Ormgift
Från Rilpedia
Ormgifter är modifierat saliv som tillverkas av speciella körtlar hos vissa ormarter. Körteln som producerar detta zootoxin (ifrån naturen stammande gift) motsvarar parotiskörteln (spottkörteln) hos ryggradsdjur. Dessa körtlar är hos ormar vanligtvis belägen på var sida om huvudet under och bakom ögonen, infälda i var sin muskelskida. Körtlarna innehåller alveoli (småblåsor) i vilka ormgift bildas och lagras innan det blir överfört via gångar till en kanylerad eller tubulär (flaskformad) hålighet i en huggtand (eller gadd) genom vilket det utsprutas. Ormgift är en kombination av många olika proteiner och enzymer. Många av dessa proteiner är harmlösa för människor medan andra är livsfarliga toxiner. Tekniskt sett är ormgifter inte egentliga gifter (eng. poison) utan venom, dvs. de är ofarliga att äta, medan de är potentiellt dödsbringande om de kommer in i blodomlopppet antingen injicerat via bett eller via ögonens slemhinnor (som i fallet med olika spottkobror).
På årsbasis dör uppskattningsvis 100 000 människor av ormbett i hela världen. Epidemiologiska data i många av de tropiska länder där ormbett anses vara vanligare förekommande saknas ofta. Speciellt jägar- och samlar-samhällen har stor risk för ormbett. T.ex anges ormbett vara ansvariga för 2% av alla dödsfall bland vuxna i Yanomamostammens distrikt i Venezuela, 5% hos Waorani i Equador och hela 24% bland Kaxinawa(8) i Acre´ i Brasilien. I Indien anges 15-20 000 människor dö årligen av ormbett
I Sverige är det rapporterat 44 dödsfall mellan 1911 – 1978 orsakade av Vipera berus (huggorm), medan Storbritannien har en årlig incidens på cirka 200 bett per år men dock bara haft 14 dödsfall under hundra år; det senaste 1976.
Alla medicinskt viktiga ormgifter kommer ifrån injektion från ormars ett eller flera par huggtänder (”gaddar”) i överkäken. Dessa förstorade tänder har fåror eller kanaler genom vilka giftet injiceras i bytet eller människan.
Innehåll |
Taxonomi, identifiering och distribution
Det finns drygt 2900 arter ormar uppdelade på 16 familjer, varav 500 tilhör de tre familjerna med giftiga ormar. Detta innebär totalt cirka 200 arter som är farliga för människor (humanpatogena). Ormar klassificeras morfologiskt efter sitt arrangemang av fjäll, tänder, benstruktur, muskulatur, hemipenis (dubbelt fortplantningsorgan), känsel organ och i alltmer ökande grad med hjälp av DNA analys (4). Det skall nämnas att flera arter inom familjen Colubridae (snokar) är felaktigt klassificerade och mer en ”slaskgrupp” än en homogen familj. Revision pågår: dels utgör snokar 2/3 av alla ormarter, dels är mer släkt med andra familjer än inbördes och några snokarter de facto är giftiga för människor Giftormar tillhör familjerna
- Atractaspididae (stilettormar)
- Elapidae (giftsnokar) (inklusive havsormar Hydrophinae)
- Viperidae (huggormar)
Ormgifters farmakologi
Det är påfallande att storleken på ormens huggtänder inte står i förhållande till potensen (farlighet) hos giftet. Exempelvis har den jämförelsevis oskyldiga indo-malajiska Lachesis enorma huggtänderna, medan de minsta huggtänderna finns bland de mest potent ormgiftsproducerande havsormarna i familjen Hydrophids. Ormgifter innehåller blandningar av toxiner och olika enzymer med egenskaper som t.ex att öka bytesdjurets upptag av toxinerna. Ormar har det mest komplexa gifterna i djurriket, och kan innehålla upp till 20 beståndsdelar. Mer än 90% av torrvikten utgörs av proteiner. Dessa utgör ofta olika enzymer, icke-enzymatiska polypeptid, toxiner och icke-toxiska proteiner som t.ex. Nerve Growth Factor (NGF). Viperida gifter innehåller upp till 80-90% olika enzymer, medan elapiders gifter enbart innehåller 25-70% enzymer.
- Hemotoxiska (= hemorrhagiska ) gifter har effekter på hjärta och blodkärl (det kardiovaskulära systemet).
- Neurotoxiska gifter har effekter på nervsystemet och hjärnan (CNS).
- Cytotoxiska gifter har lokalt celldödande effekter på platsen för bettet.
Det finns generellt sett tre olika typer av gift som verkar på kroppen via olika mekansimer.. Vissa gifter, exempelvis fosfolipas A2, har effekter på mer än ett verkningssätt (v.g. se nedan). Det skall nämnas att det sker forskning på dessa substrat, och att special intresserade gör klokt i att uppsöka medicinsk litteratur inom toxinologi och specialartiklar exempelvis via PubMed.
Gemensamt för de flesta ormarters toxiner är att de innehåller
- L-aminosyra oxidas: triggar vissa andra enzymer och är ansvariga för den gula färgen av vissa ormgifter
- fosfomonoesteraser och fosfodiesteraser; ämnen som interaggerar med bytesdjurets kardiovaskulära system ledandes huvudsakligen till en minskning av offrets blodtryck ( hypotension) och arrytmier
- 5´-nukleotidaser ingår i aktivering genom forforylering av av nukleotider (kvävbaspar) i
5´-positionen, där ju också ATP och NAD ingår som energileverantörer på cellnivå
- DNaser är endonukleaser som osecifikt delar DNA för frigöra di- tri- och oligoneukleotidprodukter med 5´fosforylerade ändar. DNaser verkar på singel- och dubbelstrandat DNA, kromatin och RNA:DNA hybrider. Har antagligen effekten att störa offrets försvars- och reparationsmekanismer.
- NAD-nukleosidaser stör offrets energiutveckling i NAD+ kedjan.
- ATPaser vilka används för att bryta ned ATP vilket stör bytesdjurets energiutveckling
- fosfolipas A2 ; det mest studerade ormgiftet är fosfolipas A2, vilket under expermentellla förhållanden förstör mitokondrier (cellernas energitillverkande organell) röda och vita blodkroppar samt blodplättar (trombocyter), De förstör vidare perifera nervändor, skelettmuskulatur, kärlendothel och har vidare effekt presynaptiskt med neurotoxosk aktivitet och opioidlikande sedativa effekter. Dessutom frigörs histamin från mastceller (vilket ökar permeabiliteten eller genomsläpplighet för ämnen lokalt vilket leder till svullnad och smärta).
- proteolytiskt enzym (vävnads nedbrytande enzym) ; a) peptidaser bryter ned peptider eller kedjor med proteiner b) Hyaluronidaser, enzymer som angriper och nedbrytande offrets bindväv, vilket ökar vävnadernas genomsläpplighet för absorptionen av andra enzymer vilket sprider gifterna ytterligare i offrets kropp.
Mortalitet
inte ens när ormens huggtänder har penetrerat huden är det en säkerställd injektion av gift; ungefär 20% av dem bitna av amerikansk huggorm, Daboia ruselii eller Bothrops arter visar överhuvudtaget inga tecken på förgiftning, vilket också är fallet med 80% bitna av havsormar eller Pseudonaja textilis. Obehandlade fall är svåra att uppskatta, eftersom bara de värsta fallen hamnar på sjukhus, och data för obehandlade ormbett förligger bara ifrån pre-antivenom tiden eller när tillgången till mediciner är knapp. Obehandlad leder bett av Crotalus durissus till 74% mortalitet, villket reducerats till 12% med antivenom. Prognosen förefaller sämre hos barn och äldre, men det är inte övertygande data med beaktande att barn får i sig mer gift per kilo kroppsvikt. Intervall mellan bett och död varierar, där bett ifrån kungskobra (Ophiophagus hannah) kan leda till döden inom ett par minuter eller så långt som 41 dagar efter bett av (Echis carinatus). De flesta dödsfallet orsakade av elapider sker timmar efter bettet, havsormar 21-24 timmar och viper efter dagar.
