Från Rilpedia

?Koala Status i världen: Missgynnad
Systematik
Domän:	Eukaryoter
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Underklass:	Pungdjur Marsupialia
Ordning:	Fåframtandade pungdjur Diprotodontia
Underordning:	Vombatiformes
Familj:	Phascolarctidae Owen, 1839
Släkte:	Phascolarctos Blainville, 1816
Art:	Koala P. cinereus
Vetenskapligt namn
§Phascolarctos cinereus Auktor: Goldfuss, 1817
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Koalan (Phascolarctos cinereus) är ett australiensiskt trädlevande pungdjur och den enda resenta (nu levande) arten i familjen Phascolarctidae samt i släktet Phascolarctos. Den har tidigare kallats pungbjörn och koalabjörn vilket är missvisande eftersom den saknar släktskap med björnar.

De är växtätare och lever nästan uteslutande av eucalyptusblad. Vikten varierar mellan 5 och 14 kilogram och längden mellan 60 och 85 centimeter. Koalorna lever ensamma och är vanligtvis tystlåtna men hanen kan under parningstiden utstöta ett nasalt ljud som kan höras på nästan en kilometers håll. Koalan är endast aktiv några timmar om natten, och sover omkring 19 timmar per dygn.

Koalan har en förkrympt svans och ullig, tät päls som är grå på ovansidan och vitaktig undertill. Den har ett stort huvud med stora runda öron och stor nos. Första tån på bakfoten sitter åt andra hållet och är knubbig medan den andra och tredje tån nästan är helt sammanväxta, fast med åtskilda klor. På framfoten kan första och andra tån sättas mot de övriga, vilket ger en god gripförmåga.

De finns längs hela Australiens östkust, från trakten kring Adelaide till Kap York-halvön, och så långt inåt landet som nederbörden tillåter lämpliga skogar. Koalan utrotades i början av 1900-talet i South Australia, men där har sedan dess djur från Victoria satts in. Tre underarter har beskrivits, men dessa är mer godtyckligt uppdelade och accepteras generellt inte som giltiga. Koalor från de södra och kyligare delarna är större än de nordligare, och hannarna är större än honorna. En typisk koala från Victoria har längre och tjockare päls med mörkare grå färg, ofta med chokladbruna teckningar på ryggen och underarmarna, och har mer framträdande ljus teckning på magen och yviga vita örontofsar. Den typiska vikten är 12 kg för hannar och 8,5 kg för honorna. I det subtropiska Queensland är koalorna mindre (6,5 kg för hannar och 5 kg för honor) och har en korthårigare och ljusare grå päls. Variationen från en typ till en annan är kontinuerlig, och det finns avsevärda skillnader mellan individer i ett visst område.

Koalor äter nästan enbart på bladen av en stor grupp eukalyptusträd, och ibland vissa exotiska arter som mistelväxter och Tristania-träd, men de har en fast preferens för vissa varianter som varierar mellan olika områden. Av de 120 arterna eukalyptusträd är alla utom 20 arter giftiga för koalor. Detta är troligen en evolutionär anpassning till en annars outnyttjad ekologisk nisch, eftersom eukalyptusblad har låg proteinhalt, en hög andel osmältbara substanser och innehåller terpentinämnen som är giftiga för de flesta djur. I likhet med wombater och sengångare har koalan en låg ämnesomsättning för att vara ett däggdjur, och vilar orörliga cirka 20 timmar per dag, sovande den största tiden. De äter vilken tid på dygnet som helst, men oftast på natten. En genomsnittlig koala äter ett halvt kg eukalyptusblad per dygn, och tuggar dem till en fin pasta innan den sväljer dem. Levern tar hand om de giftiga substanserna och tarmarnas nedre del är stor för att utnyttja födans näringsinehåll maximalt. Mycket av detta sker genom bakteriell jäsning – mödrarna matar vid avvänjningen sina ungar med en speciell mjuk avföring som är rik på dessa bakterier och ger dem på detta vis denna nödvändiga matsmältningshjälp.

Koalor är nästan helt trädlevande. De bygger inte bon utan sover helt enkelt i en trädklyka eller på en gren. De använder sina kraftiga klor som grepp vid klättringen, som oftast är rätt långsam men kan vara snabb vid behov, och de hoppar självsäkert från ett träd till ett annat om de är på lagom avstånd. Längre avstånd färdas de på marken i en långsam men effektiv lunk. Vid hot kan koalor galoppera överraskande snabbt till nästa träd, och skutta upp till säker höjd. Därefter väntar de med tålamodet hos ett djur som regelmässigt sover sin största tid tills inkräktaren går därifrån.

Honorna är enstöriga och håller sig inom ett visst hemområde som de sällan lämnar. I de bördigare områdena överlappar dessa, men där födan är knappare är de större och är mer exklusiva. Hannarna är inte territoriella men tål inte varandras närvaro, speciellt inte under parningssäsongen: dominanta individer attackerar underlägsna, och de flesta vuxna hannar har ärr i ansiktet, öronen och underarmarna som resultat av detta. Honorna når könsmognad vid två års ålder, och kan vid god hälsa föda en unge varje år i cirka 12 år. Graviditeten är 35 dagar, och tvillingar är mycket sällsynta. Vid födseln kravlar den mycket lilla ungen in i den nedåtriktade pungen på moderns mage (som kan stängas med en muskel) och fäster sig vid en av de två spenarna. Ungarna stannar gömda i pungen i cirka 6 månader och lämnar den helt efter 7 månader. De stannar med modern i ett halvår till, ridande på hennes rygg, och livnär sig på mjölk och blad tills avvänjningen är klar vid cirka 12 månaders ålder. Unga honor avlägsnar sig därefter till ett eget område i närheten, men unga hannar stannar ofta i moderns område tills de är 2 till 3 år gamla.

Koalan utrotades nästan i början av 1900-talet, den jagades huvudsakligen för pälsens skull. Men skyddsåtgärder har haft framgång och populationerna har åter ökat kraftigt i antal. De blev ibland så stora att man tvingades avliva vissa djur. I isolerade områden med ett stort antal koalor varifrån migration inte är möjlig har man valt att förflytta djuren. Alternativet hade varit att lämna dem att förstöra alla födoträd och sen dö i svält. Vissa kolonier har drabbats hårt av sjukdom, speciellt klamydia (Chlamydia psittaci). Djuren får då starkt nedsatt kondition och dör i många fall om de inte får behandling. Sjukdomen sprids förutom vid parning också när ungen äter spillning från mamman, ett beteende som annars hjälper den att få rätt bakterieflora.