Talltita
Från Rilpedia
| ?Talltita Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
|---|---|
.jpg) |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Tättingar Passeriformes |
| Familj: | Mesfåglar Paridae |
| Släkte: | Parus/Poecile |
| Art: | Talltita P. montanus |
|
|
|
| §Parus montanus Auktor: Conrad von Baldenstein, 1827 |
|
| Synonymer | |
|
Poecile montanus |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Talltita (Parus montanus eller Poecile montanus) är en liten fågel som tillhör familjen mesfåglar.
American Ornithologists' Union skiljer släktet Poecile från släktet Parus och räknar talltitan till Poecile.
Innehåll |
Utseende
Talltitan liknar sin nära släkting entitan, men urskiljs från den av att hjässan är matt svartbrun i stället för glänsande blåsvart och att den svarta hakfläcken är större. Sidorna är vita upp till nacken. Ryggen är gråbrun och buken är vitaktig. Armpennorna har en ljus kant på den hopfällda vingen. Fjädrarna på hjässan är längre än hos entitan, men detta är inte lätt att lägga märke till. Könen är lika och ungfåglarna liknar de vuxna. Längden är cirka 11,5 centimeter och vingbredden 60-70 millimeter.
Läte
Varninglätet är ett utdraget "tsitsidäää". Sången består av "klagande" pipanden "dju-dju-dju-dju-dju".
Biotop och utbredning
Talltitan förekommer i blandskog och barrskog. Den är vitt spridd och vanlig i tempererade och subarktiska delar av Europa och norra Asien. Den är mer specialiserad på barrträd än entitan, vilket förklarar att den häckar mycket längre norrut. Den är vanligen stannfågel.
I Sverige är den allmän i nästan hela landet, förutom på Gotland och i delar av Skåne.
I den östra delen av utbredningsområdet är den mycket ljusare än entitan, men längre västerut blir de två arterna mer och mer lika, så till den grad att den inte betraktades som häckfågel i Storbritannien förrän vid slutet av 1800-talet, trots att den är allmänt spridd och helt ersätter entitan i Skottland.
Beteende
Talltitan lever i stabila parförhållanden, och varje par hävdar vanligen ett revir på cirka 25 hektar. Ofta lever också ett yngre par talltitor i samma revir, men dessa är i allmänhet förpassade till de delar av reviret som har sämre tillgång på föda och skydd. Fåglarna håller sig till reviret året runt och drar inte runt lika mycket som blåmesar och talgoxar gör under vintern.
Häckning
Talltitan gräver ofta ut sitt eget bohål och kan till och med tränga igenom hård bark, oftast i en rutten stubbe eller ett mer eller mindre murknat träd. De flesta bon som har undersökts är fodrade av päls, hår och träflisor, men ibland används fjädrar. Äggen, sex till nio till antalet, har rödaktiga prickar eller fläckar. Honan ruvar äggen i cirka två veckor, och efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna i 16 till 19 dagar.
Föda
Fåglarna livnär sig av skalbaggar, insekter, spindeldjur och frön, ungefär som andra mesar. Under vintern är talltitan stationär i sitt revir och lever då till stor del av frön som den hamstrat under hösten. Fröna placeras ett och ett i barkspringor, under lavar och på liknande ställen, och antalet hamstrade frön i ett revir kan överstiga tiotusentals.
Namn
Talltitan har tidigare kallats för nordisk mes och gråmes.[2]
Källor
- Weidenmeise i tyskspråkiga Wikipedia 31 augusti 2005
- Willow tit i engelskspråkiga Wikipedia 31 augusti 2005
- Roland Staav och Thord Fransson: Nordens fåglar, Norstedts, Stockholm 1991, andra upplagan. ISBN 91-1-913142-9.
- Lundborg (2004) Food hoarding: Memory and social conditions - an evolutionary approach
Noter
- ↑ Parus montanus i IUCN:s databas
- ↑ SAOB
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Talltita
