Från Rilpedia

Norrköping-Söderköping-Vikbolandets Järnväg, Vikbolandsbanan (sign. järnvägens NSVJ, materielens VB), var en järnväg som ursprungligen ägdes och trafikerades av Norrköping-Söderköping-Vikbolandets järnvägsaktiebolag

Järnvägen var smalspårig (891 mm) med en längd av 101,3 km., varav 101 km. inom Östergötlands och 0,3 km. inom Kalmar län.

Järnvägen utgick från Norrköpings östra station åt sydöst till Kummelby, 6 km. från Norrköping, där den delade sig i två linjer, av vilka den ena gick i sydöstlig riktning över Göta kanal till Söderköping och därifrån förbi sjön Strolången till Gusums bruk i närheten av den s. k. Ahstorpsviken av sjön Yxningen, till vilken ett kortare hamnspår gick fram, samt vidare till ändpunkten strax söder om Valdemarsvik, och den andra sträcker sig österut norr om Kuddby och söder om Häradshammars kyrka fram till Östersjön vid Arkösund.

I samband med byggandet av linjen Söderköping – Valdemarsvik flyttades Söderköpings station, varigenom den ursprungliga sträckningen av linjen Norrköping – Söderköping förlängdes med 1 km. Vid Norrköpings östra station fanns en anslutning till Kimstad-Norrköpings järnväg och genom denna förbindelse med hela det smalspåriga järnvägssystemet mellan Örebro och Hultsfred med tillstötande likspåriga banor.

För trafik öppnades linjen

• Norrköpings östra – Kummelby – Söderköping, 16,3 km., 20 december 1893,
  
  • Kummelby – Östra Husby, 20,7 km., 8 september 1894,
    
  • Östra Husby – Arkösund, 25,5 km., 15 juni 1895 och
    
• Söderköping – Gusum, 27,9 km., 15 maj 1906 och
  
• Gusum – Valdemarsvik, 10,9 km., 1 oktober 1906

Vid 1912 års slut utgjorde bokförda byggnadskostnaden 3,768,247 kr., varav för rullande materiel 587,329 kr., aktiekapitalet
1,389,600 kr. och reservfonden 32,835 kr. Järnvägens postadress och styrelsens säte var Norrköping.

Trafiken var stundtals mycket intensiv, framförallt på somrarna då långa tåg med badsugna Norrköpingsbor gick till Arkösund och sommarnöjerna där. Godstrafiken var ganska måttlig även om det fanns vissa storkunder som t ex Gusums Bruk som nyttjade järnvägen tills den lades ner. I syfte att skapa bättre trafiksamarbete mellan de smalspåriga järnvägarna i Östergötland bildades Trafikförvaltningen Östergötlands smalspåriga Järnvägar (TÖJ) under 1930. Ökad samtrafik och merutnyttjande av de olika bolagens resurser var huvudsyftet med förvaltningen, något som ska ha fungerat varierande bra. För NSVJ:s del ändrades förvaltningsformen 1950 då järnvägen förstatligades och hamnade under SJ.

Som så många andra mindre järnvägar hade Vikbolandsbanan svårt att hävda sig mot den växande privatbilismen efter andra världskriget. Övergång till rälsbussar gjorde att man kunde öka hastigheterna något samtidigt som kostnaderna minskade väsentligt. Det hjälpte dock bara några år och därför lades den trafiksvagare linjen till Arkösund ner 1960. Valdemarsvikslinjen överlevde ytterligare några år men följde samma öde 25 september 1966.

Ganska omgående efter nedläggningen revs spåren upp och delar av banvallarna återtogs som åkermark. På större delen är dock banvallen kvar. Vissa delar används i dag som väg och sträckan gusum - valdemarsvik är en cykelbana. Även stationshusen finns kvar på de allra flesta platserna. I Gusum finns dessutom bropelare och det södra brofundament kvar efter järnvägens ganska imponerande bro över Gusumsån. I Söderköping finns 4 av 6 brofästen kvar.

Externa länkar

• Sida om Vikbolandsbanan

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).