Siffra
Från Rilpedia
En siffra (från arabiskans al sifr) är ett skrivtecken, en symbol som används för att beteckna tal. I svenska och i andra västerländska språk används de s.k. arabiska siffrorna. Ordet används ibland även (oegentligt) som synonym till "tal", särskilt i statistiska sammanhang och liknande: "Nya siffror från opinionsinstitutet A visar att partiet B har tappat sympatisörer".
Innehåll |
Babyloniska siffror
Från sumerisk tid till Babylons fall på 500-talet f.Kr. användes ett sexagesimalt positionssystem i Mesopotamien, som dock saknade siffra för talet noll.
Egyptiska siffror
Egyptierna använde hieroglyfer för att skriva och senare så utvecklades dessa till tal och detta var fortfarande innan 3000 f. Kr. En bild av en pinne betydde ett, en hov var 10, en spiral var 100 och så fortsätter symbolerna fram till 1 000 000 som var en knäböjande man.
Kinesiska siffror
Förut i kina använde man räknestavar. Man hade Hengstavar och Tsungstavar. Fram till nummer fem så är Heng och Tsung rätt lika förutom att Heng är stående stavar och tsung är liggande. Även sex till nio är rätt lika förutom det att man har vänt på dem. Heng representerade ental, hundratal, tiotusental etc. medan Tsung representerade tiotal, tusental, hundratusental etc. så m man skriver ett årtal ex. 1482 så skrivs 4 och 2 i Heng och 1 samt 8 skrivs i Tsung.
Mayakulturens siffror
Mayaindianerna använde tidigt ett avancerat talsystem med bland annat positionssystem (bas 20) och nolla. Dock kunde inte deras positionssystem utvecklas då maya gjorde ett misstag. Istället för att använda 400 i sitt positionssystem så användes 360 men mayaindianerna var en av de kulturer som faktiskt gjort användning av en nolla (annat exempel: Babylonierna)
Grekiska siffror
Under slutet av den grekisk bronsåldern, cirka 1400-1200 f.Kr, användes ett siffersystem för linear B. Samma system hade tidigare använts i den minoiska kulturen med linear A.
Det attiska talbeteckningssystemet kom i bruk på 800-talet f.Kr. Det använde särskilda symboler för talen 1, 5, 10, 100, 1 000 och 10 000. Genom att kombinera dessa både additativt och multiplikativt kunde man bilda övriga tal.
I det joniska talbeteckningssystemet användes alla 24 bokstäver ur det grekiska alfabetet plus tre extra äldre bokstäver för att beteckna tal. Systemet skapades på 500-talet f.Kr. men togs i allmänt bruk först på 100-talet f.Kr.. De första nio symbolerna fick beteckna talen 1-9, nästa nio betecknade tiotalen 10-90 och de sista nio hundratalen 100-900. Talen bildades sedan additativt utifrån dessa symboler. Ett komma framför någon av de nio första symbolerna betydde att talet skulle multipliceras med 1 000. På detta sätt kunda man beteckna alla tal mellan 1 och 9 999 med endast maximalt fyra bokstäver. För 10 000 användes bokstaven M som var begynnelsebokstaven i det grekiska ordet myrios som betyder ”oräknelig”. Större tal skrevs multiplikativt med myriaden. En variant av detta system används än idag, ungefär på samma sätt som svenskar använder romerska siffror.
Romerska siffror
Ett annat välkänt siffersystem är de romerska siffrorna: I, V, X, L, C, D, M (1, 5, 10, 50, 100, 500, 1000). Vissa bokstäver i det latinska alfabetet får alltså även tjäna som siffror.
Arabiska siffror
|
Arabiska siffror,
arabisk (indo-arabisk) och
europeisk form |
|
| ٠ (۰) | 0 (noll) |
| ١ (۱) | 1 (ett) |
| ٢ (۲) | 2 (två) |
| ٣ (۳) | 3 (tre) |
| ٤ (۴) | 4 (fyra) |
| ٥ (۵) | 5 (fem) |
| ٦ (۶) | 6 (sex) |
| ٧ (۷) | 7 (sju) |
| ٨ (۸) | 8 (åtta) |
| ٩ (۹) | 9 (nio) |
Arabiska siffror (även om de ursprungligen kommer från Indien) europeiska eller västerländska, är de talsymboler som används mest internationellt och i bland annat svenskan (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 0). De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca 400 f.kr. för att senare spridas till Persien. Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europa, där de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.
I tabellen till höger syns den nutida arabiska formen av sifforna 0-9 och den nutida europeiska, med de svenska namnen inom parentes.
Den indo-arabiska varianten används i vissa språk, som använder arabisk skrift trots att språket inte är arabiska, eller ens tillhör den arabiska språkgruppen, till exempel persiska.
Det finns två varianter av de arabiska siffrorna som används i tryck text: De versala siffrorna, som är den vanligaste typen, med siffror som har samma höjd som de versala (stora) bokstäverna, och de gemena siffrorna, som har varierande höjd och som oftast används tillsammans med de gemena (små) bokstäverna.
Tabell
| Arabiska | Romerska | Grekiska | Colombianska | Egyptiska | Babylonska | Kinesiska | Mayanska |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 0 | 13px | 零 | |||||
| 1 | I | Α' (alfa) | 4px | 一 | |||
| 2 | II | Β' (beta) | 8px | 二 | |||
| 3 | III | Γ' (gamma) | 10px | 三 | |||
| 4 | IV | Δ' (delta) | 9px | 四 | |||
| 5 | V | Ε' (epsilon) | 11px | 五 | |||
| 6 | VI | Ϝ' (digamma) | 14px | 六 | |||
| 7 | VII | Ζ' (zeta) | 12px | 七 | |||
| 8 | VIII | Η' (eta) | 12px | 八 | |||
| 9 | IX | Θ' (theta) | 12px | 九 | |||
| 10 | X | Ι' | 14px | 十 |
