggar, för att kunna bestryka graven med eld, eller i eskarpgallerier i anslutning till infartsgraven eller infartstunneln för att försvåra för fienden att tränga in i stormgraven.
Forten utgjorde autonoma enheter med egna vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar, elkraftverk med dieselmotorer, bränslecisterner, sjukvårdsavdelningar, verkstadsresurser, telefoni, m.m.
Fästena
I fästena placerades pjäserna i vallavettage bakom bröstvärn av sten eller betong. Både pjäser och manskap kunde dock dras in i bergrum för att erhålla skydd mot artillerield. I Svedjebergsfästet stod dock pjäserna i bergrum med skjutgluggar.
Batterierna
I de fria batterierna placerades pjäserna antingen bakom en öppen vall eller i kasematt. Ofta fanns det bergrum för förläggning av manskapet. Luftvärnsbatterierna uppfördes på ett antal bergstoppar med betongvärn för pjäser och personal.
Strategisk betydelse, spioner och avveckling
Under världskrigen lär fästningen ha fungerat som spärr för transportsträckan Narvik–Boden–Haparanda–Torneå–Sankt Petersburg.
Det har gjorts gällande att den avskräckande effekten hos Bodens fästning gjorde att Tyskland inte hade tillräckliga resurser att avvara för ett annars attraktivt företag att med våld skaffa sig tillgång till de lappländska järnmalmsfälten. Den allierade sidan lär ha gjort liknande överväganden. Som mest fanns en god bit över 100 artilleripjäser i fästningens fort, mellanverk och luftvärnsbatterier.
Efter andra världskriget fanns planer på att lägga ner fästningen men dess goda skydd mot kärnvapen och andra vapen gjorde att den fick finnas kvar. Tillsammans med kedjan av artillerifort som började inne i Luleå (Prickbergets tunga artillerifort) och fortsatte via Sunderbyn (Duggrabergets tunga artillerifort), Boden och vidare ända upp till Vuollerim utgjorde Bodens fästning ett kraftfullt inslag i invasionsförsvaret i övre Norrland. Artillerield från dessa fort kunde fram till slutet av 1990-talet läggas med förödande precision inom ett område som täckte mer än 30 gånger 200 kilometer. Därtill fanns den mytomspunna Kalix-linjen med sina tunga anläggningar och förberedda befästningar längre österut samt ett stort antal andra anläggningar runt om i Norrbotten.
Fram till år 1982 förvarades en del av Sveriges guldreserver i Degerbergsfortet. Fästningen som helhet var strängt hemlig. Hela Boden-området utgjorde ett militärt skyddsområde inom vilket utländska medborgare ej fick vistas. Detta gällde ända till slutet och visades på enorma gula informationstavlor vid alla infartsvägar. Texten på tavlorna var skriven på ett tiotal olika språk. Svenska soldater som skulle besöka forten eller tjänstgöra i dessa behövde särskilda tillstånd för detta. Forten vaktades nattetid av vakthundar som sprang lösa i vallgravarna.
År 1979 dömdes spionen Stig Bergling till livstids fängelse för att bland annat ha avslöjat bergrummens position, varvid stora belopp fick läggas ut för att ändra försvarsplaner och göra ombyggnationer.
Den 31 december 1997 avlossades de sista skotten från Rödbergsfortet ut mot södra skjutfältet innan fästningen slutligen utgick ur krigsorganisationen och utvalda delar av den öppnades för allmänheten. Numera är Rödbergsfortet en av Bodens stora turistattraktioner med bland annat guidade visningar. En del av Rödbergsfortet används fortfarande för artilleriutbildning. Denna del ligger delvis avskild från resten av fortet och består av två pjäser. Möjligen kan denna del av fortet fortfarande vara hemlig.
Galleri
 Vy över terrängen åt väst från Rödbergsfortet. |
 En 12 cm pjäs (ersatte 15 cm haubitsen år 1976) på toppen av Rödbergsfortet. |
 Vy åt sydost från Rödbergsfortet med siluetter av industrierna i Luleå 30 km bort. |
 Sovsal inne i fortet, i tidiga år så var sängarna ännu mer ihopträngda. |
 Södra Åbergsfortet på andra sidan Luleälven, som det ser ut från Rödbergsfortet. |
 Delar av Boden och Luleälven sedda från Rödbergsfortet. Mjösjöfortet och Gammelängsfortet syns delvis på berget i fonden. Till vänster syns Bodens kraftstation. |
 En granatkastarposition på toppen av fästningen. Granatkastare användes i närskydd mot fiendens infanteri. |
 Köket i Rödbergsfortet. |
 Kung Gustaf V:s autograf på en sten vid Rödbergsfortet. |
 En sida av vallgraven runt fortets kärna sedd från forthjässan. |
 Eldledningsrummet i Rödbergsfortet. |
Se även
Noter
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Bodens fästning
- Rödbergsfortet, öppettider och information
|
||||||||||||||
