Nils Keyland
Från Rilpedia
Nils Keyland, född 28 mars 1867 i Mangskogs socken, Värmland, död där 7 juli 1924, var en svensk folklivsforskare.
Innehåll |
Karriären
Genom stora ekonomiska uppoffringar lyckades han ta studentexamen i Karlstad och därefter, 1890 även ta fil.kand.-examen i Uppsala. Därefter vistades han i Nordamerika från 1892 till 1895, bland annat som lärare vid Hope Academy i Moorhead, Minnesota. Men hans hälsa var dålig och han ville tillbaka, men hade inte pengar till hemresan. Då ordnade studiekamraten och prästen C.W. Bromander med en insamling för att bekosta Keylands hemresa. Många ortsbor och grannar bidrog med pengar, så han var uppenbarligen en omtyckt person. Efter hemkomsten verkade han ett par år som privatlärare. Han fick kontakt med Artur Hazelius, som också anställde honom 1906 som amanuens på Nordiska Museet, på inrådan av Bromander. Bromander beskrev Keyland på följande sätt: "Ett universalgeni med mångsidig begåvning och vidsträckta kunskaper; språkkarl, matematiker, tecknare, poet, musikalisk. Inom Wermland torde ingen känna finnbefolkningens förhållanden bättre än han."
1912 blev han intendent för Nordiska museets kulturhistoriska avdelning på Skansen. Sedan 1898 företog han för Nordiska museets räkning upprepade samlings- och studie resor, huvudsakligen i Värmland, men även i våra nordiska landskap och Norge. Särskilt må omnämnas Keylands under åren 1916 och 1920 utförda specialundersökningar rörande värmlandsfinnarnas bosättnings- och byggnadsförhållanden. Bland de anläggningar på Skansen, vilka väsentligen tillkommit genom hans verksamhet, bör särskilt framhållas Finngården och Älvrosgården.
Han skrev många uppsatser i tidskrifter, framför allt i Fataburen (primitiva eldgöringsmetoder i Sverige, 1912-1913, 1916 och 1918), i Journal de la Societé finno-ougrienne (Om renslakten och beredningen av renhudar, 1913) och i Etnologiska studier tillägnade N.E. Hammarstedt 3 mars 1921 (om det lappländsla dablospelet).
Ättlingen
Keylands intresse för folklivsforskning var stort och hans specialområde blev de värmländska finnbygderna och dokumentation av livföringen och byggnader, främst rökstugor. Den stora noggrannhet som alla hans uppteckningar visar, är till stor glädje för alla nutida forskare. Han gjorde tre resor på finnskogen i Värmland. Den första 1899, med Axel Aurelius som fotograf, och 1916 och 1920 med Ludvig Mattsson som reskamrat och huvudsakligen ritare.
| ” | I dagboken den 29 maj 1910 har pappa ett längre stycke om Keyland: Min vän N.K. är en av de originellaste människor jag känner - också en av de älskvärdaste. I det lilla husrum han rest åt sig borta vid Skeppargatan i Östermalm lever han så gott som en enstöring. Går sålunda aldrig ut, med undantag då han går till och från sitt arbete på Skansen, och tar sällan emot besök annat än av de intimaste av vänner. Då man kommer hem till honom, finner man honom vanligen liggande i den alltid uppbäddade utdragssoffan halvsovande eller läsande tidningar. Till en början är han litet tyst och reserverad, men sedan det obligatoriska resonemanget om väderleken blivit avslutat och vi hunnit till dagshändelser, börjar han kvickna till och föreslår att vi skall gå ut i köket och koka kaffe. Sedan tidningarnas innehåll blivit vederbörligen ventilerat och kommenterat vid kaffet, föres samtalet så småningom in på den närmaste omgivningen och vära senaste upplevelser och iakttagelser. Då N.K. anse att vi pratat länge nog, tages harmonikan fatt, och man kan bereda sig på en längre musikstund, varunder Lomiansgutens valser omsorgsfullt spelas från början till slut (da capo) och möjligen förefintliga nya hemgjorda låtar föredragas. Dessa senare företes i manuskript och jag skriver av dem. Härunder brukar vanligen N.K. bli upplagd för mat, och det föreslås återigen en tur ut till köket där allehanda läckerheter dukas fram. Det är smör och bröd och sylta och rädisor och annat matnyttigt. Ibland nubben. (Sedan fortsätter samtalen fram på småtimmarna och pappa skall bege sig hem. Ofta får ha följe med N.K.). Är vädret vackert kan då den lilla promenaden utsträckas till Staden inom broarna (Gammelstan, som vi säger) eller någon annan lika avlägsen trakt. Under dessa vandringar studeras arkitekturen och vart hus på vår väg underkastas en noggrann observation. Då N.K. sett sig trött på husfaserna är även jag trött, vi trycka varandras händer och knalla hemåt. Så var den samvaron slut. | ” |
|
— Lars Hammarberg |
||
Det finns ingen person som betytt mer för doumentationen av den skogsfinska kulturen än Nils Keyland. Han var uppvuxen i Bjurbäcken i Värmlands södra finnskogar. Han markerade sin finska släkttillhörighet genom att ta släktnamnet Keyland, efter sin mors finska släktnamn Keyland.
Bibliografi
- Värmländska låtar (tillsammans med C.W. Rendahl, 1901),
- Ringlekar på Skansen (1912),
- Svensk Allmogekost (2 delar 1919.1920),
- Julbröd, julbockar och Staffanssångare (1919).
- Om kolning (1923)
Källor
- N.E. Hammarstedt, i Nordisk Familjebok 1924
