Från Rilpedia

Prisrevolutionen är ett generellt begrepp som används för att beskriva den finanskris som inträffade mellan slutet av 1400-talet och början av 1600-talet, då Västeuropa upplevde en kraftig inflation. Priserna steg i genomsnitt sexfaldigt över 150 år.

Redan under 1500-talet började ekonomer anta att den höga inflationen orsakades av den höga införseln av guld och silver från Nya världen, speciellt silvret från Peru som började föras in i stora kvantiteter från 1545. Enligt den här teorin fanns det helt enkelt för mycket pengar för de varor som fanns tillgängliga.

Dock ökade priserna redan innan den stora införseln av ädelmetaller, mycket eftersom silverproduktionen i Centraleuropa mellan 1460 och 1530 femfaldigades. Även om produktionen hade minskat med två tredjedelar under 1610-talet var den märkbar i den tidiga inflationsperioden, och den underminerade de etablerade priserna som varit relativt stabila sedan den senaste uppgången i silverutvinning 1170-1320.

Demografiska faktorer ledde också till prispressen, mycket tack vare en återkommande befolkningstillväxt i Europa, efter de senaste årens negativa befolkningsutveckling på grund av Digerdöden. Priset på mat steg kraftigt i början av epidemin, men sjönk fort då det blev färre munnar att mätta. Under samma tid ökade priserna på tillverkade varor eftersom utbudet var lågt. Befolkningsökningen orsakade också en ökad efterfrågan på agrar mark, eftersom mycket mark hade blivit otjänlig eller gjorts om till betesmark efter 1340-talet.

Urbaniseringen, även om den var någorlunda låg fram till 1800-talet, tillsammans med ekonomisk diversifiering, innebar att efterfrågan på mat ökade, medan antalet matproducenter minskade något. Urbaniseringen ledde även till en högre grad av handel mellan Europas regioner, vilket gjorde priserna mer responsiva till förändringar i efterfrågan på olika platser. Detta gjorde också att silvret rörde sig från Spanien genom västra och centrala Europa.

Ökad handel och tillgänglighet på tillverkade varor och lyxvaror, speciellt under 1500-talet, hade också uppmuntrat många landägare att låta sina hyresgäster betala uppehälle i kontanter istället för in natura. Detta ledde till att börja med att landägarna blev rikare, men i takt med att priserna steg märkte landägarna som tog betalt i kontanter att deras ekonomiska situation blev sämre och sämre. Detta ledde ofta till att de höjde sina priser, vilket ledde till uppror och oftast en sämre ekonomisk situation för både de och deras hyresgäster.

Inflationen dämpades då införseln av ädelmetaller till slut minskade, och priserna låg kvar på ungefär samma nivå fram till slutet av 1700-talet.