Olof Bergklint

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Olof Bergklint, född den 9 mars 1733 i Västerås, död den 13 mars 1805 i Gladsax, var en svensk skald, prost och kritiker.

Bergklint föddes som son till stadskassören Valentin Bergklint och dennes förste hustru Christina Länk. Bergklint blev tidigt moderlös och uppfostrades hos sin moster på Munketorp; fadern hade då gift om sig. Efter studier i Västerås kom Bergklint till Uppsala, där han 1761 blev fil. mag. 1765 blev han docent i svensk vitterhet. Bergklint är också känd som lärare åt Johan Gabriel Oxenstierna, som han undervisade åren 1764-1768. Bergklint kom efter studierna att återvända till Västerås, där han 1774 blev lektor i poesi och vältalighet. Därefter sadlade han om och blev vid 50 års ålder, 1783, prost i Gladsax församling i Lunds stift.

Bergklint har också gjort avtryck som poet; hans diktning inom den pseudoklassiska riktingen resulterade i en handfull verk. Ode öfver lifwet utkom 1772, Ode öfwer motgången 1774 och Den blinde 1780. Ode öfwer motgången är Bergklints mest betydande arbete och handlar om hans eget liv. Sin estetiska åskådning klargjorde han i Tal om skaldekonsten, som han höll i Västmanlands-Dala nation i Uppsala år 1761. Det var för övrigt Bergklint som gav Bellman aliaset "Nordens Anacreon".

Bergklints främsta insats för den svenska litteraturen är dock som kritiker, och som sådan räknas han som den allra främste före Kellgren. Han väckte stor uppmärksamhet då han skoningslöst lät granska E. Branders (Skjöldebrand) tragedi Habor och Signild (1767) och epos Gustaviaden (1768).

Bergklint var gift två gånger, första gången 1775 i Västerås med Maria Katarina Schedin, död 1783. Bergklint gifte om sig 1784 i Osby med Fredrika Lovisa Lind.

Källor

  • Svensk uppslagsbok
  • Kyrkböcker för Västerås, Lovö, Osby och Gladsax
Personliga verktyg