PPSh-41
Från Rilpedia
| PPSh-41 | |
 PPSh-41 |
|
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | kulsprutepistol |
| Ursprungsland | Sovjetunionen |
| Servicehistoria | |
| Medverkan i krig | andra världskriget |
| Era | andra världskriget |
| Produktionshistoria | |
| Produktionsperiod | 1941-1950 |
| Antal tillverkade | 6000000 |
| Specifikationer | |
| Vapentyp | kulsprutepistol |
| Kaliber | 7,62 mm |
| Piplängd | 269 mm |
| Ammunition | 7,62 x 25 mm TT |
| Magasin | 71 patroner trummagasin |
| Längd | 843 mm |
| Vikt | 3,63 kg utan magasin |
| Eldhastighet | 900 skott i minuten |
| Mynningshastighet | 488 m/s |
| Effektiv räckvidd | ca 200 meter |
PPSh-41 (Pistolet-Pulemet Shpagina, ryska: Пистолет-пулемёт Шпагина) var en sovjetisk typ av kulsprutepistol som användes i stor skala under andra världskriget. Den konstruerades av Georgii Shpagin för att vara ett billigare alternativ till PPD, som var dyr och tidskrävande att tillverka.
PPSh-41 tillverkades först under finska vinterkriget (1939-1940) efter krav från de sovjetiska trupperna i Finland. Detta krav grundades på att sovjetstyrkorna var helt underlägsna i de finska skogarna på grund av bristen på kulsprutepistoler som dels var lätthantererliga och som dels hade hög eldhastighet. Den sovjetiska militärledningen tog genast itu med detta problem - denna plötsliga handlingskraft från den sovjetiska regimen berodde antagligen på att ett misslyckande i Finland skulle vara oerhört pinsamt för den sovjetiska nationen.
På senvintern 1940 hade Sovjetunionen efter en massiv insats av materiel och manskap tvingat Finland att begära fred, och PPSh-modellen hade visat sig fungera väl i fält. Den möjliggjorde snabba blixtanfall tack vare vapnets mycket höga eldhastighet. Konstruktionen byggde mycket på magasinet som var uppbyggt på ett helt annat sätt än hos andra jämförbara vapen. Magasinet var runt och mycket lätt. Ett magasin var kunde innehålla hela 71 skott, vilket gjorde att skytten inte behövde ladda om sitt vapen lika ofta, och därmed att han kunde skjuta längre eldserier. Däremot var ammunitionen inte särskilt kraftig. En annan utmärkande detalj var längden, endast 66,2 cm. Detta var mycket mycket kort för ett automatvapen under denna period (jämfört med bland annat det amerikanska BAR 1918). Längden var också huvudorsaken till att vapnet var lätt och händigt. Konstruktören Georgii Shpagin låg bakom många av de ryska vapnen under andra världskriget och var mycket omtyckt av Stalin.
Under den tyska invasionen av Sovjetunionen var PPSh ett ovärderligt vapen. Den sovjetiska vapenindustrin hade redan innan kriget problem, vilka förvärrades drastiskt under tyskarnas framryckning. Efter något år hade man koncentrerat tillverkningen till några få vapen som framställdes i massupplaga, bland annat PPSh.
Vapnet spelade en viktig roll i närstridsmiljöer där pansartrupper var av begränsat värde, bland annat vid slaget vid Stalingrad och under stormningen av Berlin.
PPSh slutade tillverkas 1950, och hade då producerats i cirka 10 miljoner exemplar. Under denna tid fanns det ingen kulsprutepistol som kunde konkurrera med PPSh när det gällde tillverkningskostnad, hanterlighet och eldhastighet. Däremot var ammunitionen som sagt inte särskilt kraftig, vilket gjorde att vapnet inte var särskilt lämpat för strider där avståndet till motståndaren var mer än 200 meter. Under åren efter kriget upptäckte man att PPSh var känsligt för rost, och detta var en av anledningarna till att den togs ur tjänst.
